Ett smärtsamt möte - och oändligt tacksam!

Igår, torsdagen den 27:e september, skulle jag gå på lunchmöte i min hemmagrupp i Malmö. Lokalen var låst. Det har varit så på torsdagar den senaste tiden. Kanske - inte nödvändigtvis - är den mötesansvarige aktiv i beroendesjukdomen igen. Tråkigt, men sånt händer. Att mötas av en låst dörr är alltid otrevligt när man har för avsikt att gå på ett möte. Hur som helst, jag och några kamrater åkte ett litet stycke med bil, till ett annat lunchmöte, som blev av. Det blev ett fint möte med fina delningar. Efter mötet promenerade jag över Värnhemstorget, för att ta bussen hem. En smutsig, nedbruten gestalt fångade min blick. Våra blickar möttes, bara för ett kort ögonblick. Men det räckte för att vi skulle känna igen varandra. Det var en nära släkting till mig, som bor i närheten. Jag vet att han har sjukdomen, det har han haft länge. Men jag har aldrig sett honom i detta fullständigt bedrövliga skick. Det var förfärande att se! Vad jag vet så har han en lägenhet nära Värnhemstorget, men han såg ut som någon som bott utomhus en längre tid. Han undvek min blick och gick vidare. Orkade väl inte ens stanna för att hälsa. Han försvann bort i riktning mot Systembolaget. Jag stod kvar, alldeles stum. Nedstämd.
   I inledningen på möten i gemenskapen finns ett återkommande moment där vi brukar säga: Vi stillar oss en stund och tänker på varför vi har kommit hit; om vi orkar så kan vi ägna dem som fortfarande lider därute, och som borde vara här, en tanke. När jag stod där och såg min släkting försvinna bort, så slog dessa ord och dess innebörd mig med full kraft. Och jag blev som förlamad när det plötsligt slog mig: Det kunde ha varit jag! Jag och denna släkting har supit tillsammans många gånger. Vi gjorde det under en period för tio-tolv år sedan. Vi var båda två problemdrinkare redan då, men varken hans eller mina konsekvenser var så kännbara ännu. Kort därefter fann jag tolvstegsprogrammet och gemenskapen. Om jag bara hade gjort några få val annorlunda, för ca åtta-tio år sedan - så hade det kunnat vara jag som gick där! Allvaret i det jag håller på med gör sig påmint. Jag har många fina vänner i Tolvstegsgemenskapen. Vi skrattar ofta, det är mycket kärlek. Men det här är vad det egentligen handlar om - liv eller död. Ett värdigt liv eller en långsam, plågsam död i vämjelig förnedring. Samtidigt som jag blev sorgsen över det jag fick se, fylldes mitt hjärta med tacksamhet. Tacksamhet över att det faktiskt inte är jag.

Ett gammalt familjeminne kommer över mig. Det här minns jag inte själv, jag har fått det berättat för mig. Jag bör ha varit tre-fyra år gammal. Det var julafton. Hela släkten var samlad hemma hos min mormor och morfar i deras villa i den nordöstra utkanten av Malmö. Det hörde till jultraditionerna på den tiden att morfar spelade jultomte. Han hade en fin tomtemask och en lång, tung, mörkbrun rock och en STOR gammaldags säck med alla klappar i. Morfar hade gått för att "köpa tidningen". Den aktuella släktingen sitter i familjens soffa, med mig i knät. Han har sina händer runt min överkropp, för att jag inte ska falla. Så bultar det på dörren, kraftigt, tre-fyra gånger. Mormor öppnar. In kommer tomten, och skrockar: "Finns det några snälla barn här?" Min släkting har berättat att han kände hur min puls gick upp till "typ 200 slag i minuten" när tomten kom. Så vred jag mitt lilla huvud upp mot honom, såg honom i ögonen och sade: "Det är inte farligt, *****." Också var jag - tydligen - livrädd själv!
   Det här var länge sedan. Morfar har spelat jultomte för sista gången, och den stora släkten som firade jul tillsammans är nu många olika fragment, som firar på olika håll. För min egen del har jag valt sedan några år tillbaka att fira jul och påsk i ett katolskt kloster. Jag ägnar jul och påsk åt att minnas och hedra Jesus, så som det är tänkt från början, och för att det känns rätt för mig. Delar av släkten firar fortfarande tillsammans. Men de gamla tiderna har flytt, och de kommer aldrig tillbaka. Jag undrar om min släkting också mindes den där julen när vi såg varandra igår; den där julen för ca 30 år sedan, då jag satt i hans knä.

Varje dag ber jag till Herren. Bönen har blivit en del av min dagliga rutin. När jag hinner, uppsöker jag gärna Katolska Kyrkan i Malmö mitt på dagen, för att be och meditera en stund. Då är där ont om folk. Allt är alldeles tyst. Jag var där inne tidigare idag. Jag har för vana att i min bön inkludera Den Heliga Birgittas bön: "Herre, visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den." Idag, efter det känsloladdade mötet med min släkting igår, vet jag att jag är bönhörd - varje dag! Det hade kunnat vara jag som gick där. Men jag fick Guds och snälla människors hjälp att göra några val annorlunda. Och efter mötet på Värnhemstorget i Malmö igår, saknas inte villighet, det vill jag lova. Jag ber Herren att hjälpa mig att vakta på min ödmjukhet, min tacksamhet och min ärlighet, och tackar Honom för att jag fick möta min släkting igår. Även om det inte var läge att prata med honom. Jag bad för honom en lång stund idag. Det var allt jag kunde göra för honom, kände jag. Det känns så futtigt ibland. Och ändå är det så ofantligt stort. Det vet jag ju. Efter min stund i kyrkan tog jag en promenad genom den underbara Slottsparken och Kungsparken, denna underbara brittsommardag. I parkerna strosade många glada människor, och höstens vackra, dramatiska färger börjar bryta fram på träden. Min kropp sjöd av tacksamhet.

Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.