Till att börja med vill jag be bloggens alla läsare om ursäkt. Mitt senaste inlägg skrevs söndagen den 25:e september. Jag skrev då att nästa inlägg skulle publiceras onsdagen den 28:e september, och att det skulle handla om girighet. Så blev det inte. Det sägs att man lär sig något nytt varje dag, och det är nog sant. Jag trodde att genom att ge mig själv den här yttre pressen, skulle jag också bli färdig att skriva inlägget i tid. Så blev det inte. Nedanstående inlägg handlar inte heller om girighet, det handlar om liv och död. Framför allt om död, faktiskt. Inlägget om girighet kommer.
Igår, måndagen den 3:e oktober, besökte jag det som jag kallar för Dödens Väntrum. Det kommer jag också att göra idag, tisdagen den 4:e oktober. Och eventuellt i morgon. Varje dag under en förmodligen ganska kort tid framöver. Min farmor är döende. Hon är 93 år gammal. Hennes utmärglade kropp är full av cancer. Hon kan inte göra någonting själv längre. Hon är knappt verbalt kontaktbar, hon får höga doser av morfin. Hon sover hela tiden. Ögonen står halvt öppna och har rullat bakåt. Där är inte längre något ljus i dem. Ingen behandling mot cancern sätts in. Det vore inte rimligt. Det enda man koncentrerar sig på är smärtlindring.
Platsen heter Oxie vårdhem. Förnimmelsen av Död slår emot mig i samma ögonblick som de automatiska entrédörrarna glider åt sidan. Det är egentligen ett hårt och orättvist epitet på vårdhemmet, sett som arbetsplats och boende. Personalen är mestadels underbara människor med stort engagemang och stort hjärta. De gör mycket för sina vårdtagare. Kanske är det mest en känsla som ligger hos mig, men det är inte desto mindre sant: Ingen vill egentligen flytta till ett sånt här ställe. Hit blir man flyttad. Hit kommer man för att leva den sista tiden av sitt liv. Somliga blir så dåliga att de tillbringar sin sista tid på sjukhuset inne i stan. Andra dör här, innanför dessa väggar. Döden sitter i väggarna. Jag ser den i de boendes ögon. Jag ser att de vet. De väntar också. Med förväntan? Med skräck? Med likgiltighet? Det är individuellt, förstås.
Det är första gången som jag verkligen ser någon dö, verkligen följer processen. Jag har förlorat gamla släktingar förr. Fem gånger i mitt liv, om jag räknat rätt. Jag har varit på några begravningar. Jag har sett död förr. Inte minst i Thailand, när jag arbetade som volontär där efter flodvågskatastrofen. Men jag har aldrig kommit så här nära, rent personligt. Det är en upplevelse och en känsla, som ställer saker och ting på sin spets, påminner mig om vad som är viktigt i livet. Påminner mig om att det en dag tar slut.
Första gången jag verkligen kände dödens förlust, gällde det en flicka som gick på min skola i högstadiet. Hon tog sitt liv, knappt femton år gammal. Jag kände henne inte särskilt väl. Men jag översköljdes ändå av känslorna av meningslöshet och maktlöshet. Jag hade så svårt att förstå varför. Vad driver en så ung människa till att göra något sådant? Jag har senare i livet förlorat ett par vänner, varav en närstående, på samma sätt. Man vänjer sig aldrig. Sorgen ser alltid olika ut, och är ändå alltid densamma. Man måste gå igenom den. Två av de mest smärtsamma sorgeprocesser som jag har gått igenom har gällt hundar, hur barockt det än kan låta. Jag har ägt två labradorer, som verkligen blev underbara vänner och som stod mig mig mycket nära. Idag har min syster en stor, svart, gosig hund, som också är en kär vän. Kanske beror det på att jag kommer ifrån en svårt dysfunktionell bakgrund. Kanske är det så, att när man inte förmår eller kan komma nära människorna i sin närhet, så får relationen till till exempel husdjur en djupare och starkare betydelse. Jag vet inte. Jag har ofta känt detsamma inför mina närmaste vänner. Jag har ofta känt mig närmare mina vänner än min familj. Men inte just nu. Just nu gäller det min farmor.
Alma, min farmors kontaktperson på boendet, frågar om jag vill ha en stol. Jag tackar ja. Jag erbjuds kaffe som jag avböjer. Jag lämnas ensam i rummet tillsammans med farmor, som sover som vanligt. Med djup sorg, kärlek och vördnad betraktar jag den tunna, utmärglade kroppen under täcket, som bara verkar bestå av skinn, ben och tumörer. Jag ser mig omkring i rummet. Fotografier med ögonblick ur hennes och våra liv dekorerar rummet. Jag ser en bild på min farmor som ung flicka, ca 15 år gammal, när hon tog realexamen. Jag tänker på all den tid som förflutit sedan den bilden togs, och vänder sedan åter blicken mot den djupt sovande, bräckliga kroppen kroppen som ligger där i sängen. Hon verkar långt borta. Hon verkar inte ha ont.
