Det råder ett typiskt marsväder i min hemstad Malmö. Å ena sidan är det vackert väder, med solsken ifrån en klarblå himmel. Å andra sidan blåser kalla vindar, ibland mycket kalla. Det är lätt att missta sig när man ska gå ut, och förledas till att klä sig för tunt. Det känns som att våren äntligen har kommit för att stanna, vårblommor har slagit ut, men vinterns kyla vill inte kännas vid att den inte längre har någonting att hämta, och hänger kvar, varje minut som den kan. Det kom till mig när jag reflekterade över det här tidigare idag - precis så är det ju också med mig själv, med mitt eget mående. Jag är på god väg in i en ny vår i mitt liv, efter att ha levt i perioder i en andlig och social vinter, som jag skapat själv. Men det där börjar försvinna. Jag prioriterar mitt eget liv och min egen hälsa nu, sedan snart ett år tillbaka. Jag tränar mycket. Sover - i regel - gott på nätterna. Jag har konkreta mål som jag är förväntansfull inför. Jag är klar över vad jag finner mig i och vad jag inte finner mig i. Jag är klar över vad jag accepterar att vara en del av, och inte.
Dock: för att våren i mitt liv ska vara bestående, för att jag ska kunna fortsätta att utvecklas - så krävs att jag har en fruktbar och levande relation till min högre makt, som jag kallar för Gud. De gånger då jag har gått vilse i mitt liv, och fått konsekvenser av det, så har det alltid berott på egenrättfärdighet, arrogans, högmod - att jag vänder mig bort från Gud. Jesus säger i Evangeliet: "Ingen kan säga om Guds Rike: 'här är det' eller 'där är det'. Guds Rike finns inom er." Jag är övertygad om att det är så. Gud tränger sig aldrig på. Vi måste välja att vilja ha Honom i våra liv. Men Han är alltid med, om vi vill det. Och likt den förlorade sonen i Lukasevangeliet, är vi alltid välkomna tillbaka.
Jag ber dagligen för närvarande, minst morgon och kväll, ibland oftare. Jag har lärt mig att vara noga med vad jag ber om - Gud hör bön, nämligen. Om jag ber om någonting, vad som helst, för min egen del, är jag alltid noga med att tillägga: "om det är i enlighet med Din vilja". Alltså säger jag inte "ge mig" utan "om Du vill, så skulle jag gärna vilja". Det är en övning i ödmjukhet som jag sedan - förhoppningsvis - för vidare till mina relationer med människor också.
I mina böner ingår nästan alltid frasen "Låt mig vara en tillgång för Dig och för mina medmänniskor". Och jag blir bönhörd - varje dag. Min mest närstående i mitt liv idag börjar få fysiska krämpor på grund av dåliga knän, dålig rygg, dåligt hjärta, en mycket tung kropp - och också ett mycket tungt liv bakom sig, på olika sätt. Jag får gåvan att finnas där för honom och hjälpa honom och underlätta hans liv väsentligt - varje dag. Det är att bli bönhörd! Jag blev också konkret bönhörd när jag reste hem från staden för någon timme sedan, med en av Malmös stadsbussar. Jag gick ombord på bussen, har turen att hitta ett säte som jag glider ner på med min stora träningsväska i knät. Då hör jag snett bakom mig: DUNS!!! Vänder mig om. Passageraren som gick bakom mig, en ung kvinna, har rasat handlöst framlänges i ett epileptiskt anfall. Hennes ben rycker och krampar, så som de gör hos en som får ett epileptiskt anfall. Jag agerar på reflex. Jag har haft flera stycken EP-anfall själv, även om det är ganska länge sedan nu. Eftersom jag har anlag för sjukdomen själv, har jag också läst om den, satt mig in i den och lärt mig vad man ska göra när det händer. Jag reser mig och ropar högt: "EP-anfall!" för att bussföraren ska höra det. Hukar sedan bredvid kvinnan, liksom tre andra passagerare. En av dem är hennes partner, förmodligen hennes make, och han är lugn och väl insatt. Vi ser till att hon inte biter sig i tungan och att benen ligger så fria som möjligt. Det är ett kort anfall. Hon kvicknar till och reser sig för egen maskin efter mindre än två minuter. Omtöcknad och ledsen sätter hon sig på sätet. Hennes make tar hand om henne, höjer avvärjande och med ett milt leende handen inför erbjudanden om mer hjälp.
När jag kommit hem reflekterar jag över det här. Jag är lyckligt lottad. Den sort epilepsi jag har är en sort som behöver "tändvätska". Förser jag den inte med denna tändvätska, får jag inga anfall heller. Enkelt. För alla epileptiker är det inte så enkelt. För den här unga kvinnan var det inte så enkelt. Jag tänker med ett styng av sorg och skuld på de människor i min närhet som fick se mina anfall, särskilt på en flickvän/sambo som fanns i mitt liv för många år sedan. Den rädsla och maktlöshet som hon måste ha känt varje gång jag fick ett anfall. Och hur känslokall jag var inför det. Jag upplevde ju inte det. Man är medvetslös under ett EP-anfall - lyckligtvis. Efter händelsen på bussen slog det mig att jag handlat på reflex, det som jag lärt mig att man skulle göra "satt i ryggmärgen", så att säga. Det var också glädjande att konstatera att ingen ombord på bussen blev chockad eller uppspelt av det som hände. Alla tycktes veta och förstå vad ett epileptiskt anfall är. Kanske är sjukdomen inte längre så "konstig" och stigmatiserad som den har varit. Kanske vet vi bättre idag, även när det gäller det här.
Paret kom sannolikt från Nord- eller Västafrika, hon var ca 25, han var ca 30. Hon bar en vinröd slöja runt sitt huvud. Dessa skillnader mellan dem och mig reflekterade jag inte ett ögonblick över där i bussen. Jag tänkte inte på det förrän efteråt. Det var en självklarhet för mig att hjälpa dessa medmänniskor, om jag kunde det. Och när jag kommit hem ifrån bussresan, såg jag det plötsligt: Jag hade ju blivit bönhörd - här också! Jag ber: Låt mig vara en tillgång, för Dig och för mina medmänniskor. Och det fick jag vara där på bussen. Jag minns också ett träningspass som jag genomgick i början av förra veckan. Jag hade gjort ett ärende på Centralstationen, och under den korta gångvägen upp till gymmet passerar jag S:t Petri kyrka, Malmös största och äldsta. Jag gick in, tände två ljus och satte mig och bad. Jag visste att passet jag hade framför mig skulle bli jobbigt, jag skulle både springa en mil och köra lite styrkeövningar efter det. Jag bad: Var med mig under träningen. Hjälp mig att orka. Hjälp mig att göra mig stark, så att jag kan finnas till för dem som inte är lika starka (så formulerar jag mig alltid när jag ber angående min träning). Resultatet? Jag sprang som vinden den dagen, och lyfte med lätthet, tyckte jag, fastän vikterna var minst desamma som de brukar vara. Det är så. Släpper jag in Gud i mitt liv, finns det inga gränser för hur fantastiskt mitt liv kan bli. Jag blir bönhörd. Varje dag. Men det gäller att vara uppmärksam, så att jag ser det.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
måndag 17 mars 2014
fredag 14 mars 2014
Därför kommer jag inte till Möllevångstorget på söndag.
Åter igen har min älskade hemstad drabbats av tråkigheter. Vill man vara cynisk så skulle man kunna säga att stadens invånare, invånarna i det som ibland har kallats "Gangsterstaden" eller "Sveriges Chicago" borde vara luttrade. Att de har lärt sig att rycka på axlarna, kanske skaka på huvudet, och sen inte bry sig mer. Så är det lyckligtvis inte. Folk är engagerade. Mycket engagerade. Det är bra. Det som är både tragiskt och oroväckande är att människor har ett så fantastiskt kort minne, och att de är så bottenlöst naiva och godtrogna. Särskilt petiga med att välja sitt sällskap med omsorg verkar de inte heller vara.
Det som har hänt den här gången är att ett gäng mer eller mindre organiserade högerextremister, nazister, grovt har misshandlat ett antal oskyldiga människor vid Nobelvägen, efter en sammankomst lördagen den 8 mars, Internationella Kvinnodagen. Sex personer skadades, en mycket allvarligt, till att börja med livshotande. Dådet är fegt, vidrigt och motbjudande. Vi får innerligt hoppas att de skyldiga kan gripas och lagföras på tillbörligt sätt. Vill vi leva i en rättsstat och göra anspråk på rättssäkerhet så kan vi tyvärr inte tillåta att människor tar lagen i egna händer, hur frestande det än kan vara ibland och hur stor förståelse man än kan ha för de som vill göra det. Den här händelsen har engagerat många människor. Stödet för den svårt skadade MFF-supportern Showan är enormt. Det kommer att anordnas en "demonstration mot nazistiskt våld" på Möllevångstorget söndagen den 16:e mars klockan 14:00. Detta kommer att bli en synnerligen ironisk tillställning. Varför? Det ska jag förklara nedan. Låt oss rekapitulera hur det har sett ut tidigare när den politiska vänstern har kallat till "demonstration mot nazistiskt våld".
I december 2013 genomförde högerextremister en våldsam attack mot människor i Stockholmsförorten Kärrtorp. Några dagar senare anordnades en manifestation mot rasism och våld i Kärrtorp. Manifestationen bestod mest i att representanter för den utomparlamentariska vänstern uppmanade och uppmuntrade till grovt, dödande våld mot oliktänkande människor. Bland annat skanderades att det var dags att "slakta grisen", syftandes på den till Sveriges riksdag folkvalda partiledaren Jimmie Åkesson.
