Torsdagen den fjärde oktober är snart till ända. Det har varit en omtumlande, lärorik, fantastisk dag. I morgon, den femte oktober, är det min födelsedag, min trettiofjärde. Jag har firat födelsedagar på många olika sätt i mina dagar. Somliga har varit fina och minnesvärda. Några har varit hemska. I år tänker jag åka till mina kära vänner i Rögle kloster över helgen, denna plats och denna kommunitet som jag kommit att hålla av så mycket. En inbjuden gäst med många års erfarenhet ska tala och vägleda angående Skam. Jag ser fram emot det. Tror och hoppas att det kommer att bli lärorikt och utvecklande. Förmodligen också smärtsamt, det är jag inställd på. Det passar alltså särskilt bra att jag läste i en bok med dagliga texter för självhjälp och reflektion i morse, att just smärta ofta kan vara en god lärare, och att vi människor ofta växer och utvecklas när vi framgångsrikt gått igenom mycken smärta. Det ligger nog någonting i det. Antingen förhärdar smärtan oss och gör oss bittra, elaka och missunnsamma. Eller också växer vi av den, och blir så småningom bättre människor, inför oss själva och inför andra, än vad vi var tidigare. Och det valet är vårt, i grund och botten bara vårt - vad vi än väljer att skylla på. Att vara vuxen, medveten och delaktig är att vara ansvarig. Och ta ansvar.
Den här helgen i Rögle kloster, som jag inleder på min födelsedag, ger jag mig själv i present. Det kostar en del, jag skulle kunna påstå att jag egentligen inte har råd med det. Men jag prioriterar det därför att jag vet att det är bra för mig. Det är en stor sak som jag gör annorlunda idag, jämfört med så många, många gånger tidigare - att göra saker som faktiskt är bra för mig, därför att jag förtjänar det.
Något av det största och det viktigaste som hänt mig i mitt liv är att jag funnit min tro, en gudstro som fungerar för mig, som jag kan ta till mig som min. Den är inte särskilt okonventionell och inte särskilt ovanlig; jag väljer den Katolska Kyrkan och dess väg. Djupet i liturgin, biktens sakrament och eukaristin (Nattvarden) så som den definieras av Katolska Kyrkan är några av anledningarna till att jag väljer den här vägen. Men det tänker jag inte gå djupare in på i just detta inlägg. Hur som helst, igår kväll var jag på katolsk konvertitundervisning i Lund. Jag träffade en god vän som jag lärt känna under mina vistelser i Rögle kloster. Hon bjöd vänligt med mig till en föreläsning/samtalskväll, som skulle vara ikväll. Jag accepterade hennes inbjudan. Föreläsaren var Pingstpastorn, författaren och krönikören Tomas Sjödin, vars böcker jag tycker mycket om, och vars livsresa är mycket inspirerande att ta del av. Jag blev glad för min väns inbjudan och såg fram emot händelsen.
Samtalskvällen/föreläsningen/musikaftonen ligger nu några timmar bakom mig. Jag vandrade hemåt med ett exemplar av Tomas senaste bok, signerad och dedicerad, under armen. På väg hem därifrån slogs jag plötsligt av vilken hisnande fantastisk kedja av "tillfälligheter" som lett fram till den här dagen. För många år sedan sökte jag hjälp för mitt alkoholmissbruk. Jag var då en bruten, förnedrad, näst intill förintad varelse, som förlorat allt hopp - endast 24 år gammal. Det känns som så otroligt länge sedan. I en grupp av människor med samma problem som funnit en gemensam lösning, mötte jag en bekant från min barndom. Jag och den här personens son brukade leka tillsammans som barn. Hon berättade vid ett tillfälle om Rögle kloster, och hur fint det var med systrarna och stämningen där. Jag sökte upp Rögle kloster, och det passade mig perfekt. En andlig form av kärlek vid första ögonkastet, skulle man kunna kalla det. Flera år senare, efter många omvälvande händelser och en del sökande, valde jag att slå in på den Katolska vägen själv, liksom systrarna i Rögle. I Rögle kloster och i konvertitundervisningen i Lund lärde jag känna min vän som bjöd mig till föreläsningen ikväll. Och nu sitter jag här och delar med mig av detta till alla som vill läsa det. Och allt började med att jag och en annan människa bodde nära varandra när jag var liten, jag lekte tillsammans med hennes son. En lång kedja av händelser förde mig hit där jag är idag. På den vägen fann jag min nykterhet och min tro. Herrens vägar är verkligen outgrundliga. Och det är fantastiskt att få vara med på dem. Bara tillfälligheter, skulle många kanske säga. Jag väljer att inte se det så. Albert Einstein har sagt: "Det finns två sätt att leva sitt liv. Man kan leva sitt liv som om ingenting är ett mirakel. Och man kan leva sitt liv som om allting är ett mirakel." Jag väljer alltså det senare. Dels är det roligare och mer givande. Men jag har också med tiden blivit fullt och fast övertygad om att det är så.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
