Jag avskyr november. Jag framhärdade länge att jag inte lät mitt mående påverkas av årstider, att jag stod över sånt trams. Men jag måste medge att så är det inte. Jag påverkas av det grå, trista vädret under senhösten och också av ljuset och dofterna under vår och sommar. November och februari är de månader som jag tycker sämst om. Men faktiskt har 2013 års november bjudit på några riktigt fina och soliga dagar. Även om det börjar bli kallt. Det gillas. Men onsdagen den 27:e november var inte en av dessa fina dagar. Den var verkligen klassiskt novembergrå. Ett väder som är perfekt för en av mina favoriter bland tillflyktsorter i tillvaron - kallbad och bastu! Sagt och gjort, jag styrde kosan mot Ribersborgs Kallis, mitt älskade Kallis, för första gången på ungefär två veckor (och det är lång tid för att vara jag!).
Just den här disiga, grå novemberdagen var det ca 70 Celsius i fuktbastun och 5 Celsius i vattnet. Endorfinerna sprutade i kroppen och livet kändes härligt. En annan fin sak med att bada bastu är alla de fina människor som jag träffar där. Jag tycker om de spontana samtal som uppstår i bastur. Allt mellan himmel och jord avhandlas, från de senaste resultaten i fotbollsallsvenskan till dop och konfirmationer, orättvisor på arbetsplatser, pepparkaksbak och utlandsresor. Diskussionerna kan bli heta (i dubbel bemärkelse, alltså) men jag har aldrig upplevt att det blivit otrevligt eller hotfullt. En offentlig bastu är en märklig och värdefull social företeelse. Där sitter människor ifrån alla samhällsklasser, ifrån alla tänkbara olika yrken och av många olika nationaliteter. Människor som sällan eller aldrig skulle prata med varandra utanför bastun för långa, trevliga samtal tillsammans. Jag har själv erfarenhet av det här. Träffar man en "bastukamrat" ute på stan så nickar man i regel högst ett "hej". Det har dock också uppstått komiska situationer. En stamgäst på Kallis var ute på stan tillsammans med en vän som inte är vinterbadare. En annan stamgäst från Kallis hejade glatt på sin vän på ett café. Det tog några sekunder innan vännen kändes igen, sedan utbrast den förste: "Men hej! Jag kände inte igen dig med kläder på!" Den oinvigde vännens haka föll ner i golvet och hennes ansiktsuttryck blev omedelbart ett sådant som behövde en förklaring, om man säger så.
På Ribersborgs kallbadhus finns en fuktbastu som är gemensam för herrar och damer. Det är den jag i regel använder mig av. Och nej, det beror inte (bara) på att det förekommer nakna tjejer och damer i den här bastun, utan det är helt enkelt den typen av bastu jag föredrar. En skön bastu ska vara varm och fuktig, helst inte stekhet och snustorr, så som den vedeldade varianten är. Men det är en smaksak. Jag använder mig av båda, men föredrar fuktbastu. Det här med den för damer och herrar gemensamma fuktbastun är också ett mycket trevligt och intressant fenomen. Människor som aldrig varit där har ofta de mest bisarra föreställningar om vad som sker på en sådan plats. Det beror nog mest på deras egna fantasier och fördomar, mer än något annat. Faktum är att inte på någon annan plats har jag upplevt en sådan avslappnad och otvungen stämning inför nakenhet. I en gemensam bastu blir den fysiska nakenheten just gemensam, samtidigt som den alltid är var och ens. Snuskhumrar förekommer, förstås. De blir aldrig långlivade. De åker ut med huvudet före, ibland bokstavligt talat, och de är inte välkomna tillbaka. Men de är faktiskt få. Jag har gått på Kallis i tre och ett halvt år nu, och jag har kanske varit med om sådana personer fyra-fem gånger. Som sagt - de är aldrig där länge. Jag gillar verkligen den avslappnade, vuxna attityden i dessa bastur.
Just den här grå, disiga onsdagseftermiddagen kom jag i samtal med ett ungt par angående julen. Det som först fångade mitt intresse var det faktum att detta unga par, som också har två små barn - inte firar jul. Och de är svenskar! Ovanligt. De förklarade att de inte firar jul därför de inte är religiösa, och de tycker illa om den masshysteri angående konsumtion och materialism som numera utmärker julen. Just det där hör jag ofta. Många, många människor uttrycker sitt missnöje med att julen har blivit så kommersialiserad, att människor blir så stressade och plågade inför julen, som ska vara fridens och glädjens högtid. Vi läser ofta i diverse olika tidskrifter om människor som vill dra ner på det här med julklapparna, spendera mindre pengar på julfirandet, rå om varandra istället, etcetera, etcetera. Men hur många gör verkligen någonting åt det, när det kommer till kritan. Det här unga paret som jag idag mötte i bastun hade valt att välja bort julen helt och hållet, sedan flera år tillbaka. För min egen del firar jag julens högtid och budskap i ett katolskt kloster varje år sedan julen 2008, med undantag för julen 2011. Den julen kände jag att jag, efter tre raka jular i klostret, skulle ge familjens julfirande en chans igen. Det är ett misstag som jag inte kommer att göra om under de kommande decennierna! Vedervärdigt är bara förnamnet! Allt detta meningslösa, högljudda kackel, allt detta frosseri, allt detta käbbel. Nej, tack! Ge mig min klosterjul och låt mig i både stillhet och jubel fira i dagarna tre att Jesus Kristus - Vägen, Sanningen och Livet - kommer in i världen. Igen och igen.
Som troende kristen och aspirerande katolik blir jag ledsen över den extrema kommersialism som har kidnappat människornas julfirande, som ivrigt hejas på av de stora butikskedjorna och av reklambranschen - som inte ens drar sig för att släpa julens riktiga budskap i smutsen genom att travestera julevangeliet för att kränga sina saker och fylla sina penningpungar. Svinerierna avlöser varandra. Förra året var det Tele2 som gjorde en reklamfilm av den här motbjudande sorten, hittills i år har jag sett en från teknikvarukedjan Net-on-Net. Om man utgår ifrån att Helvetet är en plats snarare än ett tillstånd (vilket jag förvisso inte tror) så vill jag gärna tro att det finns en alldeles särskild plats i detta Helvete för reklammakare av den här sorten. Med kärlek och sorg minns jag det som har berättats för mig om en man som band ihop en piska av vidjor och jagade ut månglarna ur templet - sin fars hus.
Förvisso kan jag bli lite nedstämd över att det unga paret i bastun inte har funnit Gud, inte ens tycker sig behöva Honom, och därför helt väljer bort julen och dess glädjebudskap. Men jag respekterar deras ställningstagande. Det måste jag. Det är ju det viktigaste och största som Gud någonsin gav oss - den totala valfriheten. Jag respekterar detta unga par som jag idag fick nöjet att språka med en stund, spritt språngande naken, betydligt mer än jag respekterar de hundratusentals, miljontals, ateister som lägger ner massor av tid och pengar på att "fira jul" - köpa julklappar för åtskilliga tusenlappar som aldrig uppskattas, eller i alla fall inte särskilt länge. Kånka hem en gran, baka kakor och bröd i tiotals timmar, laga mat i lika många timmar, dra sladdar kors och tvärs genom hemmet för att få upp ljusstakar (en ursprungligen judisk och i högsta grad religiös symbol), julstjärnor (behöver väl ingen närmare presentation?) och så vidare. Jag känner nästan för att ställa frågan: Hallå? Ni är ju ateister! Vad fan firar ni? Julafton infaller på en tisdag. Om ni inte tror på julens glädjebudskap - varför är ni då inte på jobbet denna tisdag? Men, där har vi den igen - valfriheten. Och vårt samhälle är ju sådant - ursprungligen baserat på kristna traditioner, med en kalender ifrån en kristen värdegrund och med lediga dagar som är tillgängliga för alla - troende och icke troende. På gott och ont. Mest på gott, faktiskt.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