Kvällen den 9 november 2013, kvällen före Kristallnatten, hölls manifestationer runt om i Sverige för att minnas och uppmärksamma denna hemska händelse. En modig kvinna valde att delta i tåget med den israeliska flaggan hängande över sina axlar. Detta eftersom hon håller på att konvertera till judendomen och känner varmt för Israel och dess folk. Hon var nära att bli lynchad, situationen blev mycket hotfull, då demokratihatande, djupt antisemitiska element ur den svenska Vänstern uttryckte sitt hat mot denna kvinna och judar och Israel. Den förvirrade hopen hävde dessutom ur sig sånt som: "Varför har du den där flaggan med dig? Hade du haft en Davidsstjärna hade det varit helt ok." Lögnare! Hade hon dykt upp med en Davidsstjärna så hade reaktionerna självfallet blivit exakt desamma ifrån den mer eller mindre öppet judehatande svenska Vänstern.
För några år sedan genomfördes en propalestinsk manifestation i Folkets Park i Malmö. Palestinska fanor vajade, antisemitiska slagord skanderades. Någon hade målat konturerna av dagens Israel på ett plakat, området innanför konturerna var helt målade i den palestinska flaggan. Alltså: upphovsmänniskorna bakom plakatet sympatiserade med idén att förinta staten Israel (och, får man anta - dess folk). Detta skedde i Folkets Park i Malmö, socialdemokratins park. Höjdes några röster ifrån sossarna angående det som avhandlats under manifestationen? Självfallet inte.
Hur många kommer ihåg "Stoppa matchen"? Ja, inte den gamla då, den som gällde Rhodesia. Utan den senaste - Davis Cup-matchen i Malmö i mars 2009. Den utomparlamentariska vänstern var - sin vana trogen - beredd att begå vilka våldshandlingar som helst, inklusive mord och mordbrand, för att stoppa representanter ifrån Mellanösterns enda demokrati att spela tennismatcher i Malmö. Ett fyrsiffrigt polisuppbåd som kostade åtskilliga miljoner, krävdes. Polisbilar vandaliserades, liksom massor av privat egendom; privat egendom tillhörande småföretagare och privatpersoner som inte hade ett dugg med Davis Cup eller Israel att göra. Detta var ett verk av personer inom den svenska Vänstern.
Hur många minns Göteborgskravallerna 2001? Skador för miljoner, skadade privatpersoner och poliser. Centrala Göteborg såg ut som en krigszon efter att den svenska Vänstern "demonstrerat mot rasism och imperialism".
Nu invänder många: "Du kan inte döma alla för övertramp som begåtts av en liten extrem klick!" Liten extrem klick? Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har i en intervju i Sveriges Radio uttryckligen sagt: "Jag har ingenting emot att demonstrera tillsammans med terrorister." (Googla SR Jonas Sjöstedt demonstrera terrorister, så hittar ni länken). Toppsossen Mona Sahlin har talat på en Fatah-kongress på Västbanken 2009. (Googla mona sahlin fatah och klicka på "bilder" så hittar ni en bild med en talande bildtext.) Fatah har, liksom Hamas, gjort sig skyldiga till otaliga våldsdåd och har haft och har omfattande kopplingar till mer öppet extrema terrorgrupper, som öppet avser att förinta Israel och dess folk. Den grövsta och allvarligaste uttrycksformen av antisemitism, alltså. Tillsammans med dessa talade Mona Sahlin. Detta parti (Fatah) har Sveriges nuvarande oppositionsledare Stefan Löfvén refererat till som "kära systerparti".
Stora delar av den malmöitiska socialdemokratin kommer att vara representerad i manifestationen på söndag. Under Ilmar Reepalus tid som Malmös starka man försämrades situationen för Malmös judar radikalt. Glåpord, vandalisering, hot och mordbränder blev vardag. Malmös synagoga har varit tvungen att ha bevakning dygnet runt. Judar och judinnor i Malmö har fått hakkors sprayade på sina ytterdörrar. Brotten har inte begåtts av nazister, utan av mer eller mindre organiserade, unga människor med rötter i och omkring Mellanöstern, som hyser ett synnerligen starkt judehat. Fram tills för tio-femton år sedan besökte överlevande från koncentrationsläger regelbundet Malmös högstadieskolor och gymnasieskolor, för att berätta om sina vedervärdiga upplevelser. Det går inte längre. De blir spottade på, förföljda, förlöjligade och utbuade. Vad har den malmöitiska socialdemokratin gjort för att motverka och stävja den här utvecklingen? Svar: Ingenting alls! Eller åtminstone ingenting alls som har haft någon som helst verkan eller betydelse. Det är väl inte särskilt långsökt att anta att detta beror på att man inte vill riskera att vidta några åtgärder som skulle medföra att man stöter sig med mycket stora grupper i Malmö - grupper som mycket väl skulle kunna tänkas rösta på sossarna - om man bara ligger tillräckligt lågt i den här frågan. Så länge man inte stöter sig med dessa grupper - har man makten över Malmö. Krass, smart realpolitik!
De senaste dagarna, efter det motbjudande dådet i lördags, har det höjts oroliga röster angående den tilltagande högerextremismen och att det är "värre än någonsin". Det är bedrövligt vilket kort minne människor har. Hur många minns nazistvågen som svepte över landet under den första halvan av 1990-talet? Rörelsen VAM (Vitt Ariskt Motstånd) med Klas Lund och Christoffer Ragne i spetsen, satte skräck i samhället med olika våldsdåd. Den så kallade Vit Makt-musiken hade sin höjdpunkt. Nazistiska konserter och demonstrationer anordnades regelbundet i landet, och väckte stor uppmärksamhet. En av de mest kända ägde rum i Alingsås 1994, då uppemot 800 nazister tågade genom den lilla staden. VAM rann ut i sanden 1995, och 1990-talets organiserade naziströrelse ebbade ut och splittrades under ett antal år, och förde i början av 00-talet en tynande tillvaro. Faktum är att de organiserade nazisterna i Sverige idag är väsentligt färre än vad de var i början av 90-talet. Så det här att det skulle vara "värre än någonsin" är alltså rent nonsens.
Nu sammanfattningsvis till varför sammanslutningen på söndag kommer att vara så ironisk, och varför jag inte kommer att vara där: Manifestationen är "mot nazistiskt våld". Vilka är nazismens främsta hatobjekt, vilka vill den förinta mest av alla? Judarna! Ett stort antal (absolut inte alla!) av de som kommer att utgöra manifestationen på söndag, kommer att vara medlemmar eller sympatisörer till partier och organisationer som är mer eller mindre öppet antisemitiska. Många människor som deltog i den SA-inspirerade stoppa-matchen-rörelsen 2009 kommer att vara på Möllevångstorget på söndag. Sannolikt kommer ett antal unga människor från det östra medelhavsområdet, som under de senaste åren bidragit till den nuvarande situationen för Malmös judar - att vara på Möllevångstorget på söndag. Sveriges största oppositionsparti, som refererar till Fatah som "kära systerparti" kommer att vara starkt representerade där. Vänsterpartiet, vars ledare inte har någonting emot att demonstrera tillsammans med islamistiska terrorister, kommer att vara starkt representerade där. Dessa kommer att demonstrera "mot nazistiskt våld" - och samtidigt utgöra några av de mest antisemitiska grupperingarna i Sveriges samhälle idag. Det är ironin! I den stora folkmängden kommer det också att finnas många, många vanliga Malmöbor som är trötta på våld och vill visa sin avsky mot det; Malmöbor som inte har någonting alls att göra med organiserad antisemitism. Det är hedervärt, och det är mycket synd att en så ädel tanke smutsas ner så av den kloaksörja i människoskepnad som sedan många år tillbaka har kidnappat hela idén om antirasism.
Det är beundransvärt med människor som engagerar sig. Det är nödvändigt för att demokratin ska överleva. Som den konservative filosofen Edmund Burke sade: "Det enda som krävs för att ondskan ska triumfera är att goda människor ingenting gör" (Just precis - det var INTE Martin Luther King Jr, ursprungligen!) Jag engagerar mig också. Sedan något år tillbaka är jag engagerad i CUFI (Christians United For Israel) och the International Fellowship of Christians and Jews. Båda organisationerna syftar till att stärka och bevara vänskapsbanden mellan judar och kristna över hela världen, och slå vakt om Israels rätt att existera och att försvara sig. Det känns bra och viktigt för mig att engagera mig i det.
Den här bloggens övergripande rubrik är Värden och Värderingar. Det är vad den handlar om, i grund och botten. Värden och värderingar som jag håller som värdefulla och heliga, och som jag aldrig kompromissar om. Och till skillnad från Jonas Sjöstedt med flera - så har jag verkligen, verkligen en hel del emot att demonstrera tillsammans med terrorister, terrorsympatisörer och antisemiter. Därför kommer jag inte att vara på Möllevångstorget på söndag. Det kommer att finnas element där som jag inte på några villkor kan riskera att bli sedd tillsammans med.
Jag hoppas verkligen att Showan tillfrisknar snart. Mina tankar och böner är med honom och hans familj i deras svåra stund. Jag hoppas att förövarna kan gripas, fällas och lagföras. Jag hoppas att vi framöver får se så lite våld som möjligt i Malmö, min hemstad som jag trots allt fortfarande älskar. Jag hoppas att situationen för Malmös judar, den mest utsatta minoritetsgruppen i Malmö - ska bli bättre. Men ingenting alls skulle kunna få mig till Möllevångstorget klockan 14 på söndag.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Det som har hänt den här gången är att ett gäng mer eller mindre organiserade högerextremister, nazister, grovt har misshandlat ett antal oskyldiga människor vid Nobelvägen, efter en sammankomst lördagen den 8 mars, Internationella Kvinnodagen. Sex personer skadades, en mycket allvarligt, till att börja med livshotande. Dådet är fegt, vidrigt och motbjudande. Vi får innerligt hoppas att de skyldiga kan gripas och lagföras på tillbörligt sätt. Vill vi leva i en rättsstat och göra anspråk på rättssäkerhet så kan vi tyvärr inte tillåta att människor tar lagen i egna händer, hur frestande det än kan vara ibland och hur stor förståelse man än kan ha för de som vill göra det. Den här händelsen har engagerat många människor. Stödet för den svårt skadade MFF-supportern Showan är enormt. Det kommer att anordnas en "demonstration mot nazistiskt våld" på Möllevångstorget söndagen den 16:e mars klockan 14:00. Detta kommer att bli en synnerligen ironisk tillställning. Varför? Det ska jag förklara nedan. Låt oss rekapitulera hur det har sett ut tidigare när den politiska vänstern har kallat till "demonstration mot nazistiskt våld".
I december 2013 genomförde högerextremister en våldsam attack mot människor i Stockholmsförorten Kärrtorp. Några dagar senare anordnades en manifestation mot rasism och våld i Kärrtorp. Manifestationen bestod mest i att representanter för den utomparlamentariska vänstern uppmanade och uppmuntrade till grovt, dödande våld mot oliktänkande människor. Bland annat skanderades att det var dags att "slakta grisen", syftandes på den till Sveriges riksdag folkvalda partiledaren Jimmie Åkesson.
Kvällen den 9 november 2013, kvällen före Kristallnatten, hölls manifestationer runt om i Sverige för att minnas och uppmärksamma denna hemska händelse. En modig kvinna valde att delta i tåget med den israeliska flaggan hängande över sina axlar. Detta eftersom hon håller på att konvertera till judendomen och känner varmt för Israel och dess folk. Hon var nära att bli lynchad, situationen blev mycket hotfull, då demokratihatande, djupt antisemitiska element ur den svenska Vänstern uttryckte sitt hat mot denna kvinna och judar och Israel. Den förvirrade hopen hävde dessutom ur sig sånt som: "Varför har du den där flaggan med dig? Hade du haft en Davidsstjärna hade det varit helt ok." Lögnare! Hade hon dykt upp med en Davidsstjärna så hade reaktionerna självfallet blivit exakt desamma ifrån den mer eller mindre öppet judehatande svenska Vänstern.
För några år sedan genomfördes en propalestinsk manifestation i Folkets Park i Malmö. Palestinska fanor vajade, antisemitiska slagord skanderades. Någon hade målat konturerna av dagens Israel på ett plakat, området innanför konturerna var helt målade i den palestinska flaggan. Alltså: upphovsmänniskorna bakom plakatet sympatiserade med idén att förinta staten Israel (och, får man anta - dess folk). Detta skedde i Folkets Park i Malmö, socialdemokratins park. Höjdes några röster ifrån sossarna angående det som avhandlats under manifestationen? Självfallet inte.
Hur många kommer ihåg "Stoppa matchen"? Ja, inte den gamla då, den som gällde Rhodesia. Utan den senaste - Davis Cup-matchen i Malmö i mars 2009. Den utomparlamentariska vänstern var - sin vana trogen - beredd att begå vilka våldshandlingar som helst, inklusive mord och mordbrand, för att stoppa representanter ifrån Mellanösterns enda demokrati att spela tennismatcher i Malmö. Ett fyrsiffrigt polisuppbåd som kostade åtskilliga miljoner, krävdes. Polisbilar vandaliserades, liksom massor av privat egendom; privat egendom tillhörande småföretagare och privatpersoner som inte hade ett dugg med Davis Cup eller Israel att göra. Detta var ett verk av personer inom den svenska Vänstern.
Hur många minns Göteborgskravallerna 2001? Skador för miljoner, skadade privatpersoner och poliser. Centrala Göteborg såg ut som en krigszon efter att den svenska Vänstern "demonstrerat mot rasism och imperialism".
Nu invänder många: "Du kan inte döma alla för övertramp som begåtts av en liten extrem klick!" Liten extrem klick? Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har i en intervju i Sveriges Radio uttryckligen sagt: "Jag har ingenting emot att demonstrera tillsammans med terrorister." (Googla SR Jonas Sjöstedt demonstrera terrorister, så hittar ni länken). Toppsossen Mona Sahlin har talat på en Fatah-kongress på Västbanken 2009. (Googla mona sahlin fatah och klicka på "bilder" så hittar ni en bild med en talande bildtext.) Fatah har, liksom Hamas, gjort sig skyldiga till otaliga våldsdåd och har haft och har omfattande kopplingar till mer öppet extrema terrorgrupper, som öppet avser att förinta Israel och dess folk. Den grövsta och allvarligaste uttrycksformen av antisemitism, alltså. Tillsammans med dessa talade Mona Sahlin. Detta parti (Fatah) har Sveriges nuvarande oppositionsledare Stefan Löfvén refererat till som "kära systerparti".
Stora delar av den malmöitiska socialdemokratin kommer att vara representerad i manifestationen på söndag. Under Ilmar Reepalus tid som Malmös starka man försämrades situationen för Malmös judar radikalt. Glåpord, vandalisering, hot och mordbränder blev vardag. Malmös synagoga har varit tvungen att ha bevakning dygnet runt. Judar och judinnor i Malmö har fått hakkors sprayade på sina ytterdörrar. Brotten har inte begåtts av nazister, utan av mer eller mindre organiserade, unga människor med rötter i och omkring Mellanöstern, som hyser ett synnerligen starkt judehat. Fram tills för tio-femton år sedan besökte överlevande från koncentrationsläger regelbundet Malmös högstadieskolor och gymnasieskolor, för att berätta om sina vedervärdiga upplevelser. Det går inte längre. De blir spottade på, förföljda, förlöjligade och utbuade. Vad har den malmöitiska socialdemokratin gjort för att motverka och stävja den här utvecklingen? Svar: Ingenting alls! Eller åtminstone ingenting alls som har haft någon som helst verkan eller betydelse. Det är väl inte särskilt långsökt att anta att detta beror på att man inte vill riskera att vidta några åtgärder som skulle medföra att man stöter sig med mycket stora grupper i Malmö - grupper som mycket väl skulle kunna tänkas rösta på sossarna - om man bara ligger tillräckligt lågt i den här frågan. Så länge man inte stöter sig med dessa grupper - har man makten över Malmö. Krass, smart realpolitik!
De senaste dagarna, efter det motbjudande dådet i lördags, har det höjts oroliga röster angående den tilltagande högerextremismen och att det är "värre än någonsin". Det är bedrövligt vilket kort minne människor har. Hur många minns nazistvågen som svepte över landet under den första halvan av 1990-talet? Rörelsen VAM (Vitt Ariskt Motstånd) med Klas Lund och Christoffer Ragne i spetsen, satte skräck i samhället med olika våldsdåd. Den så kallade Vit Makt-musiken hade sin höjdpunkt. Nazistiska konserter och demonstrationer anordnades regelbundet i landet, och väckte stor uppmärksamhet. En av de mest kända ägde rum i Alingsås 1994, då uppemot 800 nazister tågade genom den lilla staden. VAM rann ut i sanden 1995, och 1990-talets organiserade naziströrelse ebbade ut och splittrades under ett antal år, och förde i början av 00-talet en tynande tillvaro. Faktum är att de organiserade nazisterna i Sverige idag är väsentligt färre än vad de var i början av 90-talet. Så det här att det skulle vara "värre än någonsin" är alltså rent nonsens.
Nu sammanfattningsvis till varför sammanslutningen på söndag kommer att vara så ironisk, och varför jag inte kommer att vara där: Manifestationen är "mot nazistiskt våld". Vilka är nazismens främsta hatobjekt, vilka vill den förinta mest av alla? Judarna! Ett stort antal (absolut inte alla!) av de som kommer att utgöra manifestationen på söndag, kommer att vara medlemmar eller sympatisörer till partier och organisationer som är mer eller mindre öppet antisemitiska. Många människor som deltog i den SA-inspirerade stoppa-matchen-rörelsen 2009 kommer att vara på Möllevångstorget på söndag. Sannolikt kommer ett antal unga människor från det östra medelhavsområdet, som under de senaste åren bidragit till den nuvarande situationen för Malmös judar - att vara på Möllevångstorget på söndag. Sveriges största oppositionsparti, som refererar till Fatah som "kära systerparti" kommer att vara starkt representerade där. Vänsterpartiet, vars ledare inte har någonting emot att demonstrera tillsammans med islamistiska terrorister, kommer att vara starkt representerade där. Dessa kommer att demonstrera "mot nazistiskt våld" - och samtidigt utgöra några av de mest antisemitiska grupperingarna i Sveriges samhälle idag. Det är ironin! I den stora folkmängden kommer det också att finnas många, många vanliga Malmöbor som är trötta på våld och vill visa sin avsky mot det; Malmöbor som inte har någonting alls att göra med organiserad antisemitism. Det är hedervärt, och det är mycket synd att en så ädel tanke smutsas ner så av den kloaksörja i människoskepnad som sedan många år tillbaka har kidnappat hela idén om antirasism.
Det är beundransvärt med människor som engagerar sig. Det är nödvändigt för att demokratin ska överleva. Som den konservative filosofen Edmund Burke sade: "Det enda som krävs för att ondskan ska triumfera är att goda människor ingenting gör" (Just precis - det var INTE Martin Luther King Jr, ursprungligen!) Jag engagerar mig också. Sedan något år tillbaka är jag engagerad i CUFI (Christians United For Israel) och the International Fellowship of Christians and Jews. Båda organisationerna syftar till att stärka och bevara vänskapsbanden mellan judar och kristna över hela världen, och slå vakt om Israels rätt att existera och att försvara sig. Det känns bra och viktigt för mig att engagera mig i det.
