Det råder ett typiskt marsväder i min hemstad Malmö. Å ena sidan är det vackert väder, med solsken ifrån en klarblå himmel. Å andra sidan blåser kalla vindar, ibland mycket kalla. Det är lätt att missta sig när man ska gå ut, och förledas till att klä sig för tunt. Det känns som att våren äntligen har kommit för att stanna, vårblommor har slagit ut, men vinterns kyla vill inte kännas vid att den inte längre har någonting att hämta, och hänger kvar, varje minut som den kan. Det kom till mig när jag reflekterade över det här tidigare idag - precis så är det ju också med mig själv, med mitt eget mående. Jag är på god väg in i en ny vår i mitt liv, efter att ha levt i perioder i en andlig och social vinter, som jag skapat själv. Men det där börjar försvinna. Jag prioriterar mitt eget liv och min egen hälsa nu, sedan snart ett år tillbaka. Jag tränar mycket. Sover - i regel - gott på nätterna. Jag har konkreta mål som jag är förväntansfull inför. Jag är klar över vad jag finner mig i och vad jag inte finner mig i. Jag är klar över vad jag accepterar att vara en del av, och inte.
Dock: för att våren i mitt liv ska vara bestående, för att jag ska kunna fortsätta att utvecklas - så krävs att jag har en fruktbar och levande relation till min högre makt, som jag kallar för Gud. De gånger då jag har gått vilse i mitt liv, och fått konsekvenser av det, så har det alltid berott på egenrättfärdighet, arrogans, högmod - att jag vänder mig bort från Gud. Jesus säger i Evangeliet: "Ingen kan säga om Guds Rike: 'här är det' eller 'där är det'. Guds Rike finns inom er." Jag är övertygad om att det är så. Gud tränger sig aldrig på. Vi måste välja att vilja ha Honom i våra liv. Men Han är alltid med, om vi vill det. Och likt den förlorade sonen i Lukasevangeliet, är vi alltid välkomna tillbaka.
Jag ber dagligen för närvarande, minst morgon och kväll, ibland oftare. Jag har lärt mig att vara noga med vad jag ber om - Gud hör bön, nämligen. Om jag ber om någonting, vad som helst, för min egen del, är jag alltid noga med att tillägga: "om det är i enlighet med Din vilja". Alltså säger jag inte "ge mig" utan "om Du vill, så skulle jag gärna vilja". Det är en övning i ödmjukhet som jag sedan - förhoppningsvis - för vidare till mina relationer med människor också.
I mina böner ingår nästan alltid frasen "Låt mig vara en tillgång för Dig och för mina medmänniskor". Och jag blir bönhörd - varje dag. Min mest närstående i mitt liv idag börjar få fysiska krämpor på grund av dåliga knän, dålig rygg, dåligt hjärta, en mycket tung kropp - och också ett mycket tungt liv bakom sig, på olika sätt. Jag får gåvan att finnas där för honom och hjälpa honom och underlätta hans liv väsentligt - varje dag. Det är att bli bönhörd! Jag blev också konkret bönhörd när jag reste hem från staden för någon timme sedan, med en av Malmös stadsbussar. Jag gick ombord på bussen, har turen att hitta ett säte som jag glider ner på med min stora träningsväska i knät. Då hör jag snett bakom mig: DUNS!!! Vänder mig om. Passageraren som gick bakom mig, en ung kvinna, har rasat handlöst framlänges i ett epileptiskt anfall. Hennes ben rycker och krampar, så som de gör hos en som får ett epileptiskt anfall. Jag agerar på reflex. Jag har haft flera stycken EP-anfall själv, även om det är ganska länge sedan nu. Eftersom jag har anlag för sjukdomen själv, har jag också läst om den, satt mig in i den och lärt mig vad man ska göra när det händer. Jag reser mig och ropar högt: "EP-anfall!" för att bussföraren ska höra det. Hukar sedan bredvid kvinnan, liksom tre andra passagerare. En av dem är hennes partner, förmodligen hennes make, och han är lugn och väl insatt. Vi ser till att hon inte biter sig i tungan och att benen ligger så fria som möjligt. Det är ett kort anfall. Hon kvicknar till och reser sig för egen maskin efter mindre än två minuter. Omtöcknad och ledsen sätter hon sig på sätet. Hennes make tar hand om henne, höjer avvärjande och med ett milt leende handen inför erbjudanden om mer hjälp.
När jag kommit hem reflekterar jag över det här. Jag är lyckligt lottad. Den sort epilepsi jag har är en sort som behöver "tändvätska". Förser jag den inte med denna tändvätska, får jag inga anfall heller. Enkelt. För alla epileptiker är det inte så enkelt. För den här unga kvinnan var det inte så enkelt. Jag tänker med ett styng av sorg och skuld på de människor i min närhet som fick se mina anfall, särskilt på en flickvän/sambo som fanns i mitt liv för många år sedan. Den rädsla och maktlöshet som hon måste ha känt varje gång jag fick ett anfall. Och hur känslokall jag var inför det. Jag upplevde ju inte det. Man är medvetslös under ett EP-anfall - lyckligtvis. Efter händelsen på bussen slog det mig att jag handlat på reflex, det som jag lärt mig att man skulle göra "satt i ryggmärgen", så att säga. Det var också glädjande att konstatera att ingen ombord på bussen blev chockad eller uppspelt av det som hände. Alla tycktes veta och förstå vad ett epileptiskt anfall är. Kanske är sjukdomen inte längre så "konstig" och stigmatiserad som den har varit. Kanske vet vi bättre idag, även när det gäller det här.
Paret kom sannolikt från Nord- eller Västafrika, hon var ca 25, han var ca 30. Hon bar en vinröd slöja runt sitt huvud. Dessa skillnader mellan dem och mig reflekterade jag inte ett ögonblick över där i bussen. Jag tänkte inte på det förrän efteråt. Det var en självklarhet för mig att hjälpa dessa medmänniskor, om jag kunde det. Och när jag kommit hem ifrån bussresan, såg jag det plötsligt: Jag hade ju blivit bönhörd - här också! Jag ber: Låt mig vara en tillgång, för Dig och för mina medmänniskor. Och det fick jag vara där på bussen. Jag minns också ett träningspass som jag genomgick i början av förra veckan. Jag hade gjort ett ärende på Centralstationen, och under den korta gångvägen upp till gymmet passerar jag S:t Petri kyrka, Malmös största och äldsta. Jag gick in, tände två ljus och satte mig och bad. Jag visste att passet jag hade framför mig skulle bli jobbigt, jag skulle både springa en mil och köra lite styrkeövningar efter det. Jag bad: Var med mig under träningen. Hjälp mig att orka. Hjälp mig att göra mig stark, så att jag kan finnas till för dem som inte är lika starka (så formulerar jag mig alltid när jag ber angående min träning). Resultatet? Jag sprang som vinden den dagen, och lyfte med lätthet, tyckte jag, fastän vikterna var minst desamma som de brukar vara. Det är så. Släpper jag in Gud i mitt liv, finns det inga gränser för hur fantastiskt mitt liv kan bli. Jag blir bönhörd. Varje dag. Men det gäller att vara uppmärksam, så att jag ser det.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
måndag 17 mars 2014
fredag 14 mars 2014
Därför kommer jag inte till Möllevångstorget på söndag.
Åter igen har min älskade hemstad drabbats av tråkigheter. Vill man vara cynisk så skulle man kunna säga att stadens invånare, invånarna i det som ibland har kallats "Gangsterstaden" eller "Sveriges Chicago" borde vara luttrade. Att de har lärt sig att rycka på axlarna, kanske skaka på huvudet, och sen inte bry sig mer. Så är det lyckligtvis inte. Folk är engagerade. Mycket engagerade. Det är bra. Det som är både tragiskt och oroväckande är att människor har ett så fantastiskt kort minne, och att de är så bottenlöst naiva och godtrogna. Särskilt petiga med att välja sitt sällskap med omsorg verkar de inte heller vara.
Det som har hänt den här gången är att ett gäng mer eller mindre organiserade högerextremister, nazister, grovt har misshandlat ett antal oskyldiga människor vid Nobelvägen, efter en sammankomst lördagen den 8 mars, Internationella Kvinnodagen. Sex personer skadades, en mycket allvarligt, till att börja med livshotande. Dådet är fegt, vidrigt och motbjudande. Vi får innerligt hoppas att de skyldiga kan gripas och lagföras på tillbörligt sätt. Vill vi leva i en rättsstat och göra anspråk på rättssäkerhet så kan vi tyvärr inte tillåta att människor tar lagen i egna händer, hur frestande det än kan vara ibland och hur stor förståelse man än kan ha för de som vill göra det. Den här händelsen har engagerat många människor. Stödet för den svårt skadade MFF-supportern Showan är enormt. Det kommer att anordnas en "demonstration mot nazistiskt våld" på Möllevångstorget söndagen den 16:e mars klockan 14:00. Detta kommer att bli en synnerligen ironisk tillställning. Varför? Det ska jag förklara nedan. Låt oss rekapitulera hur det har sett ut tidigare när den politiska vänstern har kallat till "demonstration mot nazistiskt våld".
