Det var med både vånda och stora förväntningar som jag klev på bussen på Södervärn i Malmö klockan fem i sju på morgonen, tisdagen den första november. Jag kände vaga tvivel, som jag dock ignorerade. Det här beslutet hade vuxit fram i mig under många månader och jag visste att det var riktigt. Jag hade bestämt mig för att flytta ut till Rögle kloster ett tag, för att bo och arbeta där som volontär. Tvivel gnagde i mig under många veckor, innan jag faktiskt ringde upp syster Celine i Rögle, och erbjöd mig att arbeta för dem. Jag tänkte att jag har annat att göra. Jag måste så fort som möjligt skaffa mig en "riktig" lägenhet, ett "riktigt" arbete, komma ut i livet "på riktigt" - vad det nu innebär. Jag anser fortfarande att det är sant att alla de där sakerna är viktiga. Och de flesta av dem går faktiskt att sköta från en dator, även i ett kloster. Jag kom fram till att mina kontakter med myndigheter, fastighetsägare och liknande, faktiskt går att kombinera med det här.
Dessutom: Jag känner faktiskt att jag inte har något val. De senaste månaderna, efter att min tid som student i Lund tagit slut efter elva terminer, vistas jag åter i mitt barndomshem, ett radhus i den östra utkanten av Malmö. Detta eftersom jag ju blev tvungen att lämna min studentlägenhet och än så länge misslyckats med att hitta något jobb. Jag dör själsligt av att vistas där. Jag kan inte sova på nätterna. Varje dygn som jag vistas där känns det som att jag vissnar andligt ytterligare en liten bit, som en blomma om hösten. I Rögle känner jag tvärt om. Min andlighet lever, den spirar, jag växer inombords, jag känner mig levande. Jag är omgiven av kärleksfulla människor. Jag får tid för tystnad, men också för enkelt men meningsfullt arbete. Jag får vistas på landet, vilket jag tycker om. Jag är glad över att jag vågade gå emot mina tvivel och mina rädslor, och faktiskt göra det här.
Jag anländer till Rögle under morgons tidebön, Laudes. Efter gudstjänsten tar Syster Celine emot mig. Jag visas till mitt rum. Det är ett rum ovanför matsalen. Jag har en god vän som arbetat som volontär ett helt år i Rögle. Han hade det här rummet, rum nr 18. Jag skickar ett SMS till honom och berättar för honom att jag tagit hans gamla rum i besittning. Han svarar att det känns skönt att ha en så fin efterträdare.
Under de kommande dagarna bekantar jag mig med de andra som jobbar där, och med uppgifterna som vi förväntas göra. Jag lär mig detaljer om serveringsarbetet och köket. Jag får ett ganska tungt arbete i systrarnas stora trädgård. Det handlar om att gräva upp en gräsmatta som ska bli rabatt till våren. Dessutom ska alla planteringar i den sex hektar stora trädgården marktäckas med löv inför vintern. Under vissa stunder under de här dagarna känner jag mig lycklig, fylld av kärlek. Vid ett par tillfällen är jag på väg därifrån. Jag blir upprörd, bitter, ledsen, känner att alltihop var ett misstag, att jag måste hem. Hem? Till vadå? Till pappas radhus? Inte en chans. När jag lugnat ner mig lite, strävar jag på igen. Jag deltar i tidebönerna och i den heliga Mässan, ber, ödmjukar mig så gott jag förmår, och går vidare. Vid ett tillfälle blir det akut. Jag förklarar för Syster Celine att jag måste åka in till ett möte i Malmö. Det är inga problem. Resorna är lite omständliga, tar många timmar. Men jag får mitt möte. Trots det sover jag oroligt den natten. Kvällen därpå känns det också jobbigt. Jag ringer ett par vänner, också klarar jag den kvällen också.
Under helgen får vi gäster. En grupp studenter ifrån Lund, många utländska utbytesstudenter, ska tillbringa helgen hos oss. Det är en helt tyst reträtt, och det måste vi respektera. Vi finns till hands, men tränger oss aldrig på. Under den avslutande middagen under söndagen blir det desto mer samtal, och många skratt.
På söndagens eftermiddag åker jag hem för min måndagsledighet. Jag ska träffa delar av min släkt, min mormor fyller år denna söndag. Jag ska träffa min kära moster, som är nere från Stockholm. Jag ska ta itu med lite annat. Gå på ytterligare ett möte med vänner. Sent kvällen därpå, måndagen, ska jag vara tillbaka i Rögle för att på tisdagens morgon påbörja en ny vecka.
Under min lediga dag blir jag påmind om hur många distraktionsmedel jag har att förströ mig med i mitt liv utanför klostret. TV-program, filmer, Facebook, musik. Oavbrutet bombardemang av reklam och budskap, det ena mer meningslöst än det andra. Ständigt tjatter. Konstant brus. Aldrig någon riktig tystnad, varken själslig eller fysisk. I Rögle är det tvärt om. Tystnad. Andlighet. Bön. Monotont, meditativt arbete. Äkta möten mellan närvarande människor, en bristvara ute i det "riktiga" livet. Läsning av böcker. Ljudet av en knastrande brasa. På kvällarna: kompakt mörker, en strålande stjärnhimmel om det är klart väder. I Rögle kan jag inte längre tränga undan det som finns inom mig, inte längre undvika de stora, svåra frågorna. Det är en resa jag gett mig ut på, en inre, själslig resa. Jag tror att det kan vara nyttigt för mig att vistas ett tag i den här miljön som ett komplement till min konvertitundervisning för pater Anders Piltz. Hur länge den här resan varar vet jag inte, men det blir nog ett tag. Jag har satt ett preliminärt tak på 15 månader. Men sånt är ju svårt att säga i förväg, och det är väl inte heller meningen när det gäller den här typen av resa.
Jag har här valt att dela med mig av ett val som jag gjorde, och försökt att förklara varför jag gjorde det. Det kommer jag också att fortsätta med, en gång i veckan så länge jag bor i Rögle, har jag tänkt mig. Jag tror att om vi blir fler som gör det - delar med oss och lyssnar på vad vi har att säga - så kan världen bli en vackrare och bättre plats.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
måndag 7 november 2011
måndag 3 oktober 2011
Vad är viktigt när döden kommer nära?
Till att börja med vill jag be bloggens alla läsare om ursäkt. Mitt senaste inlägg skrevs söndagen den 25:e september. Jag skrev då att nästa inlägg skulle publiceras onsdagen den 28:e september, och att det skulle handla om girighet. Så blev det inte. Det sägs att man lär sig något nytt varje dag, och det är nog sant. Jag trodde att genom att ge mig själv den här yttre pressen, skulle jag också bli färdig att skriva inlägget i tid. Så blev det inte. Nedanstående inlägg handlar inte heller om girighet, det handlar om liv och död. Framför allt om död, faktiskt. Inlägget om girighet kommer.
Igår, måndagen den 3:e oktober, besökte jag det som jag kallar för Dödens Väntrum. Det kommer jag också att göra idag, tisdagen den 4:e oktober. Och eventuellt i morgon. Varje dag under en förmodligen ganska kort tid framöver. Min farmor är döende. Hon är 93 år gammal. Hennes utmärglade kropp är full av cancer. Hon kan inte göra någonting själv längre. Hon är knappt verbalt kontaktbar, hon får höga doser av morfin. Hon sover hela tiden. Ögonen står halvt öppna och har rullat bakåt. Där är inte längre något ljus i dem. Ingen behandling mot cancern sätts in. Det vore inte rimligt. Det enda man koncentrerar sig på är smärtlindring.
Platsen heter Oxie vårdhem. Förnimmelsen av Död slår emot mig i samma ögonblick som de automatiska entrédörrarna glider åt sidan. Det är egentligen ett hårt och orättvist epitet på vårdhemmet, sett som arbetsplats och boende. Personalen är mestadels underbara människor med stort engagemang och stort hjärta. De gör mycket för sina vårdtagare. Kanske är det mest en känsla som ligger hos mig, men det är inte desto mindre sant: Ingen vill egentligen flytta till ett sånt här ställe. Hit blir man flyttad. Hit kommer man för att leva den sista tiden av sitt liv. Somliga blir så dåliga att de tillbringar sin sista tid på sjukhuset inne i stan. Andra dör här, innanför dessa väggar. Döden sitter i väggarna. Jag ser den i de boendes ögon. Jag ser att de vet. De väntar också. Med förväntan? Med skräck? Med likgiltighet? Det är individuellt, förstås.
Det är första gången som jag verkligen ser någon dö, verkligen följer processen. Jag har förlorat gamla släktingar förr. Fem gånger i mitt liv, om jag räknat rätt. Jag har varit på några begravningar. Jag har sett död förr. Inte minst i Thailand, när jag arbetade som volontär där efter flodvågskatastrofen. Men jag har aldrig kommit så här nära, rent personligt. Det är en upplevelse och en känsla, som ställer saker och ting på sin spets, påminner mig om vad som är viktigt i livet. Påminner mig om att det en dag tar slut.
Första gången jag verkligen kände dödens förlust, gällde det en flicka som gick på min skola i högstadiet. Hon tog sitt liv, knappt femton år gammal. Jag kände henne inte särskilt väl. Men jag översköljdes ändå av känslorna av meningslöshet och maktlöshet. Jag hade så svårt att förstå varför. Vad driver en så ung människa till att göra något sådant? Jag har senare i livet förlorat ett par vänner, varav en närstående, på samma sätt. Man vänjer sig aldrig. Sorgen ser alltid olika ut, och är ändå alltid densamma. Man måste gå igenom den. Två av de mest smärtsamma sorgeprocesser som jag har gått igenom har gällt hundar, hur barockt det än kan låta. Jag har ägt två labradorer, som verkligen blev underbara vänner och som stod mig mig mycket nära. Idag har min syster en stor, svart, gosig hund, som också är en kär vän. Kanske beror det på att jag kommer ifrån en svårt dysfunktionell bakgrund. Kanske är det så, att när man inte förmår eller kan komma nära människorna i sin närhet, så får relationen till till exempel husdjur en djupare och starkare betydelse. Jag vet inte. Jag har ofta känt detsamma inför mina närmaste vänner. Jag har ofta känt mig närmare mina vänner än min familj. Men inte just nu. Just nu gäller det min farmor.
Alma, min farmors kontaktperson på boendet, frågar om jag vill ha en stol. Jag tackar ja. Jag erbjuds kaffe som jag avböjer. Jag lämnas ensam i rummet tillsammans med farmor, som sover som vanligt. Med djup sorg, kärlek och vördnad betraktar jag den tunna, utmärglade kroppen under täcket, som bara verkar bestå av skinn, ben och tumörer. Jag ser mig omkring i rummet. Fotografier med ögonblick ur hennes och våra liv dekorerar rummet. Jag ser en bild på min farmor som ung flicka, ca 15 år gammal, när hon tog realexamen. Jag tänker på all den tid som förflutit sedan den bilden togs, och vänder sedan åter blicken mot den djupt sovande, bräckliga kroppen kroppen som ligger där i sängen. Hon verkar långt borta. Hon verkar inte ha ont.
Jag fylls plötsligt av avsky inför hela situationen, hela platsen. Ett ålderdomshem. Här, i dessa byggnader, sitter hundratals människor och väntar på döden. Ofta är de i händerna på god och engagerad personal. Även om det har förekommit skräckexempel på vanvård, är jag ändå övertygad om att de fall då det ges god, professionell, kärleksfull vård av ömma och fina människor, är regeln - det är det andra som är de bisarra undantagen. Men många av dessa människor är väldigt ensamma. Deras familjer kommer sällan eller aldrig och hälsar på dem. De är undanstuvade här. I Dödens Väntrum. Och jag tänker: Var är värdigheten? Var fan ligger värdigheten i det här? Föraktar vi livet så mycket? Bagatelliserar vi döden så grovt? Hur blev det så här? Jag har en god väninna som kommer från Spanien. Hon har vistats mycket i Sverige. Hon blev alldeles förfärad när hon blev varse hur den svenska äldrevården ser ut. Och då inte kvaliteten i själva vården; utan principen att vi lämnar bort våra gamla till ett främmande ställe där de så småningom ska dö, skjuter problemet ifrån oss. Jag har en gammal god granne som kommer ifrån Balkan. För honom är det också helt främmande. På Balkan är hela familjen och stora delar av släkten samlade kring dödsbädden. I muslimska länder, i hinduismens Indien, i Afrika, i det djupt katolska Latinamerika, ser det ut på liknande sätt. När jag jag och min syster arbetade som volontärer i Thailand efter tsunamin, bevittnade vi flera stycken buddhistiska begravings- och minnesceremonier. Vi såg mycket död där nere. Vi vadade i död. Ibland bokstavligt talat. Men jag har aldrig sett en sådan värdighet och vördnad inför döden, som jag såg i Thailand. Det är framför allt i den "utvecklade", rika delen av världen som gamla människor dör alldeles, alldeles ensamma.
Hjalmar Branting, Per Albin Hansson och Tage Erlander byggde ett folkhem. Ett folkhem som förde med sig ofantliga vinster och bekvämligheter för många. För de flesta, faktiskt. Men jag tror att vi någonstans på vägen förlorade något viktigt. När äldrevården institutionaliserades, dehumaniserades den också. Och det gäller inte bara äldrevården. I det samhälle vi lever i idag, ruinerna av Folkhemmet, har något djupt mänskligt gått förlorat. Det beror delvis på sekulariseringen av samhället, och de avigsidor och den baksida som en sekularisering av ett land, en kultur och ett folk oundvikligt för med sig. Men sekulariseringen av Sverige ska jag prata om i framtida inlägg.
Min farmor andas tungt och raspigt. Andningen låter som en trasig maskin. I en timme sitter jag bredvid henne. Jag pratar med henne. Högt och tydligt för att hon ska höra. Jag vill tro att hon hör, fastän hon inte verkar kontaktbar. Jag bestämmer mig för att be för henne, och med henne. Jag vet att min farmor i grund och botten är troende, liksom jag. Hon sade så här till mig en gång för några år sedan: "Man kan leva hela sitt liv som om Gud inte fanns. Men i verklig, verklig nöd - då ber man faktiskt." Så sade hon. Jag lägger min hand i hennes, för att be för henne och med henne. Och då sker miraklet! Den livlösa kroppen, med de nästan slocknade ögonen, den till synes totala bristen på kommunikation - kramar min hand! Hon fattar min hand, tydligt. I övrigt inga tecken på att hon är närvarande. Men det räcker. Hon tog min hand.