Den här bloggens övergripande rubrik är Värden och Värderingar. Det är vad den handlar om, i grund och botten. Värden och värderingar som jag håller som värdefulla och heliga, och som jag aldrig kompromissar om. Och till skillnad från Jonas Sjöstedt med flera - så har jag verkligen, verkligen en hel del emot att demonstrera tillsammans med terrorister, terrorsympatisörer och antisemiter. Därför kommer jag inte att vara på Möllevångstorget på söndag. Det kommer att finnas element där som jag inte på några villkor kan riskera att bli sedd tillsammans med.
Jag hoppas verkligen att Showan tillfrisknar snart. Mina tankar och böner är med honom och hans familj i deras svåra stund. Jag hoppas att förövarna kan gripas, fällas och lagföras. Jag hoppas att vi framöver får se så lite våld som möjligt i Malmö, min hemstad som jag trots allt fortfarande älskar. Jag hoppas att situationen för Malmös judar, den mest utsatta minoritetsgruppen i Malmö - ska bli bättre. Men ingenting alls skulle kunna få mig till Möllevångstorget klockan 14 på söndag.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
onsdag 27 november 2013
Samtal om julen i 70 grader, med mera.
Jag avskyr november. Jag framhärdade länge att jag inte lät mitt mående påverkas av årstider, att jag stod över sånt trams. Men jag måste medge att så är det inte. Jag påverkas av det grå, trista vädret under senhösten och också av ljuset och dofterna under vår och sommar. November och februari är de månader som jag tycker sämst om. Men faktiskt har 2013 års november bjudit på några riktigt fina och soliga dagar. Även om det börjar bli kallt. Det gillas. Men onsdagen den 27:e november var inte en av dessa fina dagar. Den var verkligen klassiskt novembergrå. Ett väder som är perfekt för en av mina favoriter bland tillflyktsorter i tillvaron - kallbad och bastu! Sagt och gjort, jag styrde kosan mot Ribersborgs Kallis, mitt älskade Kallis, för första gången på ungefär två veckor (och det är lång tid för att vara jag!).
Just den här disiga, grå novemberdagen var det ca 70 Celsius i fuktbastun och 5 Celsius i vattnet. Endorfinerna sprutade i kroppen och livet kändes härligt. En annan fin sak med att bada bastu är alla de fina människor som jag träffar där. Jag tycker om de spontana samtal som uppstår i bastur. Allt mellan himmel och jord avhandlas, från de senaste resultaten i fotbollsallsvenskan till dop och konfirmationer, orättvisor på arbetsplatser, pepparkaksbak och utlandsresor. Diskussionerna kan bli heta (i dubbel bemärkelse, alltså) men jag har aldrig upplevt att det blivit otrevligt eller hotfullt. En offentlig bastu är en märklig och värdefull social företeelse. Där sitter människor ifrån alla samhällsklasser, ifrån alla tänkbara olika yrken och av många olika nationaliteter. Människor som sällan eller aldrig skulle prata med varandra utanför bastun för långa, trevliga samtal tillsammans. Jag har själv erfarenhet av det här. Träffar man en "bastukamrat" ute på stan så nickar man i regel högst ett "hej". Det har dock också uppstått komiska situationer. En stamgäst på Kallis var ute på stan tillsammans med en vän som inte är vinterbadare. En annan stamgäst från Kallis hejade glatt på sin vän på ett café. Det tog några sekunder innan vännen kändes igen, sedan utbrast den förste: "Men hej! Jag kände inte igen dig med kläder på!" Den oinvigde vännens haka föll ner i golvet och hennes ansiktsuttryck blev omedelbart ett sådant som behövde en förklaring, om man säger så.
På Ribersborgs kallbadhus finns en fuktbastu som är gemensam för herrar och damer. Det är den jag i regel använder mig av. Och nej, det beror inte (bara) på att det förekommer nakna tjejer och damer i den här bastun, utan det är helt enkelt den typen av bastu jag föredrar. En skön bastu ska vara varm och fuktig, helst inte stekhet och snustorr, så som den vedeldade varianten är. Men det är en smaksak. Jag använder mig av båda, men föredrar fuktbastu. Det här med den för damer och herrar gemensamma fuktbastun är också ett mycket trevligt och intressant fenomen. Människor som aldrig varit där har ofta de mest bisarra föreställningar om vad som sker på en sådan plats. Det beror nog mest på deras egna fantasier och fördomar, mer än något annat. Faktum är att inte på någon annan plats har jag upplevt en sådan avslappnad och otvungen stämning inför nakenhet. I en gemensam bastu blir den fysiska nakenheten just gemensam, samtidigt som den alltid är var och ens. Snuskhumrar förekommer, förstås. De blir aldrig långlivade. De åker ut med huvudet före, ibland bokstavligt talat, och de är inte välkomna tillbaka. Men de är faktiskt få. Jag har gått på Kallis i tre och ett halvt år nu, och jag har kanske varit med om sådana personer fyra-fem gånger. Som sagt - de är aldrig där länge. Jag gillar verkligen den avslappnade, vuxna attityden i dessa bastur.
Just den här grå, disiga onsdagseftermiddagen kom jag i samtal med ett ungt par angående julen. Det som först fångade mitt intresse var det faktum att detta unga par, som också har två små barn - inte firar jul. Och de är svenskar! Ovanligt. De förklarade att de inte firar jul därför de inte är religiösa, och de tycker illa om den masshysteri angående konsumtion och materialism som numera utmärker julen. Just det där hör jag ofta. Många, många människor uttrycker sitt missnöje med att julen har blivit så kommersialiserad, att människor blir så stressade och plågade inför julen, som ska vara fridens och glädjens högtid. Vi läser ofta i diverse olika tidskrifter om människor som vill dra ner på det här med julklapparna, spendera mindre pengar på julfirandet, rå om varandra istället, etcetera, etcetera. Men hur många gör verkligen någonting åt det, när det kommer till kritan. Det här unga paret som jag idag mötte i bastun hade valt att välja bort julen helt och hållet, sedan flera år tillbaka. För min egen del firar jag julens högtid och budskap i ett katolskt kloster varje år sedan julen 2008, med undantag för julen 2011. Den julen kände jag att jag, efter tre raka jular i klostret, skulle ge familjens julfirande en chans igen. Det är ett misstag som jag inte kommer att göra om under de kommande decennierna! Vedervärdigt är bara förnamnet! Allt detta meningslösa, högljudda kackel, allt detta frosseri, allt detta käbbel. Nej, tack! Ge mig min klosterjul och låt mig i både stillhet och jubel fira i dagarna tre att Jesus Kristus - Vägen, Sanningen och Livet - kommer in i världen. Igen och igen.
Som troende kristen och aspirerande katolik blir jag ledsen över den extrema kommersialism som har kidnappat människornas julfirande, som ivrigt hejas på av de stora butikskedjorna och av reklambranschen - som inte ens drar sig för att släpa julens riktiga budskap i smutsen genom att travestera julevangeliet för att kränga sina saker och fylla sina penningpungar. Svinerierna avlöser varandra. Förra året var det Tele2 som gjorde en reklamfilm av den här motbjudande sorten, hittills i år har jag sett en från teknikvarukedjan Net-on-Net. Om man utgår ifrån att Helvetet är en plats snarare än ett tillstånd (vilket jag förvisso inte tror) så vill jag gärna tro att det finns en alldeles särskild plats i detta Helvete för reklammakare av den här sorten. Med kärlek och sorg minns jag det som har berättats för mig om en man som band ihop en piska av vidjor och jagade ut månglarna ur templet - sin fars hus.
Förvisso kan jag bli lite nedstämd över att det unga paret i bastun inte har funnit Gud, inte ens tycker sig behöva Honom, och därför helt väljer bort julen och dess glädjebudskap. Men jag respekterar deras ställningstagande. Det måste jag. Det är ju det viktigaste och största som Gud någonsin gav oss - den totala valfriheten. Jag respekterar detta unga par som jag idag fick nöjet att språka med en stund, spritt språngande naken, betydligt mer än jag respekterar de hundratusentals, miljontals, ateister som lägger ner massor av tid och pengar på att "fira jul" - köpa julklappar för åtskilliga tusenlappar som aldrig uppskattas, eller i alla fall inte särskilt länge. Kånka hem en gran, baka kakor och bröd i tiotals timmar, laga mat i lika många timmar, dra sladdar kors och tvärs genom hemmet för att få upp ljusstakar (en ursprungligen judisk och i högsta grad religiös symbol), julstjärnor (behöver väl ingen närmare presentation?) och så vidare. Jag känner nästan för att ställa frågan: Hallå? Ni är ju ateister! Vad fan firar ni? Julafton infaller på en tisdag. Om ni inte tror på julens glädjebudskap - varför är ni då inte på jobbet denna tisdag? Men, där har vi den igen - valfriheten. Och vårt samhälle är ju sådant - ursprungligen baserat på kristna traditioner, med en kalender ifrån en kristen värdegrund och med lediga dagar som är tillgängliga för alla - troende och icke troende. På gott och ont. Mest på gott, faktiskt.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Just den här disiga, grå novemberdagen var det ca 70 Celsius i fuktbastun och 5 Celsius i vattnet. Endorfinerna sprutade i kroppen och livet kändes härligt. En annan fin sak med att bada bastu är alla de fina människor som jag träffar där. Jag tycker om de spontana samtal som uppstår i bastur. Allt mellan himmel och jord avhandlas, från de senaste resultaten i fotbollsallsvenskan till dop och konfirmationer, orättvisor på arbetsplatser, pepparkaksbak och utlandsresor. Diskussionerna kan bli heta (i dubbel bemärkelse, alltså) men jag har aldrig upplevt att det blivit otrevligt eller hotfullt. En offentlig bastu är en märklig och värdefull social företeelse. Där sitter människor ifrån alla samhällsklasser, ifrån alla tänkbara olika yrken och av många olika nationaliteter. Människor som sällan eller aldrig skulle prata med varandra utanför bastun för långa, trevliga samtal tillsammans. Jag har själv erfarenhet av det här. Träffar man en "bastukamrat" ute på stan så nickar man i regel högst ett "hej". Det har dock också uppstått komiska situationer. En stamgäst på Kallis var ute på stan tillsammans med en vän som inte är vinterbadare. En annan stamgäst från Kallis hejade glatt på sin vän på ett café. Det tog några sekunder innan vännen kändes igen, sedan utbrast den förste: "Men hej! Jag kände inte igen dig med kläder på!" Den oinvigde vännens haka föll ner i golvet och hennes ansiktsuttryck blev omedelbart ett sådant som behövde en förklaring, om man säger så.