I december 2013 genomförde högerextremister en våldsam attack mot människor i Stockholmsförorten Kärrtorp. Några dagar senare anordnades en manifestation mot rasism och våld i Kärrtorp. Manifestationen bestod mest i att representanter för den utomparlamentariska vänstern uppmanade och uppmuntrade till grovt, dödande våld mot oliktänkande människor. Bland annat skanderades att det var dags att "slakta grisen", syftandes på den till Sveriges riksdag folkvalda partiledaren Jimmie Åkesson.
Kvällen den 9 november 2013, kvällen före Kristallnatten, hölls manifestationer runt om i Sverige för att minnas och uppmärksamma denna hemska händelse. En modig kvinna valde att delta i tåget med den israeliska flaggan hängande över sina axlar. Detta eftersom hon håller på att konvertera till judendomen och känner varmt för Israel och dess folk. Hon var nära att bli lynchad, situationen blev mycket hotfull, då demokratihatande, djupt antisemitiska element ur den svenska Vänstern uttryckte sitt hat mot denna kvinna och judar och Israel. Den förvirrade hopen hävde dessutom ur sig sånt som: "Varför har du den där flaggan med dig? Hade du haft en Davidsstjärna hade det varit helt ok." Lögnare! Hade hon dykt upp med en Davidsstjärna så hade reaktionerna självfallet blivit exakt desamma ifrån den mer eller mindre öppet judehatande svenska Vänstern.
För några år sedan genomfördes en propalestinsk manifestation i Folkets Park i Malmö. Palestinska fanor vajade, antisemitiska slagord skanderades. Någon hade målat konturerna av dagens Israel på ett plakat, området innanför konturerna var helt målade i den palestinska flaggan. Alltså: upphovsmänniskorna bakom plakatet sympatiserade med idén att förinta staten Israel (och, får man anta - dess folk). Detta skedde i Folkets Park i Malmö, socialdemokratins park. Höjdes några röster ifrån sossarna angående det som avhandlats under manifestationen? Självfallet inte.
Hur många kommer ihåg "Stoppa matchen"? Ja, inte den gamla då, den som gällde Rhodesia. Utan den senaste - Davis Cup-matchen i Malmö i mars 2009. Den utomparlamentariska vänstern var - sin vana trogen - beredd att begå vilka våldshandlingar som helst, inklusive mord och mordbrand, för att stoppa representanter ifrån Mellanösterns enda demokrati att spela tennismatcher i Malmö. Ett fyrsiffrigt polisuppbåd som kostade åtskilliga miljoner, krävdes. Polisbilar vandaliserades, liksom massor av privat egendom; privat egendom tillhörande småföretagare och privatpersoner som inte hade ett dugg med Davis Cup eller Israel att göra. Detta var ett verk av personer inom den svenska Vänstern.
Hur många minns Göteborgskravallerna 2001? Skador för miljoner, skadade privatpersoner och poliser. Centrala Göteborg såg ut som en krigszon efter att den svenska Vänstern "demonstrerat mot rasism och imperialism".
Nu invänder många: "Du kan inte döma alla för övertramp som begåtts av en liten extrem klick!" Liten extrem klick? Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har i en intervju i Sveriges Radio uttryckligen sagt: "Jag har ingenting emot att demonstrera tillsammans med terrorister." (Googla SR Jonas Sjöstedt demonstrera terrorister, så hittar ni länken). Toppsossen Mona Sahlin har talat på en Fatah-kongress på Västbanken 2009. (Googla mona sahlin fatah och klicka på "bilder" så hittar ni en bild med en talande bildtext.) Fatah har, liksom Hamas, gjort sig skyldiga till otaliga våldsdåd och har haft och har omfattande kopplingar till mer öppet extrema terrorgrupper, som öppet avser att förinta Israel och dess folk. Den grövsta och allvarligaste uttrycksformen av antisemitism, alltså. Tillsammans med dessa talade Mona Sahlin. Detta parti (Fatah) har Sveriges nuvarande oppositionsledare Stefan Löfvén refererat till som "kära systerparti".
Stora delar av den malmöitiska socialdemokratin kommer att vara representerad i manifestationen på söndag. Under Ilmar Reepalus tid som Malmös starka man försämrades situationen för Malmös judar radikalt. Glåpord, vandalisering, hot och mordbränder blev vardag. Malmös synagoga har varit tvungen att ha bevakning dygnet runt. Judar och judinnor i Malmö har fått hakkors sprayade på sina ytterdörrar. Brotten har inte begåtts av nazister, utan av mer eller mindre organiserade, unga människor med rötter i och omkring Mellanöstern, som hyser ett synnerligen starkt judehat. Fram tills för tio-femton år sedan besökte överlevande från koncentrationsläger regelbundet Malmös högstadieskolor och gymnasieskolor, för att berätta om sina vedervärdiga upplevelser. Det går inte längre. De blir spottade på, förföljda, förlöjligade och utbuade. Vad har den malmöitiska socialdemokratin gjort för att motverka och stävja den här utvecklingen? Svar: Ingenting alls! Eller åtminstone ingenting alls som har haft någon som helst verkan eller betydelse. Det är väl inte särskilt långsökt att anta att detta beror på att man inte vill riskera att vidta några åtgärder som skulle medföra att man stöter sig med mycket stora grupper i Malmö - grupper som mycket väl skulle kunna tänkas rösta på sossarna - om man bara ligger tillräckligt lågt i den här frågan. Så länge man inte stöter sig med dessa grupper - har man makten över Malmö. Krass, smart realpolitik!
De senaste dagarna, efter det motbjudande dådet i lördags, har det höjts oroliga röster angående den tilltagande högerextremismen och att det är "värre än någonsin". Det är bedrövligt vilket kort minne människor har. Hur många minns nazistvågen som svepte över landet under den första halvan av 1990-talet? Rörelsen VAM (Vitt Ariskt Motstånd) med Klas Lund och Christoffer Ragne i spetsen, satte skräck i samhället med olika våldsdåd. Den så kallade Vit Makt-musiken hade sin höjdpunkt. Nazistiska konserter och demonstrationer anordnades regelbundet i landet, och väckte stor uppmärksamhet. En av de mest kända ägde rum i Alingsås 1994, då uppemot 800 nazister tågade genom den lilla staden. VAM rann ut i sanden 1995, och 1990-talets organiserade naziströrelse ebbade ut och splittrades under ett antal år, och förde i början av 00-talet en tynande tillvaro. Faktum är att de organiserade nazisterna i Sverige idag är väsentligt färre än vad de var i början av 90-talet. Så det här att det skulle vara "värre än någonsin" är alltså rent nonsens.
Nu sammanfattningsvis till varför sammanslutningen på söndag kommer att vara så ironisk, och varför jag inte kommer att vara där: Manifestationen är "mot nazistiskt våld". Vilka är nazismens främsta hatobjekt, vilka vill den förinta mest av alla? Judarna! Ett stort antal (absolut inte alla!) av de som kommer att utgöra manifestationen på söndag, kommer att vara medlemmar eller sympatisörer till partier och organisationer som är mer eller mindre öppet antisemitiska. Många människor som deltog i den SA-inspirerade stoppa-matchen-rörelsen 2009 kommer att vara på Möllevångstorget på söndag. Sannolikt kommer ett antal unga människor från det östra medelhavsområdet, som under de senaste åren bidragit till den nuvarande situationen för Malmös judar - att vara på Möllevångstorget på söndag. Sveriges största oppositionsparti, som refererar till Fatah som "kära systerparti" kommer att vara starkt representerade där. Vänsterpartiet, vars ledare inte har någonting emot att demonstrera tillsammans med islamistiska terrorister, kommer att vara starkt representerade där. Dessa kommer att demonstrera "mot nazistiskt våld" - och samtidigt utgöra några av de mest antisemitiska grupperingarna i Sveriges samhälle idag. Det är ironin! I den stora folkmängden kommer det också att finnas många, många vanliga Malmöbor som är trötta på våld och vill visa sin avsky mot det; Malmöbor som inte har någonting alls att göra med organiserad antisemitism. Det är hedervärt, och det är mycket synd att en så ädel tanke smutsas ner så av den kloaksörja i människoskepnad som sedan många år tillbaka har kidnappat hela idén om antirasism.
Det är beundransvärt med människor som engagerar sig. Det är nödvändigt för att demokratin ska överleva. Som den konservative filosofen Edmund Burke sade: "Det enda som krävs för att ondskan ska triumfera är att goda människor ingenting gör" (Just precis - det var INTE Martin Luther King Jr, ursprungligen!) Jag engagerar mig också. Sedan något år tillbaka är jag engagerad i CUFI (Christians United For Israel) och the International Fellowship of Christians and Jews. Båda organisationerna syftar till att stärka och bevara vänskapsbanden mellan judar och kristna över hela världen, och slå vakt om Israels rätt att existera och att försvara sig. Det känns bra och viktigt för mig att engagera mig i det.
Den här bloggens övergripande rubrik är Värden och Värderingar. Det är vad den handlar om, i grund och botten. Värden och värderingar som jag håller som värdefulla och heliga, och som jag aldrig kompromissar om. Och till skillnad från Jonas Sjöstedt med flera - så har jag verkligen, verkligen en hel del emot att demonstrera tillsammans med terrorister, terrorsympatisörer och antisemiter. Därför kommer jag inte att vara på Möllevångstorget på söndag. Det kommer att finnas element där som jag inte på några villkor kan riskera att bli sedd tillsammans med.
Jag hoppas verkligen att Showan tillfrisknar snart. Mina tankar och böner är med honom och hans familj i deras svåra stund. Jag hoppas att förövarna kan gripas, fällas och lagföras. Jag hoppas att vi framöver får se så lite våld som möjligt i Malmö, min hemstad som jag trots allt fortfarande älskar. Jag hoppas att situationen för Malmös judar, den mest utsatta minoritetsgruppen i Malmö - ska bli bättre. Men ingenting alls skulle kunna få mig till Möllevångstorget klockan 14 på söndag.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Det som har hänt den här gången är att ett gäng mer eller mindre organiserade högerextremister, nazister, grovt har misshandlat ett antal oskyldiga människor vid Nobelvägen, efter en sammankomst lördagen den 8 mars, Internationella Kvinnodagen. Sex personer skadades, en mycket allvarligt, till att börja med livshotande. Dådet är fegt, vidrigt och motbjudande. Vi får innerligt hoppas att de skyldiga kan gripas och lagföras på tillbörligt sätt. Vill vi leva i en rättsstat och göra anspråk på rättssäkerhet så kan vi tyvärr inte tillåta att människor tar lagen i egna händer, hur frestande det än kan vara ibland och hur stor förståelse man än kan ha för de som vill göra det. Den här händelsen har engagerat många människor. Stödet för den svårt skadade MFF-supportern Showan är enormt. Det kommer att anordnas en "demonstration mot nazistiskt våld" på Möllevångstorget söndagen den 16:e mars klockan 14:00. Detta kommer att bli en synnerligen ironisk tillställning. Varför? Det ska jag förklara nedan. Låt oss rekapitulera hur det har sett ut tidigare när den politiska vänstern har kallat till "demonstration mot nazistiskt våld".
I december 2013 genomförde högerextremister en våldsam attack mot människor i Stockholmsförorten Kärrtorp. Några dagar senare anordnades en manifestation mot rasism och våld i Kärrtorp. Manifestationen bestod mest i att representanter för den utomparlamentariska vänstern uppmanade och uppmuntrade till grovt, dödande våld mot oliktänkande människor. Bland annat skanderades att det var dags att "slakta grisen", syftandes på den till Sveriges riksdag folkvalda partiledaren Jimmie Åkesson.
Kvällen den 9 november 2013, kvällen före Kristallnatten, hölls manifestationer runt om i Sverige för att minnas och uppmärksamma denna hemska händelse. En modig kvinna valde att delta i tåget med den israeliska flaggan hängande över sina axlar. Detta eftersom hon håller på att konvertera till judendomen och känner varmt för Israel och dess folk. Hon var nära att bli lynchad, situationen blev mycket hotfull, då demokratihatande, djupt antisemitiska element ur den svenska Vänstern uttryckte sitt hat mot denna kvinna och judar och Israel. Den förvirrade hopen hävde dessutom ur sig sånt som: "Varför har du den där flaggan med dig? Hade du haft en Davidsstjärna hade det varit helt ok." Lögnare! Hade hon dykt upp med en Davidsstjärna så hade reaktionerna självfallet blivit exakt desamma ifrån den mer eller mindre öppet judehatande svenska Vänstern.
För några år sedan genomfördes en propalestinsk manifestation i Folkets Park i Malmö. Palestinska fanor vajade, antisemitiska slagord skanderades. Någon hade målat konturerna av dagens Israel på ett plakat, området innanför konturerna var helt målade i den palestinska flaggan. Alltså: upphovsmänniskorna bakom plakatet sympatiserade med idén att förinta staten Israel (och, får man anta - dess folk). Detta skedde i Folkets Park i Malmö, socialdemokratins park. Höjdes några röster ifrån sossarna angående det som avhandlats under manifestationen? Självfallet inte.
Hur många kommer ihåg "Stoppa matchen"? Ja, inte den gamla då, den som gällde Rhodesia. Utan den senaste - Davis Cup-matchen i Malmö i mars 2009. Den utomparlamentariska vänstern var - sin vana trogen - beredd att begå vilka våldshandlingar som helst, inklusive mord och mordbrand, för att stoppa representanter ifrån Mellanösterns enda demokrati att spela tennismatcher i Malmö. Ett fyrsiffrigt polisuppbåd som kostade åtskilliga miljoner, krävdes. Polisbilar vandaliserades, liksom massor av privat egendom; privat egendom tillhörande småföretagare och privatpersoner som inte hade ett dugg med Davis Cup eller Israel att göra. Detta var ett verk av personer inom den svenska Vänstern.
Hur många minns Göteborgskravallerna 2001? Skador för miljoner, skadade privatpersoner och poliser. Centrala Göteborg såg ut som en krigszon efter att den svenska Vänstern "demonstrerat mot rasism och imperialism".
Nu invänder många: "Du kan inte döma alla för övertramp som begåtts av en liten extrem klick!" Liten extrem klick? Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har i en intervju i Sveriges Radio uttryckligen sagt: "Jag har ingenting emot att demonstrera tillsammans med terrorister." (Googla SR Jonas Sjöstedt demonstrera terrorister, så hittar ni länken). Toppsossen Mona Sahlin har talat på en Fatah-kongress på Västbanken 2009. (Googla mona sahlin fatah och klicka på "bilder" så hittar ni en bild med en talande bildtext.) Fatah har, liksom Hamas, gjort sig skyldiga till otaliga våldsdåd och har haft och har omfattande kopplingar till mer öppet extrema terrorgrupper, som öppet avser att förinta Israel och dess folk. Den grövsta och allvarligaste uttrycksformen av antisemitism, alltså. Tillsammans med dessa talade Mona Sahlin. Detta parti (Fatah) har Sveriges nuvarande oppositionsledare Stefan Löfvén refererat till som "kära systerparti".
Stora delar av den malmöitiska socialdemokratin kommer att vara representerad i manifestationen på söndag. Under Ilmar Reepalus tid som Malmös starka man försämrades situationen för Malmös judar radikalt. Glåpord, vandalisering, hot och mordbränder blev vardag. Malmös synagoga har varit tvungen att ha bevakning dygnet runt. Judar och judinnor i Malmö har fått hakkors sprayade på sina ytterdörrar. Brotten har inte begåtts av nazister, utan av mer eller mindre organiserade, unga människor med rötter i och omkring Mellanöstern, som hyser ett synnerligen starkt judehat. Fram tills för tio-femton år sedan besökte överlevande från koncentrationsläger regelbundet Malmös högstadieskolor och gymnasieskolor, för att berätta om sina vedervärdiga upplevelser. Det går inte längre. De blir spottade på, förföljda, förlöjligade och utbuade. Vad har den malmöitiska socialdemokratin gjort för att motverka och stävja den här utvecklingen? Svar: Ingenting alls! Eller åtminstone ingenting alls som har haft någon som helst verkan eller betydelse. Det är väl inte särskilt långsökt att anta att detta beror på att man inte vill riskera att vidta några åtgärder som skulle medföra att man stöter sig med mycket stora grupper i Malmö - grupper som mycket väl skulle kunna tänkas rösta på sossarna - om man bara ligger tillräckligt lågt i den här frågan. Så länge man inte stöter sig med dessa grupper - har man makten över Malmö. Krass, smart realpolitik!