En stund senare är vi färdiga. Jag har bett tillsammans med farmor. Jag har i mina tankar gått igenom alla minnen vi har tillsammans. Jag kommer att göra det igen. Jag lämnar henne för idag. En dryg timme satt jag tillsammans med henne. Liksom jag kommer att göra i morgon. Och eventuellt i övermorgon, om hon är kvar då. Och dagen därefter, om hon är kvar då. Jag kommer att komma och sitta här en timme om dagen, tills hon är borta. Varför? Dels därför att jag tycker att jag är skyldig henne det. Dels därför att jag tycker att den gesten skänker åtminstone lite värdighet åt situationen; ett försök att återupprätta om så bara en spillra, om så bara i mitt eget liv, av den mänskliga värdighet som vi i vårt samhälle har förlorat i relationen till Döden. Men framför allt på grund av kärnan i min kristna tro: Matteus 7:12: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." Den gyllene regeln. Om jag låg för döden, hade jag uppskattat att någon kom och satt tillsammans med mig en stund varje dag. Därför gör jag det. Och dessutom: Jag är kristen. Jag är troende. Jag är övertygad om att det här inte är slutet för min farmor. Det här handlar bara om slutet för hennes tid här på Jorden, och att vi som lever tillsammans med henne här, måste ta farväl av henne. Åtminstone för ett tag. Vad vet jag?
Jag lämnar min farmor för idag. Jag lämnar vårdhemmet för idag. Villaförorten är grön och frodig. Det råder indiansommar. Blommor och träd sträcker sig vällustigt mot de varma solstrålarna. Jag hör unga människor som skrattar. Det är inte så länge sedan som jag hörde att en god vän till mig fått barn, en dotter. Min farmor, och många andra, är snart döda. Om ett par månader står alla dessa vackra träd alldeles kala, kanske täckta med snö. Liv och död, i ett oavbrutet kretslopp. Så som det måste vara.
Slutligen, för att försöka besvara frågan som är det här inläggets titel: Vad är viktigt när döden kommer nära? Jag skulle tro att det är att VI är nära. Nära livet. Nära döden. Varandra. Oss själva. Vår sorg. Jag avslutar det här inlägget med en länk till en vacker låt som handlar om döden, vördnad och tacksamhet. En låt som jag gärna skulle vilja spelades på min begravning. Vince Gill: "Go rest high on that mountain"
http://www.youtube.com/watch?v=6jXrmAKBBTU
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig
Igår, måndagen den 3:e oktober, besökte jag det som jag kallar för Dödens Väntrum. Det kommer jag också att göra idag, tisdagen den 4:e oktober. Och eventuellt i morgon. Varje dag under en förmodligen ganska kort tid framöver. Min farmor är döende. Hon är 93 år gammal. Hennes utmärglade kropp är full av cancer. Hon kan inte göra någonting själv längre. Hon är knappt verbalt kontaktbar, hon får höga doser av morfin. Hon sover hela tiden. Ögonen står halvt öppna och har rullat bakåt. Där är inte längre något ljus i dem. Ingen behandling mot cancern sätts in. Det vore inte rimligt. Det enda man koncentrerar sig på är smärtlindring.
Platsen heter Oxie vårdhem. Förnimmelsen av Död slår emot mig i samma ögonblick som de automatiska entrédörrarna glider åt sidan. Det är egentligen ett hårt och orättvist epitet på vårdhemmet, sett som arbetsplats och boende. Personalen är mestadels underbara människor med stort engagemang och stort hjärta. De gör mycket för sina vårdtagare. Kanske är det mest en känsla som ligger hos mig, men det är inte desto mindre sant: Ingen vill egentligen flytta till ett sånt här ställe. Hit blir man flyttad. Hit kommer man för att leva den sista tiden av sitt liv. Somliga blir så dåliga att de tillbringar sin sista tid på sjukhuset inne i stan. Andra dör här, innanför dessa väggar. Döden sitter i väggarna. Jag ser den i de boendes ögon. Jag ser att de vet. De väntar också. Med förväntan? Med skräck? Med likgiltighet? Det är individuellt, förstås.
Det är första gången som jag verkligen ser någon dö, verkligen följer processen. Jag har förlorat gamla släktingar förr. Fem gånger i mitt liv, om jag räknat rätt. Jag har varit på några begravningar. Jag har sett död förr. Inte minst i Thailand, när jag arbetade som volontär där efter flodvågskatastrofen. Men jag har aldrig kommit så här nära, rent personligt. Det är en upplevelse och en känsla, som ställer saker och ting på sin spets, påminner mig om vad som är viktigt i livet. Påminner mig om att det en dag tar slut.
Första gången jag verkligen kände dödens förlust, gällde det en flicka som gick på min skola i högstadiet. Hon tog sitt liv, knappt femton år gammal. Jag kände henne inte särskilt väl. Men jag översköljdes ändå av känslorna av meningslöshet och maktlöshet. Jag hade så svårt att förstå varför. Vad driver en så ung människa till att göra något sådant? Jag har senare i livet förlorat ett par vänner, varav en närstående, på samma sätt. Man vänjer sig aldrig. Sorgen ser alltid olika ut, och är ändå alltid densamma. Man måste gå igenom den. Två av de mest smärtsamma sorgeprocesser som jag har gått igenom har gällt hundar, hur barockt det än kan låta. Jag har ägt två labradorer, som verkligen blev underbara vänner och som stod mig mig mycket nära. Idag har min syster en stor, svart, gosig hund, som också är en kär vän. Kanske beror det på att jag kommer ifrån en svårt dysfunktionell bakgrund. Kanske är det så, att när man inte förmår eller kan komma nära människorna i sin närhet, så får relationen till till exempel husdjur en djupare och starkare betydelse. Jag vet inte. Jag har ofta känt detsamma inför mina närmaste vänner. Jag har ofta känt mig närmare mina vänner än min familj. Men inte just nu. Just nu gäller det min farmor.
Alma, min farmors kontaktperson på boendet, frågar om jag vill ha en stol. Jag tackar ja. Jag erbjuds kaffe som jag avböjer. Jag lämnas ensam i rummet tillsammans med farmor, som sover som vanligt. Med djup sorg, kärlek och vördnad betraktar jag den tunna, utmärglade kroppen under täcket, som bara verkar bestå av skinn, ben och tumörer. Jag ser mig omkring i rummet. Fotografier med ögonblick ur hennes och våra liv dekorerar rummet. Jag ser en bild på min farmor som ung flicka, ca 15 år gammal, när hon tog realexamen. Jag tänker på all den tid som förflutit sedan den bilden togs, och vänder sedan åter blicken mot den djupt sovande, bräckliga kroppen kroppen som ligger där i sängen. Hon verkar långt borta. Hon verkar inte ha ont.
Jag fylls plötsligt av avsky inför hela situationen, hela platsen. Ett ålderdomshem. Här, i dessa byggnader, sitter hundratals människor och väntar på döden. Ofta är de i händerna på god och engagerad personal. Även om det har förekommit skräckexempel på vanvård, är jag ändå övertygad om att de fall då det ges god, professionell, kärleksfull vård av ömma och fina människor, är regeln - det är det andra som är de bisarra undantagen. Men många av dessa människor är väldigt ensamma. Deras familjer kommer sällan eller aldrig och hälsar på dem. De är undanstuvade här. I Dödens Väntrum. Och jag tänker: Var är värdigheten? Var fan ligger värdigheten i det här? Föraktar vi livet så mycket? Bagatelliserar vi döden så grovt? Hur blev det så här? Jag har en god väninna som kommer från Spanien. Hon har vistats mycket i Sverige. Hon blev alldeles förfärad när hon blev varse hur den svenska äldrevården ser ut. Och då inte kvaliteten i själva vården; utan principen att vi lämnar bort våra gamla till ett främmande ställe där de så småningom ska dö, skjuter problemet ifrån oss. Jag har en gammal god granne som kommer ifrån Balkan. För honom är det också helt främmande. På Balkan är hela familjen och stora delar av släkten samlade kring dödsbädden. I muslimska länder, i hinduismens Indien, i Afrika, i det djupt katolska Latinamerika, ser det ut på liknande sätt. När jag jag och min syster arbetade som volontärer i Thailand efter tsunamin, bevittnade vi flera stycken buddhistiska begravings- och minnesceremonier. Vi såg mycket död där nere. Vi vadade i död. Ibland bokstavligt talat. Men jag har aldrig sett en sådan värdighet och vördnad inför döden, som jag såg i Thailand. Det är framför allt i den "utvecklade", rika delen av världen som gamla människor dör alldeles, alldeles ensamma.
Hjalmar Branting, Per Albin Hansson och Tage Erlander byggde ett folkhem. Ett folkhem som förde med sig ofantliga vinster och bekvämligheter för många. För de flesta, faktiskt. Men jag tror att vi någonstans på vägen förlorade något viktigt. När äldrevården institutionaliserades, dehumaniserades den också. Och det gäller inte bara äldrevården. I det samhälle vi lever i idag, ruinerna av Folkhemmet, har något djupt mänskligt gått förlorat. Det beror delvis på sekulariseringen av samhället, och de avigsidor och den baksida som en sekularisering av ett land, en kultur och ett folk oundvikligt för med sig. Men sekulariseringen av Sverige ska jag prata om i framtida inlägg.
Min farmor andas tungt och raspigt. Andningen låter som en trasig maskin. I en timme sitter jag bredvid henne. Jag pratar med henne. Högt och tydligt för att hon ska höra. Jag vill tro att hon hör, fastän hon inte verkar kontaktbar. Jag bestämmer mig för att be för henne, och med henne. Jag vet att min farmor i grund och botten är troende, liksom jag. Hon sade så här till mig en gång för några år sedan: "Man kan leva hela sitt liv som om Gud inte fanns. Men i verklig, verklig nöd - då ber man faktiskt." Så sade hon. Jag lägger min hand i hennes, för att be för henne och med henne. Och då sker miraklet! Den livlösa kroppen, med de nästan slocknade ögonen, den till synes totala bristen på kommunikation - kramar min hand! Hon fattar min hand, tydligt. I övrigt inga tecken på att hon är närvarande. Men det räcker. Hon tog min hand.
En stund senare är vi färdiga. Jag har bett tillsammans med farmor. Jag har i mina tankar gått igenom alla minnen vi har tillsammans. Jag kommer att göra det igen. Jag lämnar henne för idag. En dryg timme satt jag tillsammans med henne. Liksom jag kommer att göra i morgon. Och eventuellt i övermorgon, om hon är kvar då. Och dagen därefter, om hon är kvar då. Jag kommer att komma och sitta här en timme om dagen, tills hon är borta. Varför? Dels därför att jag tycker att jag är skyldig henne det. Dels därför att jag tycker att den gesten skänker åtminstone lite värdighet åt situationen; ett försök att återupprätta om så bara en spillra, om så bara i mitt eget liv, av den mänskliga värdighet som vi i vårt samhälle har förlorat i relationen till Döden. Men framför allt på grund av kärnan i min kristna tro: Matteus 7:12: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." Den gyllene regeln. Om jag låg för döden, hade jag uppskattat att någon kom och satt tillsammans med mig en stund varje dag. Därför gör jag det. Och dessutom: Jag är kristen. Jag är troende. Jag är övertygad om att det här inte är slutet för min farmor. Det här handlar bara om slutet för hennes tid här på Jorden, och att vi som lever tillsammans med henne här, måste ta farväl av henne. Åtminstone för ett tag. Vad vet jag?
Jag lämnar min farmor för idag. Jag lämnar vårdhemmet för idag. Villaförorten är grön och frodig. Det råder indiansommar. Blommor och träd sträcker sig vällustigt mot de varma solstrålarna. Jag hör unga människor som skrattar. Det är inte så länge sedan som jag hörde att en god vän till mig fått barn, en dotter. Min farmor, och många andra, är snart döda. Om ett par månader står alla dessa vackra träd alldeles kala, kanske täckta med snö. Liv och död, i ett oavbrutet kretslopp. Så som det måste vara.
Slutligen, för att försöka besvara frågan som är det här inläggets titel: Vad är viktigt när döden kommer nära? Jag skulle tro att det är att VI är nära. Nära livet. Nära döden. Varandra. Oss själva. Vår sorg. Jag avslutar det här inlägget med en länk till en vacker låt som handlar om döden, vördnad och tacksamhet. En låt som jag gärna skulle vilja spelades på min begravning. Vince Gill: "Go rest high on that mountain"
http://www.youtube.com/watch?v=6jXrmAKBBTU
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig
söndag 25 september 2011
Tankar om Gud och mammon.
För några veckor sedan startade jag den här bloggen. Syftet var, och är, att belysa, reflektera över och diskutera olika företeelser i vår tid och vår värld, alltid utifrån ett kristet perspektiv. Jag skapade bloggen, designade den med färg, typsnitt och liknande. Publicerade mitt första inlägg. Kände mig stolt; stolt över att ha börjat skriva igen, över att göra någonting som kändes meningsfullt. Jag har alltid älskat att skriva, och hatat att skriva. Ibland är driften att skriva en ren plåga, ibland har jag plågats under långa perioder därför att jag inte har skrivit när min själ egentligen har behövt det. Men så för några veckor sedan startade jag den här bloggen. Det kändes bra. Men mycket snart drogs mina blickar till två ord på en flik ovanför fältet i vilket jag skapar bloggens inlägg: "Tjäna pengar". Det krävdes inte särskilt många besök, innan jag klickade på den fliken.