På Ribersborgs kallbadhus finns en fuktbastu som är gemensam för herrar och damer. Det är den jag i regel använder mig av. Och nej, det beror inte (bara) på att det förekommer nakna tjejer och damer i den här bastun, utan det är helt enkelt den typen av bastu jag föredrar. En skön bastu ska vara varm och fuktig, helst inte stekhet och snustorr, så som den vedeldade varianten är. Men det är en smaksak. Jag använder mig av båda, men föredrar fuktbastu. Det här med den för damer och herrar gemensamma fuktbastun är också ett mycket trevligt och intressant fenomen. Människor som aldrig varit där har ofta de mest bisarra föreställningar om vad som sker på en sådan plats. Det beror nog mest på deras egna fantasier och fördomar, mer än något annat. Faktum är att inte på någon annan plats har jag upplevt en sådan avslappnad och otvungen stämning inför nakenhet. I en gemensam bastu blir den fysiska nakenheten just gemensam, samtidigt som den alltid är var och ens. Snuskhumrar förekommer, förstås. De blir aldrig långlivade. De åker ut med huvudet före, ibland bokstavligt talat, och de är inte välkomna tillbaka. Men de är faktiskt få. Jag har gått på Kallis i tre och ett halvt år nu, och jag har kanske varit med om sådana personer fyra-fem gånger. Som sagt - de är aldrig där länge. Jag gillar verkligen den avslappnade, vuxna attityden i dessa bastur.
Just den här grå, disiga onsdagseftermiddagen kom jag i samtal med ett ungt par angående julen. Det som först fångade mitt intresse var det faktum att detta unga par, som också har två små barn - inte firar jul. Och de är svenskar! Ovanligt. De förklarade att de inte firar jul därför de inte är religiösa, och de tycker illa om den masshysteri angående konsumtion och materialism som numera utmärker julen. Just det där hör jag ofta. Många, många människor uttrycker sitt missnöje med att julen har blivit så kommersialiserad, att människor blir så stressade och plågade inför julen, som ska vara fridens och glädjens högtid. Vi läser ofta i diverse olika tidskrifter om människor som vill dra ner på det här med julklapparna, spendera mindre pengar på julfirandet, rå om varandra istället, etcetera, etcetera. Men hur många gör verkligen någonting åt det, när det kommer till kritan. Det här unga paret som jag idag mötte i bastun hade valt att välja bort julen helt och hållet, sedan flera år tillbaka. För min egen del firar jag julens högtid och budskap i ett katolskt kloster varje år sedan julen 2008, med undantag för julen 2011. Den julen kände jag att jag, efter tre raka jular i klostret, skulle ge familjens julfirande en chans igen. Det är ett misstag som jag inte kommer att göra om under de kommande decennierna! Vedervärdigt är bara förnamnet! Allt detta meningslösa, högljudda kackel, allt detta frosseri, allt detta käbbel. Nej, tack! Ge mig min klosterjul och låt mig i både stillhet och jubel fira i dagarna tre att Jesus Kristus - Vägen, Sanningen och Livet - kommer in i världen. Igen och igen.
Som troende kristen och aspirerande katolik blir jag ledsen över den extrema kommersialism som har kidnappat människornas julfirande, som ivrigt hejas på av de stora butikskedjorna och av reklambranschen - som inte ens drar sig för att släpa julens riktiga budskap i smutsen genom att travestera julevangeliet för att kränga sina saker och fylla sina penningpungar. Svinerierna avlöser varandra. Förra året var det Tele2 som gjorde en reklamfilm av den här motbjudande sorten, hittills i år har jag sett en från teknikvarukedjan Net-on-Net. Om man utgår ifrån att Helvetet är en plats snarare än ett tillstånd (vilket jag förvisso inte tror) så vill jag gärna tro att det finns en alldeles särskild plats i detta Helvete för reklammakare av den här sorten. Med kärlek och sorg minns jag det som har berättats för mig om en man som band ihop en piska av vidjor och jagade ut månglarna ur templet - sin fars hus.
Förvisso kan jag bli lite nedstämd över att det unga paret i bastun inte har funnit Gud, inte ens tycker sig behöva Honom, och därför helt väljer bort julen och dess glädjebudskap. Men jag respekterar deras ställningstagande. Det måste jag. Det är ju det viktigaste och största som Gud någonsin gav oss - den totala valfriheten. Jag respekterar detta unga par som jag idag fick nöjet att språka med en stund, spritt språngande naken, betydligt mer än jag respekterar de hundratusentals, miljontals, ateister som lägger ner massor av tid och pengar på att "fira jul" - köpa julklappar för åtskilliga tusenlappar som aldrig uppskattas, eller i alla fall inte särskilt länge. Kånka hem en gran, baka kakor och bröd i tiotals timmar, laga mat i lika många timmar, dra sladdar kors och tvärs genom hemmet för att få upp ljusstakar (en ursprungligen judisk och i högsta grad religiös symbol), julstjärnor (behöver väl ingen närmare presentation?) och så vidare. Jag känner nästan för att ställa frågan: Hallå? Ni är ju ateister! Vad fan firar ni? Julafton infaller på en tisdag. Om ni inte tror på julens glädjebudskap - varför är ni då inte på jobbet denna tisdag? Men, där har vi den igen - valfriheten. Och vårt samhälle är ju sådant - ursprungligen baserat på kristna traditioner, med en kalender ifrån en kristen värdegrund och med lediga dagar som är tillgängliga för alla - troende och icke troende. På gott och ont. Mest på gott, faktiskt.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
fredag 25 oktober 2013
Inspirerande människor!
För några dagar sedan fick jag se något som jag uppskattade väldigt mycket att få se. Jag blev också lite chockad över att märka hur mycket jag behövde se det, och vilken effekt det hade på mig. Det var en kväll mitt i veckan. Klockan var ungefär halv nio. Jag hade varit i Limhamn och träffat några få vänner, lyssnat, pratat, druckit kaffe. Jag funderade en liten stund över vilken väg jag skulle ta hem. Valen var två - den snabba men tråkiga vägen, eller vägen inom stan, som var längre, men bjöd på mer att se. Jag hade ingen tid att passa och jag tycker om att lojt åka buss om kvällarna genom min hemstad, som jag trots allt fortfarande älskar. Så jag valde den längre vägen inom stan.
På centralstationen stod jag och väntade på min buss. Fastän det började bli sent var det ett gytter av trafik och rörelse runt omkring. Bussar kom och gick. Människor gick kors och tvärs. Allt komplicerades av omfattande vägarbeten runt centralstationen. Två bussar kommer in på hållplatsen samtidigt, buss nummer 3 och buss nummer 35. Jag ska inte med någon av dem, så jag står kvar i mina tankar. Någon sekund senare så uppmärksammar jag ett busskort på trottoaren, någon meter framför. Ett av Skånetrafikens busskort, ett med rosa fodral. Det ligger där och lyser skarpt i sin rosa färg i kontrast mot den gråa, mörka trottoaren. Någon har tappat det, alldeles nyss. Jag har inte sett vem. Men någon hade sett det. Den unga kvinnan som stod bredvid mig i busskuren hade sett att en man, kanske 40 år, som steg av buss nummer 3, tappade sitt busskort. Kvinnan skulle själv med 35:an, hon stod i kö för att gå på. Hon tvekade inte. Lämnade kön, tog upp busskortet och sprang efter mannen. Han gick ganska fort mot centralhallen, han skulle med ett tåg, förmodligen. Hon hann upp honom och överlämnade kortet till honom. Det syntes tydligt att han blev glad. Hon skyndade sig tillbaka och hon hann med 35:an. Jag ser när hon sätter sig och bussen kör iväg. Jag tittar åter efter mannen som nyss fått tillbaka sitt busskort. Han är borta.
Jag reflekterade någon sekund efter det jag nyss sett, och en varm känsla av ren glädje och kärlek for flyktigt genom mitt bröst. Det som nyss hade skett var ju faktiskt i sanning fantastiskt! Många kanske skulle rycka på axlarna, tycka att det var vardagligt och banalt. Men jag väljer att inte se det så. Den här unga kvinnan och den här mannen kände inte varandra, de var främlingar för varandra. Många som hade sett ett tappat busskort hade plockat upp det och behållit det själv. Andra hade kanske struntat i det och låtit andra tagit hand om det. Det föresvävade henne inte. Hon plockade upp det och sprang ikapp mannen, med uppenbar risk för att missa sin egen buss. Själv hade jag också plockat upp kortet och sprungit efter honom, om jag sett att han tappade det. Men det gjorde jag ju inte. Hade jag plockat upp kortet och sprungit efter honom, om jag visste att jag kunde missa min egen buss, och hade en tid att passa? Jag vet ärligt talat inte.