Jag fylls plötsligt av avsky inför hela situationen, hela platsen. Ett ålderdomshem. Här, i dessa byggnader, sitter hundratals människor och väntar på döden. Ofta är de i händerna på god och engagerad personal. Även om det har förekommit skräckexempel på vanvård, är jag ändå övertygad om att de fall då det ges god, professionell, kärleksfull vård av ömma och fina människor, är regeln - det är det andra som är de bisarra undantagen. Men många av dessa människor är väldigt ensamma. Deras familjer kommer sällan eller aldrig och hälsar på dem. De är undanstuvade här. I Dödens Väntrum. Och jag tänker: Var är värdigheten? Var fan ligger värdigheten i det här? Föraktar vi livet så mycket? Bagatelliserar vi döden så grovt? Hur blev det så här? Jag har en god väninna som kommer från Spanien. Hon har vistats mycket i Sverige. Hon blev alldeles förfärad när hon blev varse hur den svenska äldrevården ser ut. Och då inte kvaliteten i själva vården; utan principen att vi lämnar bort våra gamla till ett främmande ställe där de så småningom ska dö, skjuter problemet ifrån oss. Jag har en gammal god granne som kommer ifrån Balkan. För honom är det också helt främmande. På Balkan är hela familjen och stora delar av släkten samlade kring dödsbädden. I muslimska länder, i hinduismens Indien, i Afrika, i det djupt katolska Latinamerika, ser det ut på liknande sätt. När jag jag och min syster arbetade som volontärer i Thailand efter tsunamin, bevittnade vi flera stycken buddhistiska begravings- och minnesceremonier. Vi såg mycket död där nere. Vi vadade i död. Ibland bokstavligt talat. Men jag har aldrig sett en sådan värdighet och vördnad inför döden, som jag såg i Thailand. Det är framför allt i den "utvecklade", rika delen av världen som gamla människor dör alldeles, alldeles ensamma.
Hjalmar Branting, Per Albin Hansson och Tage Erlander byggde ett folkhem. Ett folkhem som förde med sig ofantliga vinster och bekvämligheter för många. För de flesta, faktiskt. Men jag tror att vi någonstans på vägen förlorade något viktigt. När äldrevården institutionaliserades, dehumaniserades den också. Och det gäller inte bara äldrevården. I det samhälle vi lever i idag, ruinerna av Folkhemmet, har något djupt mänskligt gått förlorat. Det beror delvis på sekulariseringen av samhället, och de avigsidor och den baksida som en sekularisering av ett land, en kultur och ett folk oundvikligt för med sig. Men sekulariseringen av Sverige ska jag prata om i framtida inlägg.
Min farmor andas tungt och raspigt. Andningen låter som en trasig maskin. I en timme sitter jag bredvid henne. Jag pratar med henne. Högt och tydligt för att hon ska höra. Jag vill tro att hon hör, fastän hon inte verkar kontaktbar. Jag bestämmer mig för att be för henne, och med henne. Jag vet att min farmor i grund och botten är troende, liksom jag. Hon sade så här till mig en gång för några år sedan: "Man kan leva hela sitt liv som om Gud inte fanns. Men i verklig, verklig nöd - då ber man faktiskt." Så sade hon. Jag lägger min hand i hennes, för att be för henne och med henne. Och då sker miraklet! Den livlösa kroppen, med de nästan slocknade ögonen, den till synes totala bristen på kommunikation - kramar min hand! Hon fattar min hand, tydligt. I övrigt inga tecken på att hon är närvarande. Men det räcker. Hon tog min hand.
En stund senare är vi färdiga. Jag har bett tillsammans med farmor. Jag har i mina tankar gått igenom alla minnen vi har tillsammans. Jag kommer att göra det igen. Jag lämnar henne för idag. En dryg timme satt jag tillsammans med henne. Liksom jag kommer att göra i morgon. Och eventuellt i övermorgon, om hon är kvar då. Och dagen därefter, om hon är kvar då. Jag kommer att komma och sitta här en timme om dagen, tills hon är borta. Varför? Dels därför att jag tycker att jag är skyldig henne det. Dels därför att jag tycker att den gesten skänker åtminstone lite värdighet åt situationen; ett försök att återupprätta om så bara en spillra, om så bara i mitt eget liv, av den mänskliga värdighet som vi i vårt samhälle har förlorat i relationen till Döden. Men framför allt på grund av kärnan i min kristna tro: Matteus 7:12: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." Den gyllene regeln. Om jag låg för döden, hade jag uppskattat att någon kom och satt tillsammans med mig en stund varje dag. Därför gör jag det. Och dessutom: Jag är kristen. Jag är troende. Jag är övertygad om att det här inte är slutet för min farmor. Det här handlar bara om slutet för hennes tid här på Jorden, och att vi som lever tillsammans med henne här, måste ta farväl av henne. Åtminstone för ett tag. Vad vet jag?
Jag lämnar min farmor för idag. Jag lämnar vårdhemmet för idag. Villaförorten är grön och frodig. Det råder indiansommar. Blommor och träd sträcker sig vällustigt mot de varma solstrålarna. Jag hör unga människor som skrattar. Det är inte så länge sedan som jag hörde att en god vän till mig fått barn, en dotter. Min farmor, och många andra, är snart döda. Om ett par månader står alla dessa vackra träd alldeles kala, kanske täckta med snö. Liv och död, i ett oavbrutet kretslopp. Så som det måste vara.
Slutligen, för att försöka besvara frågan som är det här inläggets titel: Vad är viktigt när döden kommer nära? Jag skulle tro att det är att VI är nära. Nära livet. Nära döden. Varandra. Oss själva. Vår sorg. Jag avslutar det här inlägget med en länk till en vacker låt som handlar om döden, vördnad och tacksamhet. En låt som jag gärna skulle vilja spelades på min begravning. Vince Gill: "Go rest high on that mountain"
http://www.youtube.com/watch?v=6jXrmAKBBTU
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig
