Inspirerande människor!

För några dagar sedan fick jag se något som jag uppskattade väldigt mycket att få se. Jag blev också lite chockad över att märka hur mycket jag behövde se det, och vilken effekt det hade på mig. Det var en kväll mitt i veckan. Klockan var ungefär halv nio. Jag hade varit i Limhamn och träffat några få vänner, lyssnat, pratat, druckit kaffe. Jag funderade en liten stund över vilken väg jag skulle ta hem. Valen var två - den snabba men tråkiga vägen, eller vägen inom stan, som var längre, men bjöd på mer att se. Jag hade ingen tid att passa och jag tycker om att lojt åka buss om kvällarna genom min hemstad, som jag trots allt fortfarande älskar. Så jag valde den längre vägen inom stan.

   På centralstationen stod jag och väntade på min buss. Fastän det började bli sent var det ett gytter av trafik och rörelse runt omkring. Bussar kom och gick. Människor gick kors och tvärs. Allt komplicerades av omfattande vägarbeten runt centralstationen. Två bussar kommer in på hållplatsen samtidigt, buss nummer 3 och buss nummer 35. Jag ska inte med någon av dem, så jag står kvar i mina tankar. Någon sekund senare så uppmärksammar jag ett busskort på trottoaren, någon meter framför. Ett av Skånetrafikens busskort, ett med rosa fodral. Det ligger där och lyser skarpt i sin rosa färg i kontrast mot den gråa, mörka trottoaren. Någon har tappat det, alldeles nyss. Jag har inte sett vem. Men någon hade sett det. Den unga kvinnan som stod bredvid mig i busskuren hade sett att en man, kanske 40 år, som steg av buss nummer 3, tappade sitt busskort. Kvinnan skulle själv med 35:an, hon stod i kö för att gå på. Hon tvekade inte. Lämnade kön, tog upp busskortet och sprang efter mannen. Han gick ganska fort mot centralhallen, han skulle med ett tåg, förmodligen. Hon hann upp honom och överlämnade kortet till honom. Det syntes tydligt att han blev glad. Hon skyndade sig tillbaka och hon hann med 35:an. Jag ser när hon sätter sig och bussen kör iväg. Jag tittar åter efter mannen som nyss fått tillbaka sitt busskort. Han är borta. 

   Jag reflekterade någon sekund efter det jag nyss sett, och en varm känsla av ren glädje och kärlek for flyktigt genom mitt bröst. Det som nyss hade skett var ju faktiskt i sanning fantastiskt! Många kanske skulle rycka på axlarna, tycka att det var vardagligt och banalt. Men jag väljer att inte se det så. Den här unga kvinnan och den här mannen kände inte varandra, de var främlingar för varandra. Många som hade sett ett tappat busskort hade plockat upp det och behållit det själv. Andra hade kanske struntat i det och låtit andra tagit hand om det.  Det föresvävade henne inte. Hon plockade upp det och sprang ikapp mannen, med uppenbar risk för att missa sin egen buss. Själv hade jag också plockat upp kortet och sprungit efter honom, om jag sett att han tappade det. Men det gjorde jag ju inte. Hade jag plockat upp kortet och sprungit efter honom, om jag visste att jag kunde missa min egen buss, och hade en tid att passa? Jag vet ärligt talat inte.

   Tänk så mycket otrevligheter som undveks bara genom denna lilla gest. Hade mannen förlorat sitt busskort hade han säkert blivit ledsen, kanske sur, vad nu det skulle tjäna till. Det var sent på kvällen, Skånetrafikens kundcenter hade stängt. Kanske hade han råkat i verkliga svårigheter och inte kunnat ta sig vidare ifrån stationen i Malmö. Kanske hade han en fru och barn som han ville hem till, kanske hade han ett flyg att passa. Allt detta obehag som han skulle ha drabbats av undveks - för att en enda människa gjorde en liten ansträngning för en främling i några sekunder. Hon är i sanning en inspirerande människa. Hon handlade som hon gjorde därför att hon fått lära sig att handla så, och därför att hon hade velat att någon skulle göra detsamma för henne om situationen var den omvända. Och när jag stod där och kände denna våg av glädje inombords för att jag fick se det här, påmindes jag om något som någon lärt mig för många år sedan, men som jag har alltför lätt att glömma bort: "Du kan aldrig ta emot någonting med en knuten hand. Vem vill du vara, Martin?" 

För några dagar sedan uppmärksammades jag också på en kampanj som en grupp människor, varav flera stycken goda vänner till mig, hade utfört på Malmö Centralstation - återigen Malmö Centralstation. De hade stått en vardagsmorgon i Centralhallen och delat ut gratis kaffe åt folk. Det hela var en informationskampanj för Malmö Stadsmission, och idén var väl att folk skulle skänka pengar till Stadsmissionen. Men kaffet var för de förbipasserande, som jag förstår det, gratis. Vilken bra idé! Tänk vad glada många människor blir för en kopp gratis kaffe en grå och kulen morgon - i synnerhet om man kanske inte har råd att köpa sig en kopp kaffe. Och att uppmärksamma Stadsmissionens viktiga arbete är ju aldrig fel. De som gjorde det här är också inspirerande människor. Det skulle jag också vilja göra! Jag tänker faktiskt undersöka möjligheterna till det.

Angående något helt annat: jag har fått ett förtroendeuppdrag att utföra den här dagens förmiddag, lördagen den 26:e oktober. Jag ska se till att en lokal är öppen en viss tid. Vi är ett gäng som ska samlas där för att umgås en stund. Det är möjligt att det kommer fler som har nyckel. Det spelar ingen roll. Det är jag som fått uppdraget, och jag kommer att vara där. Jag kommer att se till att den här sammankomsten blir av, och göra mitt bästa för att det ska bli bra. Är jag en inspirerande människa för det? Det överlåter jag till andra att avgöra. Men just idag gör jag åtminstone mitt bästa för att vara det. 

Tack för att du har läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.