Tänk så mycket otrevligheter som undveks bara genom denna lilla gest. Hade mannen förlorat sitt busskort hade han säkert blivit ledsen, kanske sur, vad nu det skulle tjäna till. Det var sent på kvällen, Skånetrafikens kundcenter hade stängt. Kanske hade han råkat i verkliga svårigheter och inte kunnat ta sig vidare ifrån stationen i Malmö. Kanske hade han en fru och barn som han ville hem till, kanske hade han ett flyg att passa. Allt detta obehag som han skulle ha drabbats av undveks - för att en enda människa gjorde en liten ansträngning för en främling i några sekunder. Hon är i sanning en inspirerande människa. Hon handlade som hon gjorde därför att hon fått lära sig att handla så, och därför att hon hade velat att någon skulle göra detsamma för henne om situationen var den omvända. Och när jag stod där och kände denna våg av glädje inombords för att jag fick se det här, påmindes jag om något som någon lärt mig för många år sedan, men som jag har alltför lätt att glömma bort: "Du kan aldrig ta emot någonting med en knuten hand. Vem vill du vara, Martin?"
För några dagar sedan uppmärksammades jag också på en kampanj som en grupp människor, varav flera stycken goda vänner till mig, hade utfört på Malmö Centralstation - återigen Malmö Centralstation. De hade stått en vardagsmorgon i Centralhallen och delat ut gratis kaffe åt folk. Det hela var en informationskampanj för Malmö Stadsmission, och idén var väl att folk skulle skänka pengar till Stadsmissionen. Men kaffet var för de förbipasserande, som jag förstår det, gratis. Vilken bra idé! Tänk vad glada många människor blir för en kopp gratis kaffe en grå och kulen morgon - i synnerhet om man kanske inte har råd att köpa sig en kopp kaffe. Och att uppmärksamma Stadsmissionens viktiga arbete är ju aldrig fel. De som gjorde det här är också inspirerande människor. Det skulle jag också vilja göra! Jag tänker faktiskt undersöka möjligheterna till det.
Angående något helt annat: jag har fått ett förtroendeuppdrag att utföra den här dagens förmiddag, lördagen den 26:e oktober. Jag ska se till att en lokal är öppen en viss tid. Vi är ett gäng som ska samlas där för att umgås en stund. Det är möjligt att det kommer fler som har nyckel. Det spelar ingen roll. Det är jag som fått uppdraget, och jag kommer att vara där. Jag kommer att se till att den här sammankomsten blir av, och göra mitt bästa för att det ska bli bra. Är jag en inspirerande människa för det? Det överlåter jag till andra att avgöra. Men just idag gör jag åtminstone mitt bästa för att vara det.
Tack för att du har läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
onsdag 20 mars 2013
Snö, ljus, Ljuset och vårkänslor.
Återigen har det gått alldeles för lång tid sedan jag senast skrev i den här bloggen. Nära nog ett halvår, faktiskt. Det är alldeles för lång tid. I mitt senaste inlägg berättade jag att jag varit och lyssnat på Tomas Sjödin, köpt en bok som han skrivit och att jag var på väg att fira min trettiofjärde födelsedag i Rögle kloster. Så skedde också, och det var fina dagar. Reträtten handlade om skam. Jag träffade flera stycken mycket modiga människor under den helgen, och fann också att jag bär förmåga till mod och andlig uthållighet inom mig som jag inte trodde mig om att äga.
Men det där ligger alltså nästan ett halvår bakom mig. Just idag, för närvarande, plågas jag mest av en så banal sak som vädret! Jag AVSKYR verkligen den här ihållande vintern! Jag vill att det ska bli vår! Medan jag sitter och skriver det här, hör jag områdets vaktmästare köra runt området och skotta undan den nyfallna snön med sin lilla traktor. Jag tycker att snöns tid borde vara förbi för i år! Det värsta är att vintern/våren liksom verkar leka med oss allihop, ge oss lite sol och värme för att sedan med sadistisk tillfredsställelse rycka undan det igen. Mina reaktioner på det här vädret förvånar faktiskt mig själv också. Jag känner ju en stark dragning till arktiska vidder, älskar arktiska landskap, drömmer om att bo och arbeta en period av mitt liv till exempel på Svalbard eller i Yukon. Jag kan ofta titta drömskt på information på Internet om tomma och lediga lägenheter i några av Sveriges nordligaste kommuner. Men jag inbillar mig att det skulle vara en annan sak. Bor man i ett riktigt arktiskt klimat så är man inställd på att det är riktigt kallt, och vet om det. Bor man på Svalbard så behöver man aldrig fråga sig vad man ska ha på sig när man går ut under vintermånaderna. Liksom: "Du ska ha underställ, thermobrallor, dunparkas och heltäckande mössa innanför luvan och dubbla handskar, FÖR ANNARS DÖR DU!" Men den skånska vintern funkar inte alls så. Den leker med oss i månader. Det är omöjligt att veta vad man ska ha på sig. Och eftersom man då väljer fel, så blir man sjuk och förkyld, också kan man klaga på det ett par veckor. För några veckor sedan, när vi fick några få dagars sol och vårvärme, såg jag på en plats i min hemstad några gula och lila krokusar som stack upp sina späda blommor någon centimeter över den vinterhårda marken. De stackarna är väl döda vid det här laget.
En annan sak som jag gjort till en vana på senare tid är att förlägga mina vinterkläder på bussar. Jag tror att jag undermedvetet gör detta i ren protest mot att det fortfarande är vinter och förbiser helt och hållet att det bara är jag som blir lidande av min tankspriddhet. De senaste tre veckorna har jag förlagt två par handskar och två mössor. Lyckligtvis har det fortfarande funnits att ta av i de djupa gömmorna i hemmets garderober. Och för ytterligare någon månad sedan förlade jag min älskade Arsenal-halsduk på en regionbuss i Lund. Den kom inte in till Skånetrafikens hittegodsavdelning under veckan efter att jag förlorat den. Jag bävar inför tanken på vilket vidrigt öde den stackars halsduken kan ha råkat ut för, om den till exempel hamnade i händerna på en Liverpoolsupporter eller något ännu värre (och vad skulle det vara???).
Så, nu har jag gnällt färdigt för den här gången. Trots allt detta så känner jag idag glädje, kärlek och tillförsikt i mitt liv. Våren kommer, det vet jag ju. Herren låter våren komma när det är tänkt, och den har aldrig uteblivit ännu. Och mot slutet av nästa vecka så kommer ljuset på riktigt! Då är det påsk. I och med påskens mirakel kommer Ljuset in i världen, allt är försonat, allt är förlåtet, allt är kärlek och liv, precis som det ska vara i naturen den här tiden på året. Jag tror inte att det är någon slump att påsken infaller på våren. (Fast förvisso, i Australien och i Sydafrika infaller den ju på hösten. Hmm. Nåja.)
Det är inte bara utomhus det har varit kallt och mörkt den senaste tiden. Det har varit vinter i mitt inre också. Och det är främst mitt eget fel. Genom att vända mig bort från Gud, genom att konsekvent fokusera på destruktiva saker som är tråkiga och tar energi, och som jag dessutom inte kan göra något åt, genom att fjärma mig ifrån människor som tycker om mig och istället vara ensam - har jag stängt av de flesta kanaler till en sund andlighet som jag har i mitt liv. Det är dumt. Det kom till en punkt för några dagar sedan då jag bad Gud om hjälp att hitta tillbaka till en bra och kreativ väg; inte bara för min egen skull, utan också för att jag skulle kunna vara till nytta och glädje för mina medmänniskor. Jag föll ner på knä och bad, så som jag gjort alldeles, alldeles för sällan på senare tid. Jag tyckte själv att jag var längre ner och mer desperat än vad jag varit på länge. Inom ett par dagar så kom det sig att jag fick idén att jag varje dag en tid framöver skulle ringa en av mina vänner som har valt att leva enligt vissa riktlinjer och förslag som vi har gemensamt. Bara för att prata med en medmänniska som jag tycker om och som förstår mig. Ett samtal varje dag, under en tid. Det kom sig också att jag "som av en tillfällighet" kom över en mängd litteratur i mina gömmor, som jag verkligen behöver just nu, och som jag inte använt mig av på alldeles för länge. Och tänk - plötsligt bröt vårsolen fram inom mig. Jag förmådde flytta mitt fokus. Allting som jag någonsin verkligen behöver finns alldeles intill mig hela tiden. Men jag måste själv välja att använda mig av det. Ingen kan göra det åt mig. Gud ÄR stor, och Hans vägar äro outgrundliga. Det är vår - torts allt. Och nästa vecka kommer Ljuset på riktigt in i världen - igen. Och kanske har allt det här ändå varit precis så som det har varit tänkt. Det finns ju ett talesätt som säger att det alltid är som mörkast precis före gryningen.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Men det där ligger alltså nästan ett halvår bakom mig. Just idag, för närvarande, plågas jag mest av en så banal sak som vädret! Jag AVSKYR verkligen den här ihållande vintern! Jag vill att det ska bli vår! Medan jag sitter och skriver det här, hör jag områdets vaktmästare köra runt området och skotta undan den nyfallna snön med sin lilla traktor. Jag tycker att snöns tid borde vara förbi för i år! Det värsta är att vintern/våren liksom verkar leka med oss allihop, ge oss lite sol och värme för att sedan med sadistisk tillfredsställelse rycka undan det igen. Mina reaktioner på det här vädret förvånar faktiskt mig själv också. Jag känner ju en stark dragning till arktiska vidder, älskar arktiska landskap, drömmer om att bo och arbeta en period av mitt liv till exempel på Svalbard eller i Yukon. Jag kan ofta titta drömskt på information på Internet om tomma och lediga lägenheter i några av Sveriges nordligaste kommuner. Men jag inbillar mig att det skulle vara en annan sak. Bor man i ett riktigt arktiskt klimat så är man inställd på att det är riktigt kallt, och vet om det. Bor man på Svalbard så behöver man aldrig fråga sig vad man ska ha på sig när man går ut under vintermånaderna. Liksom: "Du ska ha underställ, thermobrallor, dunparkas och heltäckande mössa innanför luvan och dubbla handskar, FÖR ANNARS DÖR DU!" Men den skånska vintern funkar inte alls så. Den leker med oss i månader. Det är omöjligt att veta vad man ska ha på sig. Och eftersom man då väljer fel, så blir man sjuk och förkyld, också kan man klaga på det ett par veckor. För några veckor sedan, när vi fick några få dagars sol och vårvärme, såg jag på en plats i min hemstad några gula och lila krokusar som stack upp sina späda blommor någon centimeter över den vinterhårda marken. De stackarna är väl döda vid det här laget.