De senaste dagarna, efter det motbjudande dådet i lördags, har det höjts oroliga röster angående den tilltagande högerextremismen och att det är "värre än någonsin". Det är bedrövligt vilket kort minne människor har. Hur många minns nazistvågen som svepte över landet under den första halvan av 1990-talet? Rörelsen VAM (Vitt Ariskt Motstånd) med Klas Lund och Christoffer Ragne i spetsen, satte skräck i samhället med olika våldsdåd. Den så kallade Vit Makt-musiken hade sin höjdpunkt. Nazistiska konserter och demonstrationer anordnades regelbundet i landet, och väckte stor uppmärksamhet. En av de mest kända ägde rum i Alingsås 1994, då uppemot 800 nazister tågade genom den lilla staden. VAM rann ut i sanden 1995, och 1990-talets organiserade naziströrelse ebbade ut och splittrades under ett antal år, och förde i början av 00-talet en tynande tillvaro. Faktum är att de organiserade nazisterna i Sverige idag är väsentligt färre än vad de var i början av 90-talet. Så det här att det skulle vara "värre än någonsin" är alltså rent nonsens.
Nu sammanfattningsvis till varför sammanslutningen på söndag kommer att vara så ironisk, och varför jag inte kommer att vara där: Manifestationen är "mot nazistiskt våld". Vilka är nazismens främsta hatobjekt, vilka vill den förinta mest av alla? Judarna! Ett stort antal (absolut inte alla!) av de som kommer att utgöra manifestationen på söndag, kommer att vara medlemmar eller sympatisörer till partier och organisationer som är mer eller mindre öppet antisemitiska. Många människor som deltog i den SA-inspirerade stoppa-matchen-rörelsen 2009 kommer att vara på Möllevångstorget på söndag. Sannolikt kommer ett antal unga människor från det östra medelhavsområdet, som under de senaste åren bidragit till den nuvarande situationen för Malmös judar - att vara på Möllevångstorget på söndag. Sveriges största oppositionsparti, som refererar till Fatah som "kära systerparti" kommer att vara starkt representerade där. Vänsterpartiet, vars ledare inte har någonting emot att demonstrera tillsammans med islamistiska terrorister, kommer att vara starkt representerade där. Dessa kommer att demonstrera "mot nazistiskt våld" - och samtidigt utgöra några av de mest antisemitiska grupperingarna i Sveriges samhälle idag. Det är ironin! I den stora folkmängden kommer det också att finnas många, många vanliga Malmöbor som är trötta på våld och vill visa sin avsky mot det; Malmöbor som inte har någonting alls att göra med organiserad antisemitism. Det är hedervärt, och det är mycket synd att en så ädel tanke smutsas ner så av den kloaksörja i människoskepnad som sedan många år tillbaka har kidnappat hela idén om antirasism.
Det är beundransvärt med människor som engagerar sig. Det är nödvändigt för att demokratin ska överleva. Som den konservative filosofen Edmund Burke sade: "Det enda som krävs för att ondskan ska triumfera är att goda människor ingenting gör" (Just precis - det var INTE Martin Luther King Jr, ursprungligen!) Jag engagerar mig också. Sedan något år tillbaka är jag engagerad i CUFI (Christians United For Israel) och the International Fellowship of Christians and Jews. Båda organisationerna syftar till att stärka och bevara vänskapsbanden mellan judar och kristna över hela världen, och slå vakt om Israels rätt att existera och att försvara sig. Det känns bra och viktigt för mig att engagera mig i det.
Den här bloggens övergripande rubrik är Värden och Värderingar. Det är vad den handlar om, i grund och botten. Värden och värderingar som jag håller som värdefulla och heliga, och som jag aldrig kompromissar om. Och till skillnad från Jonas Sjöstedt med flera - så har jag verkligen, verkligen en hel del emot att demonstrera tillsammans med terrorister, terrorsympatisörer och antisemiter. Därför kommer jag inte att vara på Möllevångstorget på söndag. Det kommer att finnas element där som jag inte på några villkor kan riskera att bli sedd tillsammans med.
Jag hoppas verkligen att Showan tillfrisknar snart. Mina tankar och böner är med honom och hans familj i deras svåra stund. Jag hoppas att förövarna kan gripas, fällas och lagföras. Jag hoppas att vi framöver får se så lite våld som möjligt i Malmö, min hemstad som jag trots allt fortfarande älskar. Jag hoppas att situationen för Malmös judar, den mest utsatta minoritetsgruppen i Malmö - ska bli bättre. Men ingenting alls skulle kunna få mig till Möllevångstorget klockan 14 på söndag.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)