Idén kallas AdSense. Den går ut på att annonsörer för företag får publicera reklamannonser i anslutning till min webbplats, i det här fallet min blogg, och på det tjänar jag pengar. Tankarna väcktes genast och började snurra i mitt huvud: "Varför inte förena nytta med nöje?" "Jag väljer ju själv vilka annonser jag tillåter." "Jag behöver pengar. Alla pengar är bättre än inga pengar." "Det här kan bli början på något stort." "Du säger faktiskt att det här ska vara en blogg om kristna värderingar. Det här rimmar illa." "Det är skillnad på att tjäna pengar och att vara girig." Och så vidare. Så småningom hade jag nästan fattat beslutet att registrera mig för AdSense och börja tillåta kommersiella annonser i min blogg. Jag hade till och med börjat räkna på hur mycket tid och arbete jag skulle behöva lägga ner på det, och hur mycket jag skulle kunna tjäna. Det hör till saken att jag för närvarande har väldigt ont om ekonomiska tillgångar. Jag lever i stor utsträckning på andra, både individer och samhälle. Det tär på självkänsla och välbefinnande att vara fattig. I mitt sinne frestades jag länge av det erbjudande som AdSense ville ge mig.
Jag är kristen. Jag vill slå vakt om kristna värderingar, framför allt i mitt eget liv, men i förlängningen förhoppningsvis även i andras. Jag anser att det finns belägg för att Jesus och Bibeln i grunden inte är negativa till att människor har privata egendomar och tjänar pengar - ibland till och med mycket pengar. I tidsskriften "Kyrknytt" försöker Sören Dalevi kasta lite ljus över problemet: "Det är inte fel att tjäna pengar, det är inte ens fel att tjäna mycket pengar. Materiell välgång ses i Bibeln, inte minst i Gamla Testamentet, som ett uttryck för gudomlig välsignelse. Det är därför som det i första Mosebok gång på gång, in i minsta detalj, berättas om hur stora patriarkernas kreaturshjordar är. Pengar och välgång är något i grund och botten positivt, en gåva från Gud. Att det går väl för människor är något att glädja sig åt, inte något att vara avundsjuk på. 'Arbetaren är väl värd sin lön', för att säga det med Paulus ord." (Sören Dalevi, Kyrknytt nr 2, 2006, s. 10)
Må så vara. Det låter rimligt. Personligen kommer jag, apropå Gamla Testamentet, att tänka på Job, som efter att framgångsrikt ha utstått de mest vidriga lidanden, belönas rikligt av Herren med mångdubbelt av de tillgångar som han hade innan hans svårigheter började.
I nya testamentet talar Jesus i mycket skarpa ordalag gentemot giriga och rika människor som samlar pengar på hög. "Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik man att komma in i himlen" säger han t ex i Markusevangeliets tionde kapitel. Tydligast uttrycks det kanske i Matteusevangeliets sjätte kapitel: "Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Matteus 6:24) Å andra sidan tog Jesus kärleksfullt till sig de två illa ansedda tullindrivarna Levi och Zachaios. En tredje tullindrivare - Matteus - blev till och med en av hans tolv lärjungar.
Intressant i fallet Zachaios var att han inte var illa ansedd bara av sin omgivning - utan även av sig själv! Han mådde dåligt av det liv han levde, och höll sig undan folkmassorna när Jesus kom till hans stad (Jeriko på dagens Västbanken, enligt de flesta teologer). Han ville så gärna få en skymt av den beryktade Mästaren, men skämdes så att han klättrade upp i ett högt träd på avstånd i stället för att ansluta sig till folkmassan. Zachaios glömde att Jesus var allvetande; Jesus kallade prompt ner honom och förklarade att de två skulle ligga till bords hemma hos Zachaios samma kväll.
Jag tror inte att Jesus i grund och botten förkastade pengar och materiell rikedom. Vad som är väsentligt är den inställning till pengar och materiell rikedom som vi människor uppvisar, och vad vi låter pengar och tillgångar göra med oss! Faktum kvarstår ju att även de mest altruistiska handlingar, både under Jesu tid och i våra dagar, förutsätter vissa monetära tillgångar. Förnödenheter måste samlas in för att kunna delas ut till behövande, och dessa förnödenheter måste tjänas ihop av någon. Om ett par föräldrar inte arbetar och tjänar pengar, kan de inte mätta sina barn eller sätta kläder på deras kroppar. Om en välgörenhetsorganisation inte får in pengar, kan den inte utföra sitt arbete med att lindra lidande. Om ett sjukhus (statligt eller privat spelar absolut ingen roll!) inte får in pengar, kan inga sjukdomar botas eller liv räddas. Förvisso säger Jesus vid ett tillfälle i nya testamentet att "kärleken till pengar är roten till allt ont" (1 Tim 6:10), men här tror jag att vi har att göra med en slarvig översättning. Jag tror att det Jesus här menar är girighet - och det är någonting helt annat än att "tjäna pengar". Även Predikaren varnar för kärleken till pengar: "Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog." (Pred 5:9).
Det är sent på natten. Jag borde sova. I flera dagar har jag gått igenom argumenten för och emot kommersiella annonser i min blogg. Jag avser att skriva en blogg utifrån ett kristet perspektiv, kristna värderingar. Men jag hatar att vara fattig. Allt det som Bibeln säger om rikedom och pengar - det vet jag. Jag kan citera det fram- och baklänges. Till slut så drar jag fram den gamla slitna frågan: "Vad skulle Jesus ha gjort?" Också försöker jag göra så som Han försökt lära mig - jag lyssnar till mitt hjärta. För det är ju så - så länge jag är nykter, balanserad och i kontakt med min egen andlighet, så ljuger mitt samvete aldrig för mig. Jag lyssnar en stund till mitt hjärta, så gott jag förmår. Jag räknar på de futtiga slantar som multinationella storföretag vill erbjuda mig för plats i min logg, och hur många träffar på min sida som skulle krävas för att få in en viss summa pengar. Jag räknar på hur mycket tid, arbete och samvetskval det skulle kunna kosta mig. Jag gör helt enkelt en klassisk, företagsekonomisk "cost/benefit"-analys. Också fattar jag mitt beslut:
Nej, tack.
Jag publicerar alla inlägg som jag gör i den här loggen på Facebook; helt enkelt därför att jag hoppas att mina vänner vill läsa det jag skriver, och jag vill underlätta för dem att göra det. Och i ett avseende är den här bloggen som Facebook: "Det är gratis och kommer alltid att vara det".
Kommer jag att använda AdSense eller något liknande program för att försöka tjäna pengar någon gång i framtiden? Mycket möjligt, jag är ju faktiskt utbildad mediavetare. Men aldrig i den här bloggen. Allt har sin plats. Allt har sin tid. Både Gud och mammon.
Det här var det första inlägget av tre på temat "Tankar om Gud och mammon". Nästa publiceras onsdagen den 28/9. Då handlar det om girighet. Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Idén kallas AdSense. Den går ut på att annonsörer för företag får publicera reklamannonser i anslutning till min webbplats, i det här fallet min blogg, och på det tjänar jag pengar. Tankarna väcktes genast och började snurra i mitt huvud: "Varför inte förena nytta med nöje?" "Jag väljer ju själv vilka annonser jag tillåter." "Jag behöver pengar. Alla pengar är bättre än inga pengar." "Det här kan bli början på något stort." "Du säger faktiskt att det här ska vara en blogg om kristna värderingar. Det här rimmar illa." "Det är skillnad på att tjäna pengar och att vara girig." Och så vidare. Så småningom hade jag nästan fattat beslutet att registrera mig för AdSense och börja tillåta kommersiella annonser i min blogg. Jag hade till och med börjat räkna på hur mycket tid och arbete jag skulle behöva lägga ner på det, och hur mycket jag skulle kunna tjäna. Det hör till saken att jag för närvarande har väldigt ont om ekonomiska tillgångar. Jag lever i stor utsträckning på andra, både individer och samhälle. Det tär på självkänsla och välbefinnande att vara fattig. I mitt sinne frestades jag länge av det erbjudande som AdSense ville ge mig.
Jag är kristen. Jag vill slå vakt om kristna värderingar, framför allt i mitt eget liv, men i förlängningen förhoppningsvis även i andras. Jag anser att det finns belägg för att Jesus och Bibeln i grunden inte är negativa till att människor har privata egendomar och tjänar pengar - ibland till och med mycket pengar. I tidsskriften "Kyrknytt" försöker Sören Dalevi kasta lite ljus över problemet: "Det är inte fel att tjäna pengar, det är inte ens fel att tjäna mycket pengar. Materiell välgång ses i Bibeln, inte minst i Gamla Testamentet, som ett uttryck för gudomlig välsignelse. Det är därför som det i första Mosebok gång på gång, in i minsta detalj, berättas om hur stora patriarkernas kreaturshjordar är. Pengar och välgång är något i grund och botten positivt, en gåva från Gud. Att det går väl för människor är något att glädja sig åt, inte något att vara avundsjuk på. 'Arbetaren är väl värd sin lön', för att säga det med Paulus ord." (Sören Dalevi, Kyrknytt nr 2, 2006, s. 10)
Må så vara. Det låter rimligt. Personligen kommer jag, apropå Gamla Testamentet, att tänka på Job, som efter att framgångsrikt ha utstått de mest vidriga lidanden, belönas rikligt av Herren med mångdubbelt av de tillgångar som han hade innan hans svårigheter började.
I nya testamentet talar Jesus i mycket skarpa ordalag gentemot giriga och rika människor som samlar pengar på hög. "Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik man att komma in i himlen" säger han t ex i Markusevangeliets tionde kapitel. Tydligast uttrycks det kanske i Matteusevangeliets sjätte kapitel: "Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Matteus 6:24) Å andra sidan tog Jesus kärleksfullt till sig de två illa ansedda tullindrivarna Levi och Zachaios. En tredje tullindrivare - Matteus - blev till och med en av hans tolv lärjungar.
Intressant i fallet Zachaios var att han inte var illa ansedd bara av sin omgivning - utan även av sig själv! Han mådde dåligt av det liv han levde, och höll sig undan folkmassorna när Jesus kom till hans stad (Jeriko på dagens Västbanken, enligt de flesta teologer). Han ville så gärna få en skymt av den beryktade Mästaren, men skämdes så att han klättrade upp i ett högt träd på avstånd i stället för att ansluta sig till folkmassan. Zachaios glömde att Jesus var allvetande; Jesus kallade prompt ner honom och förklarade att de två skulle ligga till bords hemma hos Zachaios samma kväll.
Jag tror inte att Jesus i grund och botten förkastade pengar och materiell rikedom. Vad som är väsentligt är den inställning till pengar och materiell rikedom som vi människor uppvisar, och vad vi låter pengar och tillgångar göra med oss! Faktum kvarstår ju att även de mest altruistiska handlingar, både under Jesu tid och i våra dagar, förutsätter vissa monetära tillgångar. Förnödenheter måste samlas in för att kunna delas ut till behövande, och dessa förnödenheter måste tjänas ihop av någon. Om ett par föräldrar inte arbetar och tjänar pengar, kan de inte mätta sina barn eller sätta kläder på deras kroppar. Om en välgörenhetsorganisation inte får in pengar, kan den inte utföra sitt arbete med att lindra lidande. Om ett sjukhus (statligt eller privat spelar absolut ingen roll!) inte får in pengar, kan inga sjukdomar botas eller liv räddas. Förvisso säger Jesus vid ett tillfälle i nya testamentet att "kärleken till pengar är roten till allt ont" (1 Tim 6:10), men här tror jag att vi har att göra med en slarvig översättning. Jag tror att det Jesus här menar är girighet - och det är någonting helt annat än att "tjäna pengar". Även Predikaren varnar för kärleken till pengar: "Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog." (Pred 5:9).
Det är sent på natten. Jag borde sova. I flera dagar har jag gått igenom argumenten för och emot kommersiella annonser i min blogg. Jag avser att skriva en blogg utifrån ett kristet perspektiv, kristna värderingar. Men jag hatar att vara fattig. Allt det som Bibeln säger om rikedom och pengar - det vet jag. Jag kan citera det fram- och baklänges. Till slut så drar jag fram den gamla slitna frågan: "Vad skulle Jesus ha gjort?" Också försöker jag göra så som Han försökt lära mig - jag lyssnar till mitt hjärta. För det är ju så - så länge jag är nykter, balanserad och i kontakt med min egen andlighet, så ljuger mitt samvete aldrig för mig. Jag lyssnar en stund till mitt hjärta, så gott jag förmår. Jag räknar på de futtiga slantar som multinationella storföretag vill erbjuda mig för plats i min logg, och hur många träffar på min sida som skulle krävas för att få in en viss summa pengar. Jag räknar på hur mycket tid, arbete och samvetskval det skulle kunna kosta mig. Jag gör helt enkelt en klassisk, företagsekonomisk "cost/benefit"-analys. Också fattar jag mitt beslut:
Nej, tack.
Jag publicerar alla inlägg som jag gör i den här loggen på Facebook; helt enkelt därför att jag hoppas att mina vänner vill läsa det jag skriver, och jag vill underlätta för dem att göra det. Och i ett avseende är den här bloggen som Facebook: "Det är gratis och kommer alltid att vara det".
Kommer jag att använda AdSense eller något liknande program för att försöka tjäna pengar någon gång i framtiden? Mycket möjligt, jag är ju faktiskt utbildad mediavetare. Men aldrig i den här bloggen. Allt har sin plats. Allt har sin tid. Både Gud och mammon.
Det här var det första inlägget av tre på temat "Tankar om Gud och mammon". Nästa publiceras onsdagen den 28/9. Då handlar det om girighet. Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
fredag 16 september 2011
Tankar om två gamla vargar.
En gammal indianhövding satt högt uppe på en klippa på prärien tillsammans med sitt barnbarn. De satt tysta medan de blickade ut över det nordamerikanska ökenlandskapets röda klippor och de vidsträckta slätterna nedanför. Så sade hövdingen till barnet: "Två gamla vargar strider hela tiden inom oss. Den ena står för ilska, hat, bitterhet och hämnd. Den andra står för kärlek, tolerans, givmildhet och glädje." Efter en kort stunds tystnad frågade barnet: "Vilken av dem vinner?" Hövdingen svarade: "Den vi matar."
Den här vackra lilla historien är verkligen tankeväckande. Man kan fråga sig varför vi människor livet igenom envisas med att mata båda vargarna, mer eller mindre. Kanske måste det vara så. Kanske är det bara helgon och psykopater som bara matar den ena vargen. Igår, torsdagen den 15:e september 2011, gjorde jag själv en intressant iakttagelse angående just detta med de två vargarna. Jag hade fikat med några vänner inne i min hemstad Malmö och satt på bussen på väg hem. Vid en hållplats vällde en stor grupp med dagisbarn, säkert tjugo stycken, ombord på bussen. De skrattade och förde väsen så som dagisbarn gör. Mitt bröst fylldes med glädje över att få uppleva all denna barnsliga sprallighet och spontanitet, och jag log lite för mig själv. Då slog det mig - hur radikalt annorlunda har jag inte reagerat massor av gånger i exakt samma situation? Blixtrande tankar om "håll käften, ungjävlar!" och "finns det över huvud taget NÅGON ansvarskännande personal som kan ta hand om de där ligisterna?" brukade ofta fara genom mitt inte särskilt stilla sinne. De upprymda barnaskriken skar genom mitt huvud och jag förbannade de stackars små livens blotta närvaro. Någon gång gick jag till och med av bussen och tog nästa i stället. Det är förvisso längesedan det hände nu. Men det har hänt! Och igår reagerade jag på en exakt likadan händelse med rakt motsatta känslor. Jag kände det som en belöning att jag fick sitta där och ta del av de här barnens äventyr - som en bussresa i stan ju är när man är i den åldern.
Den enda anledningen till att jag kände på det sättet igår var att jag på senare tid "matat" den goda vargen. Jag är i balans, jag känner glädje och kärlek i mitt liv för närvarande, jag upplever att jag är i god kontakt med Gud, så som jag uppfattar Gud. Jag har ägnat många, många år av mitt liv åt att nästan uteslutande mata den andra vargen. Det fanns en period då jag helt ärligt tror att jag inte log på flera år. Under den tiden lät jag den onda vargen växa sig så stark att den nära nog slukade mig inifrån. Det låter jag den inte göra längre. Visst, den får mat fortfarande. För ofta. Men inte så att den håller på att ta död på mig. Och den andra vargen, den goda vargen, växer stadigt till sig. Målet är naturligtvis att den ska bli min ledstjärna, och att den andra, den onda vargen, ska få hålla sig i periferin. Det svåra är att komma ihåg att mata den goda vargen - varje dag! Det går inte att leva på gamla meriter.
För det är ju så, att om jag inte matar den goda vargen, så kommer jag i längden, per automatik, att mata den onda. Det är en ofantlig nåd att ha friheten att välja. Det är faktiskt den främsta och den enda helt okränkbara gåvan som Gud gav oss människor, enligt Gamla Testamentet - den fria viljan. Allt annat kan människors handlingar - eller Gud, måhända - ta ifrån oss; ägodelar, hälsa, vänner, familj. Men aldrig vår fria vilja, vår möjlighet att förhålla oss till våra tankar, våra handlingar och vår omgivning. Det finns teologer som menar att helvetet är den finaste komplimang som Gud har givit oss. Att Gud mycket, mycket hellre skulle vilja se oss gå till helvetet av vår fria vilja än att tvinga oss in i himlen. Jag vet inte om jag håller med om den formuleringen, men jag förstår hur dessa teologer tänker. Idag har jag det fria valets ofantliga gåva. Just idag väljer jag att mata den goda vargen. Men den onda vargen finns där - inom mig och inom oss alla. Och det ska den göra, det måste den få göra. Jag tror nämligen inte att det ALLTID är dåligt att mata den onda vargen. Det förekommer att människor ställs inför situationer i sina liv då de egenskaper som den onda vargen representerar ibland måste användas, kanske till och med bör användas. Det kan vara när våra familjer eller våra liv eller vår frihet är hotade. Tyvärr kommer det alltid att finnas angripare som bara förstår den onda vargens språk. Så måste det kanske vara. Vi bör dock eftersträva att den goda vargen och dess egenskaper utgör regeln och den onda vargen undantag, undantag som hålls i periferin.
Den fria viljans gåva är det finaste som Gud givit människan, men också ett ofantligt ansvar. Mycket, mycket lidande på Jorden är resultatet av missbruk av Människans fria vilja. Det är upp till oss alla att ändra på det. Var och en i sitt liv, varje dag. Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig - och lycka till med dina vargar.
Den här vackra lilla historien är verkligen tankeväckande. Man kan fråga sig varför vi människor livet igenom envisas med att mata båda vargarna, mer eller mindre. Kanske måste det vara så. Kanske är det bara helgon och psykopater som bara matar den ena vargen. Igår, torsdagen den 15:e september 2011, gjorde jag själv en intressant iakttagelse angående just detta med de två vargarna. Jag hade fikat med några vänner inne i min hemstad Malmö och satt på bussen på väg hem. Vid en hållplats vällde en stor grupp med dagisbarn, säkert tjugo stycken, ombord på bussen. De skrattade och förde väsen så som dagisbarn gör. Mitt bröst fylldes med glädje över att få uppleva all denna barnsliga sprallighet och spontanitet, och jag log lite för mig själv. Då slog det mig - hur radikalt annorlunda har jag inte reagerat massor av gånger i exakt samma situation? Blixtrande tankar om "håll käften, ungjävlar!" och "finns det över huvud taget NÅGON ansvarskännande personal som kan ta hand om de där ligisterna?" brukade ofta fara genom mitt inte särskilt stilla sinne. De upprymda barnaskriken skar genom mitt huvud och jag förbannade de stackars små livens blotta närvaro. Någon gång gick jag till och med av bussen och tog nästa i stället. Det är förvisso längesedan det hände nu. Men det har hänt! Och igår reagerade jag på en exakt likadan händelse med rakt motsatta känslor. Jag kände det som en belöning att jag fick sitta där och ta del av de här barnens äventyr - som en bussresa i stan ju är när man är i den åldern.
Den enda anledningen till att jag kände på det sättet igår var att jag på senare tid "matat" den goda vargen. Jag är i balans, jag känner glädje och kärlek i mitt liv för närvarande, jag upplever att jag är i god kontakt med Gud, så som jag uppfattar Gud. Jag har ägnat många, många år av mitt liv åt att nästan uteslutande mata den andra vargen. Det fanns en period då jag helt ärligt tror att jag inte log på flera år. Under den tiden lät jag den onda vargen växa sig så stark att den nära nog slukade mig inifrån. Det låter jag den inte göra längre. Visst, den får mat fortfarande. För ofta. Men inte så att den håller på att ta död på mig. Och den andra vargen, den goda vargen, växer stadigt till sig. Målet är naturligtvis att den ska bli min ledstjärna, och att den andra, den onda vargen, ska få hålla sig i periferin. Det svåra är att komma ihåg att mata den goda vargen - varje dag! Det går inte att leva på gamla meriter.
För det är ju så, att om jag inte matar den goda vargen, så kommer jag i längden, per automatik, att mata den onda. Det är en ofantlig nåd att ha friheten att välja. Det är faktiskt den främsta och den enda helt okränkbara gåvan som Gud gav oss människor, enligt Gamla Testamentet - den fria viljan. Allt annat kan människors handlingar - eller Gud, måhända - ta ifrån oss; ägodelar, hälsa, vänner, familj. Men aldrig vår fria vilja, vår möjlighet att förhålla oss till våra tankar, våra handlingar och vår omgivning. Det finns teologer som menar att helvetet är den finaste komplimang som Gud har givit oss. Att Gud mycket, mycket hellre skulle vilja se oss gå till helvetet av vår fria vilja än att tvinga oss in i himlen. Jag vet inte om jag håller med om den formuleringen, men jag förstår hur dessa teologer tänker. Idag har jag det fria valets ofantliga gåva. Just idag väljer jag att mata den goda vargen. Men den onda vargen finns där - inom mig och inom oss alla. Och det ska den göra, det måste den få göra. Jag tror nämligen inte att det ALLTID är dåligt att mata den onda vargen. Det förekommer att människor ställs inför situationer i sina liv då de egenskaper som den onda vargen representerar ibland måste användas, kanske till och med bör användas. Det kan vara när våra familjer eller våra liv eller vår frihet är hotade. Tyvärr kommer det alltid att finnas angripare som bara förstår den onda vargens språk. Så måste det kanske vara. Vi bör dock eftersträva att den goda vargen och dess egenskaper utgör regeln och den onda vargen undantag, undantag som hålls i periferin.
Den fria viljans gåva är det finaste som Gud givit människan, men också ett ofantligt ansvar. Mycket, mycket lidande på Jorden är resultatet av missbruk av Människans fria vilja. Det är upp till oss alla att ändra på det. Var och en i sitt liv, varje dag. Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig - och lycka till med dina vargar.
torsdag 15 september 2011
Tankar om tro och Människan, första inlägget.
Härmed publiceras det första inlägget i min första blogg.
Den här bloggen kommer att ägnas åt betraktelser av människor och samhälle, alltid utifrån kristen värdegrund. Du är hjärtligt välkommen, kära bloggläsare.
Mer än fyra femtedelar av jordens befolkning bekänner sig till någon form av gudstro. Den tendens som vi upplever idag i Nordeuropa och Västeuropa, med en tilltagande och mer och mer intolerant ateism, är i själva verket undantag; ett sorgligt undantag. Vissa former av socialt och mänskligt förfall, förlamande ensamhet och så kallade välfärdssjukdomar verkar bara finnas i de mest utpräglat ateistiska delarna av världen. Vägarna till tro är tusenfaldiga. Det finns de som föds in i sin tro, och som ser den som en självklar del av livet från mycket tidig ålder. Andra kommer till tro långt senare, ofta efter en lång tid av extrema svårigheter, likt den förlorade sonen i Lukasevangeliet. Det finns de som är totalt orubbliga i sin tro, likt Job i Gamla Testamentet, och de som vacklar in och ut ur en gudstro under större delen av sitt liv.
Jag är ett av få barn i min generation som faktiskt gått i söndagsskola. Jag har ytterst vaga minnen ifrån dessa tillfällen. Min mor lät mig gå i söndagsskola, förmodligen under ganska kort tid, då vi bodde på Bellevuegården i Malmö. Jag har inga minnen från min tid i söndagsskola som är av tillräcklig substans för att jag ska våga mig på att referera till dem i denna blogg; jag var inte många år gammal när jag gick i söndagsskola. Dock vill jag tro att ett litet, litet första frö till det som långt senare skulle bli min tro, såddes redan under denna tid.
Men det är naturligtvis så, att om man ställer en spirande blomma i en mörk garderob och vägrar att vattna den, så dör den. Då jag nådde konfirmationsålder var jag en orubblig ateist som nöjde mig med den materiella och sinnliga världens nöjen. Jag hade ingenting till övers för religion eller präster, eller det de stod för. Min far, starkt pådriven av sin mor, mer eller mindre tvingade mig att gå och läsa för att bli konfirmerad, något som jag först långt senare skulle bli tacksam för. En del av det som tutades i oss gick faktiskt in och under konfirmandtiden lades en grund för det som skulle spira först långt senare.
Vid 27 års ålder var jag med om en svår trafikolycka, i vilken jag borde ha dött. Den inträffade på Österlen i Skåne. Vi kom för fort in i en skarp, feldoserad vänsterkurva och kraschade rakt in i en tjock ek som stod vid sidan av vägen. De två andra som var med i bilen skadades svårt. Jag satt obältad i baksätet. Jag klarade mig nästan oskadd. Jag är mycket vetenskapligt lagd; jag älskar kunskap. Jag borde ha krossat passageraren som satt framför mig, slungats ut genom vindrutan och dött vid trädet. Det går inte att förklara att jag satt kvar. I det ögonblicket slog min tro rot, för att aldrig tappa fästet igen. Åtminstone inte hittills.
Sedan tre år tillbaka firar jag jul i ett katolskt kloster i Skåne. Jag har så att säga återvänt till rötterna när det gäller julfirande. Jag firar jul av den anledning som det är tänkt att vi ska fira jul, och vänder demonstrativt ryggen åt det vämjeliga, sönderkommersialiserade "julfirande" som mest är en hyllning till dödssynden frosseri. Dock, för all del - visst blir det en del frosseri i klostret också. Julbordet är mycket generöst där också, men med all rätt. Vi högtidlighåller Frälsarens födelse, den största tänkbara av fester! Men vi glömmer inte bort julens kärna, till skillnad från stora delar av samhället. Och fenomenet "julklappar" har jag övergett tills vidare. Det är väl sannolikt att det får lov att ändras om jag blir far någon gång i framtiden.
Från och med 2011 firar jag även påsk i samma kloster. 2011 blev också det första året i mitt liv då jag tog den kristna fastan på allvar; något som jag avser att fortsätta med. Jag var som den förlorade sonen. I likhet med de flesta och det mesta i vårt samhälle ville jag ha allt, genast. Jag tänkte bara på min egen njutning och vinning. Men jag har fått lära mig den hårda vägen att det är bara genom altruistiskt tänkande och handlande, genom att successivt flytta fokus från mig själv till mina medmänniskor, som jag kan växa i min relation till världen och till Gud. Idag har jag Gud i mitt liv, och jag försöker varje dag att leva så som Jesus lär. Jag misslyckas mer eller mindre, praktiskt taget alltid, liksom de allra flesta av oss. Lyckligtvis är nåden oändlig. Jag tror orubbligt på att vi, i likhet med den förlorade sonen, alltid är välkomna hem igen.
Att tro är egentligen inte särskilt dramatiskt. Som sagt, mer än fyra femtedelar av jordens befolkning gör det. Och även de allra enklaste av alla våra vardagsbestyr kräver att vi tror på någonting, på ett eller annat sätt. Den här bloggen kommer jag att ägna åt att försöka lyfta fram tron som ett sätt att leva i vår tid. Jag kommer att försöka att angripa många av de vanligaste problem och frågor som uppstår och kommer att fortsätta att uppstå mellan religion, människor, samhälle och samtid. Mina syften är två: att bidra till att avdramatisera föreställningen om gudstro i vårt samhälle idag genom att berätta om mina egna och i viss mån andras erfarenheter, samt att sprida Evangeliets budskap efter bästa förmåga, såsom Jesus ålade sina följeslagare att göra. Tack för att du läst det här, medmänniska. Gud välsigne dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)