En annan sak som jag gjort till en vana på senare tid är att förlägga mina vinterkläder på bussar. Jag tror att jag undermedvetet gör detta i ren protest mot att det fortfarande är vinter och förbiser helt och hållet att det bara är jag som blir lidande av min tankspriddhet. De senaste tre veckorna har jag förlagt två par handskar och två mössor. Lyckligtvis har det fortfarande funnits att ta av i de djupa gömmorna i hemmets garderober. Och för ytterligare någon månad sedan förlade jag min älskade Arsenal-halsduk på en regionbuss i Lund. Den kom inte in till Skånetrafikens hittegodsavdelning under veckan efter att jag förlorat den. Jag bävar inför tanken på vilket vidrigt öde den stackars halsduken kan ha råkat ut för, om den till exempel hamnade i händerna på en Liverpoolsupporter eller något ännu värre (och vad skulle det vara???).
Så, nu har jag gnällt färdigt för den här gången. Trots allt detta så känner jag idag glädje, kärlek och tillförsikt i mitt liv. Våren kommer, det vet jag ju. Herren låter våren komma när det är tänkt, och den har aldrig uteblivit ännu. Och mot slutet av nästa vecka så kommer ljuset på riktigt! Då är det påsk. I och med påskens mirakel kommer Ljuset in i världen, allt är försonat, allt är förlåtet, allt är kärlek och liv, precis som det ska vara i naturen den här tiden på året. Jag tror inte att det är någon slump att påsken infaller på våren. (Fast förvisso, i Australien och i Sydafrika infaller den ju på hösten. Hmm. Nåja.)
Det är inte bara utomhus det har varit kallt och mörkt den senaste tiden. Det har varit vinter i mitt inre också. Och det är främst mitt eget fel. Genom att vända mig bort från Gud, genom att konsekvent fokusera på destruktiva saker som är tråkiga och tar energi, och som jag dessutom inte kan göra något åt, genom att fjärma mig ifrån människor som tycker om mig och istället vara ensam - har jag stängt av de flesta kanaler till en sund andlighet som jag har i mitt liv. Det är dumt. Det kom till en punkt för några dagar sedan då jag bad Gud om hjälp att hitta tillbaka till en bra och kreativ väg; inte bara för min egen skull, utan också för att jag skulle kunna vara till nytta och glädje för mina medmänniskor. Jag föll ner på knä och bad, så som jag gjort alldeles, alldeles för sällan på senare tid. Jag tyckte själv att jag var längre ner och mer desperat än vad jag varit på länge. Inom ett par dagar så kom det sig att jag fick idén att jag varje dag en tid framöver skulle ringa en av mina vänner som har valt att leva enligt vissa riktlinjer och förslag som vi har gemensamt. Bara för att prata med en medmänniska som jag tycker om och som förstår mig. Ett samtal varje dag, under en tid. Det kom sig också att jag "som av en tillfällighet" kom över en mängd litteratur i mina gömmor, som jag verkligen behöver just nu, och som jag inte använt mig av på alldeles för länge. Och tänk - plötsligt bröt vårsolen fram inom mig. Jag förmådde flytta mitt fokus. Allting som jag någonsin verkligen behöver finns alldeles intill mig hela tiden. Men jag måste själv välja att använda mig av det. Ingen kan göra det åt mig. Gud ÄR stor, och Hans vägar äro outgrundliga. Det är vår - torts allt. Och nästa vecka kommer Ljuset på riktigt in i världen - igen. Och kanske har allt det här ändå varit precis så som det har varit tänkt. Det finns ju ett talesätt som säger att det alltid är som mörkast precis före gryningen.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
torsdag 4 oktober 2012
Dessa outgrundliga vägar.
Torsdagen den fjärde oktober är snart till ända. Det har varit en omtumlande, lärorik, fantastisk dag. I morgon, den femte oktober, är det min födelsedag, min trettiofjärde. Jag har firat födelsedagar på många olika sätt i mina dagar. Somliga har varit fina och minnesvärda. Några har varit hemska. I år tänker jag åka till mina kära vänner i Rögle kloster över helgen, denna plats och denna kommunitet som jag kommit att hålla av så mycket. En inbjuden gäst med många års erfarenhet ska tala och vägleda angående Skam. Jag ser fram emot det. Tror och hoppas att det kommer att bli lärorikt och utvecklande. Förmodligen också smärtsamt, det är jag inställd på. Det passar alltså särskilt bra att jag läste i en bok med dagliga texter för självhjälp och reflektion i morse, att just smärta ofta kan vara en god lärare, och att vi människor ofta växer och utvecklas när vi framgångsrikt gått igenom mycken smärta. Det ligger nog någonting i det. Antingen förhärdar smärtan oss och gör oss bittra, elaka och missunnsamma. Eller också växer vi av den, och blir så småningom bättre människor, inför oss själva och inför andra, än vad vi var tidigare. Och det valet är vårt, i grund och botten bara vårt - vad vi än väljer att skylla på. Att vara vuxen, medveten och delaktig är att vara ansvarig. Och ta ansvar.
Den här helgen i Rögle kloster, som jag inleder på min födelsedag, ger jag mig själv i present. Det kostar en del, jag skulle kunna påstå att jag egentligen inte har råd med det. Men jag prioriterar det därför att jag vet att det är bra för mig. Det är en stor sak som jag gör annorlunda idag, jämfört med så många, många gånger tidigare - att göra saker som faktiskt är bra för mig, därför att jag förtjänar det.
Något av det största och det viktigaste som hänt mig i mitt liv är att jag funnit min tro, en gudstro som fungerar för mig, som jag kan ta till mig som min. Den är inte särskilt okonventionell och inte särskilt ovanlig; jag väljer den Katolska Kyrkan och dess väg. Djupet i liturgin, biktens sakrament och eukaristin (Nattvarden) så som den definieras av Katolska Kyrkan är några av anledningarna till att jag väljer den här vägen. Men det tänker jag inte gå djupare in på i just detta inlägg. Hur som helst, igår kväll var jag på katolsk konvertitundervisning i Lund. Jag träffade en god vän som jag lärt känna under mina vistelser i Rögle kloster. Hon bjöd vänligt med mig till en föreläsning/samtalskväll, som skulle vara ikväll. Jag accepterade hennes inbjudan. Föreläsaren var Pingstpastorn, författaren och krönikören Tomas Sjödin, vars böcker jag tycker mycket om, och vars livsresa är mycket inspirerande att ta del av. Jag blev glad för min väns inbjudan och såg fram emot händelsen.
Samtalskvällen/föreläsningen/musikaftonen ligger nu några timmar bakom mig. Jag vandrade hemåt med ett exemplar av Tomas senaste bok, signerad och dedicerad, under armen. På väg hem därifrån slogs jag plötsligt av vilken hisnande fantastisk kedja av "tillfälligheter" som lett fram till den här dagen. För många år sedan sökte jag hjälp för mitt alkoholmissbruk. Jag var då en bruten, förnedrad, näst intill förintad varelse, som förlorat allt hopp - endast 24 år gammal. Det känns som så otroligt länge sedan. I en grupp av människor med samma problem som funnit en gemensam lösning, mötte jag en bekant från min barndom. Jag och den här personens son brukade leka tillsammans som barn. Hon berättade vid ett tillfälle om Rögle kloster, och hur fint det var med systrarna och stämningen där. Jag sökte upp Rögle kloster, och det passade mig perfekt. En andlig form av kärlek vid första ögonkastet, skulle man kunna kalla det. Flera år senare, efter många omvälvande händelser och en del sökande, valde jag att slå in på den Katolska vägen själv, liksom systrarna i Rögle. I Rögle kloster och i konvertitundervisningen i Lund lärde jag känna min vän som bjöd mig till föreläsningen ikväll. Och nu sitter jag här och delar med mig av detta till alla som vill läsa det. Och allt började med att jag och en annan människa bodde nära varandra när jag var liten, jag lekte tillsammans med hennes son. En lång kedja av händelser förde mig hit där jag är idag. På den vägen fann jag min nykterhet och min tro. Herrens vägar är verkligen outgrundliga. Och det är fantastiskt att få vara med på dem. Bara tillfälligheter, skulle många kanske säga. Jag väljer att inte se det så. Albert Einstein har sagt: "Det finns två sätt att leva sitt liv. Man kan leva sitt liv som om ingenting är ett mirakel. Och man kan leva sitt liv som om allting är ett mirakel." Jag väljer alltså det senare. Dels är det roligare och mer givande. Men jag har också med tiden blivit fullt och fast övertygad om att det är så.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Den här helgen i Rögle kloster, som jag inleder på min födelsedag, ger jag mig själv i present. Det kostar en del, jag skulle kunna påstå att jag egentligen inte har råd med det. Men jag prioriterar det därför att jag vet att det är bra för mig. Det är en stor sak som jag gör annorlunda idag, jämfört med så många, många gånger tidigare - att göra saker som faktiskt är bra för mig, därför att jag förtjänar det.
Något av det största och det viktigaste som hänt mig i mitt liv är att jag funnit min tro, en gudstro som fungerar för mig, som jag kan ta till mig som min. Den är inte särskilt okonventionell och inte särskilt ovanlig; jag väljer den Katolska Kyrkan och dess väg. Djupet i liturgin, biktens sakrament och eukaristin (Nattvarden) så som den definieras av Katolska Kyrkan är några av anledningarna till att jag väljer den här vägen. Men det tänker jag inte gå djupare in på i just detta inlägg. Hur som helst, igår kväll var jag på katolsk konvertitundervisning i Lund. Jag träffade en god vän som jag lärt känna under mina vistelser i Rögle kloster. Hon bjöd vänligt med mig till en föreläsning/samtalskväll, som skulle vara ikväll. Jag accepterade hennes inbjudan. Föreläsaren var Pingstpastorn, författaren och krönikören Tomas Sjödin, vars böcker jag tycker mycket om, och vars livsresa är mycket inspirerande att ta del av. Jag blev glad för min väns inbjudan och såg fram emot händelsen.
Samtalskvällen/föreläsningen/musikaftonen ligger nu några timmar bakom mig. Jag vandrade hemåt med ett exemplar av Tomas senaste bok, signerad och dedicerad, under armen. På väg hem därifrån slogs jag plötsligt av vilken hisnande fantastisk kedja av "tillfälligheter" som lett fram till den här dagen. För många år sedan sökte jag hjälp för mitt alkoholmissbruk. Jag var då en bruten, förnedrad, näst intill förintad varelse, som förlorat allt hopp - endast 24 år gammal. Det känns som så otroligt länge sedan. I en grupp av människor med samma problem som funnit en gemensam lösning, mötte jag en bekant från min barndom. Jag och den här personens son brukade leka tillsammans som barn. Hon berättade vid ett tillfälle om Rögle kloster, och hur fint det var med systrarna och stämningen där. Jag sökte upp Rögle kloster, och det passade mig perfekt. En andlig form av kärlek vid första ögonkastet, skulle man kunna kalla det. Flera år senare, efter många omvälvande händelser och en del sökande, valde jag att slå in på den Katolska vägen själv, liksom systrarna i Rögle. I Rögle kloster och i konvertitundervisningen i Lund lärde jag känna min vän som bjöd mig till föreläsningen ikväll. Och nu sitter jag här och delar med mig av detta till alla som vill läsa det. Och allt började med att jag och en annan människa bodde nära varandra när jag var liten, jag lekte tillsammans med hennes son. En lång kedja av händelser förde mig hit där jag är idag. På den vägen fann jag min nykterhet och min tro. Herrens vägar är verkligen outgrundliga. Och det är fantastiskt att få vara med på dem. Bara tillfälligheter, skulle många kanske säga. Jag väljer att inte se det så. Albert Einstein har sagt: "Det finns två sätt att leva sitt liv. Man kan leva sitt liv som om ingenting är ett mirakel. Och man kan leva sitt liv som om allting är ett mirakel." Jag väljer alltså det senare. Dels är det roligare och mer givande. Men jag har också med tiden blivit fullt och fast övertygad om att det är så.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
fredag 28 september 2012
Ett smärtsamt möte - och oändligt tacksam!
Igår, torsdagen den 27:e september, skulle jag gå på lunchmöte i min hemmagrupp i Malmö. Lokalen var låst. Det har varit så på torsdagar den senaste tiden. Kanske - inte nödvändigtvis - är den mötesansvarige aktiv i beroendesjukdomen igen. Tråkigt, men sånt händer. Att mötas av en låst dörr är alltid otrevligt när man har för avsikt att gå på ett möte. Hur som helst, jag och några kamrater åkte ett litet stycke med bil, till ett annat lunchmöte, som blev av. Det blev ett fint möte med fina delningar. Efter mötet promenerade jag över Värnhemstorget, för att ta bussen hem. En smutsig, nedbruten gestalt fångade min blick. Våra blickar möttes, bara för ett kort ögonblick. Men det räckte för att vi skulle känna igen varandra. Det var en nära släkting till mig, som bor i närheten. Jag vet att han har sjukdomen, det har han haft länge. Men jag har aldrig sett honom i detta fullständigt bedrövliga skick. Det var förfärande att se! Vad jag vet så har han en lägenhet nära Värnhemstorget, men han såg ut som någon som bott utomhus en längre tid. Han undvek min blick och gick vidare. Orkade väl inte ens stanna för att hälsa. Han försvann bort i riktning mot Systembolaget. Jag stod kvar, alldeles stum. Nedstämd.
I inledningen på möten i gemenskapen finns ett återkommande moment där vi brukar säga: Vi stillar oss en stund och tänker på varför vi har kommit hit; om vi orkar så kan vi ägna dem som fortfarande lider därute, och som borde vara här, en tanke. När jag stod där och såg min släkting försvinna bort, så slog dessa ord och dess innebörd mig med full kraft. Och jag blev som förlamad när det plötsligt slog mig: Det kunde ha varit jag! Jag och denna släkting har supit tillsammans många gånger. Vi gjorde det under en period för tio-tolv år sedan. Vi var båda två problemdrinkare redan då, men varken hans eller mina konsekvenser var så kännbara ännu. Kort därefter fann jag tolvstegsprogrammet och gemenskapen. Om jag bara hade gjort några få val annorlunda, för ca åtta-tio år sedan - så hade det kunnat vara jag som gick där! Allvaret i det jag håller på med gör sig påmint. Jag har många fina vänner i Tolvstegsgemenskapen. Vi skrattar ofta, det är mycket kärlek. Men det här är vad det egentligen handlar om - liv eller död. Ett värdigt liv eller en långsam, plågsam död i vämjelig förnedring. Samtidigt som jag blev sorgsen över det jag fick se, fylldes mitt hjärta med tacksamhet. Tacksamhet över att det faktiskt inte är jag.
Ett gammalt familjeminne kommer över mig. Det här minns jag inte själv, jag har fått det berättat för mig. Jag bör ha varit tre-fyra år gammal. Det var julafton. Hela släkten var samlad hemma hos min mormor och morfar i deras villa i den nordöstra utkanten av Malmö. Det hörde till jultraditionerna på den tiden att morfar spelade jultomte. Han hade en fin tomtemask och en lång, tung, mörkbrun rock och en STOR gammaldags säck med alla klappar i. Morfar hade gått för att "köpa tidningen". Den aktuella släktingen sitter i familjens soffa, med mig i knät. Han har sina händer runt min överkropp, för att jag inte ska falla. Så bultar det på dörren, kraftigt, tre-fyra gånger. Mormor öppnar. In kommer tomten, och skrockar: "Finns det några snälla barn här?" Min släkting har berättat att han kände hur min puls gick upp till "typ 200 slag i minuten" när tomten kom. Så vred jag mitt lilla huvud upp mot honom, såg honom i ögonen och sade: "Det är inte farligt, *****." Också var jag - tydligen - livrädd själv!
Det här var länge sedan. Morfar har spelat jultomte för sista gången, och den stora släkten som firade jul tillsammans är nu många olika fragment, som firar på olika håll. För min egen del har jag valt sedan några år tillbaka att fira jul och påsk i ett katolskt kloster. Jag ägnar jul och påsk åt att minnas och hedra Jesus, så som det är tänkt från början, och för att det känns rätt för mig. Delar av släkten firar fortfarande tillsammans. Men de gamla tiderna har flytt, och de kommer aldrig tillbaka. Jag undrar om min släkting också mindes den där julen när vi såg varandra igår; den där julen för ca 30 år sedan, då jag satt i hans knä.
Varje dag ber jag till Herren. Bönen har blivit en del av min dagliga rutin. När jag hinner, uppsöker jag gärna Katolska Kyrkan i Malmö mitt på dagen, för att be och meditera en stund. Då är där ont om folk. Allt är alldeles tyst. Jag var där inne tidigare idag. Jag har för vana att i min bön inkludera Den Heliga Birgittas bön: "Herre, visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den." Idag, efter det känsloladdade mötet med min släkting igår, vet jag att jag är bönhörd - varje dag! Det hade kunnat vara jag som gick där. Men jag fick Guds och snälla människors hjälp att göra några val annorlunda. Och efter mötet på Värnhemstorget i Malmö igår, saknas inte villighet, det vill jag lova. Jag ber Herren att hjälpa mig att vakta på min ödmjukhet, min tacksamhet och min ärlighet, och tackar Honom för att jag fick möta min släkting igår. Även om det inte var läge att prata med honom. Jag bad för honom en lång stund idag. Det var allt jag kunde göra för honom, kände jag. Det känns så futtigt ibland. Och ändå är det så ofantligt stort. Det vet jag ju. Efter min stund i kyrkan tog jag en promenad genom den underbara Slottsparken och Kungsparken, denna underbara brittsommardag. I parkerna strosade många glada människor, och höstens vackra, dramatiska färger börjar bryta fram på träden. Min kropp sjöd av tacksamhet.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)