Torsdagen den fjärde oktober är snart till ända. Det har varit en omtumlande, lärorik, fantastisk dag. I morgon, den femte oktober, är det min födelsedag, min trettiofjärde. Jag har firat födelsedagar på många olika sätt i mina dagar. Somliga har varit fina och minnesvärda. Några har varit hemska. I år tänker jag åka till mina kära vänner i Rögle kloster över helgen, denna plats och denna kommunitet som jag kommit att hålla av så mycket. En inbjuden gäst med många års erfarenhet ska tala och vägleda angående Skam. Jag ser fram emot det. Tror och hoppas att det kommer att bli lärorikt och utvecklande. Förmodligen också smärtsamt, det är jag inställd på. Det passar alltså särskilt bra att jag läste i en bok med dagliga texter för självhjälp och reflektion i morse, att just smärta ofta kan vara en god lärare, och att vi människor ofta växer och utvecklas när vi framgångsrikt gått igenom mycken smärta. Det ligger nog någonting i det. Antingen förhärdar smärtan oss och gör oss bittra, elaka och missunnsamma. Eller också växer vi av den, och blir så småningom bättre människor, inför oss själva och inför andra, än vad vi var tidigare. Och det valet är vårt, i grund och botten bara vårt - vad vi än väljer att skylla på. Att vara vuxen, medveten och delaktig är att vara ansvarig. Och ta ansvar.
Den här helgen i Rögle kloster, som jag inleder på min födelsedag, ger jag mig själv i present. Det kostar en del, jag skulle kunna påstå att jag egentligen inte har råd med det. Men jag prioriterar det därför att jag vet att det är bra för mig. Det är en stor sak som jag gör annorlunda idag, jämfört med så många, många gånger tidigare - att göra saker som faktiskt är bra för mig, därför att jag förtjänar det.
Något av det största och det viktigaste som hänt mig i mitt liv är att jag funnit min tro, en gudstro som fungerar för mig, som jag kan ta till mig som min. Den är inte särskilt okonventionell och inte särskilt ovanlig; jag väljer den Katolska Kyrkan och dess väg. Djupet i liturgin, biktens sakrament och eukaristin (Nattvarden) så som den definieras av Katolska Kyrkan är några av anledningarna till att jag väljer den här vägen. Men det tänker jag inte gå djupare in på i just detta inlägg. Hur som helst, igår kväll var jag på katolsk konvertitundervisning i Lund. Jag träffade en god vän som jag lärt känna under mina vistelser i Rögle kloster. Hon bjöd vänligt med mig till en föreläsning/samtalskväll, som skulle vara ikväll. Jag accepterade hennes inbjudan. Föreläsaren var Pingstpastorn, författaren och krönikören Tomas Sjödin, vars böcker jag tycker mycket om, och vars livsresa är mycket inspirerande att ta del av. Jag blev glad för min väns inbjudan och såg fram emot händelsen.
Samtalskvällen/föreläsningen/musikaftonen ligger nu några timmar bakom mig. Jag vandrade hemåt med ett exemplar av Tomas senaste bok, signerad och dedicerad, under armen. På väg hem därifrån slogs jag plötsligt av vilken hisnande fantastisk kedja av "tillfälligheter" som lett fram till den här dagen. För många år sedan sökte jag hjälp för mitt alkoholmissbruk. Jag var då en bruten, förnedrad, näst intill förintad varelse, som förlorat allt hopp - endast 24 år gammal. Det känns som så otroligt länge sedan. I en grupp av människor med samma problem som funnit en gemensam lösning, mötte jag en bekant från min barndom. Jag och den här personens son brukade leka tillsammans som barn. Hon berättade vid ett tillfälle om Rögle kloster, och hur fint det var med systrarna och stämningen där. Jag sökte upp Rögle kloster, och det passade mig perfekt. En andlig form av kärlek vid första ögonkastet, skulle man kunna kalla det. Flera år senare, efter många omvälvande händelser och en del sökande, valde jag att slå in på den Katolska vägen själv, liksom systrarna i Rögle. I Rögle kloster och i konvertitundervisningen i Lund lärde jag känna min vän som bjöd mig till föreläsningen ikväll. Och nu sitter jag här och delar med mig av detta till alla som vill läsa det. Och allt började med att jag och en annan människa bodde nära varandra när jag var liten, jag lekte tillsammans med hennes son. En lång kedja av händelser förde mig hit där jag är idag. På den vägen fann jag min nykterhet och min tro. Herrens vägar är verkligen outgrundliga. Och det är fantastiskt att få vara med på dem. Bara tillfälligheter, skulle många kanske säga. Jag väljer att inte se det så. Albert Einstein har sagt: "Det finns två sätt att leva sitt liv. Man kan leva sitt liv som om ingenting är ett mirakel. Och man kan leva sitt liv som om allting är ett mirakel." Jag väljer alltså det senare. Dels är det roligare och mer givande. Men jag har också med tiden blivit fullt och fast övertygad om att det är så.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
torsdag 4 oktober 2012
fredag 28 september 2012
Ett smärtsamt möte - och oändligt tacksam!
Igår, torsdagen den 27:e september, skulle jag gå på lunchmöte i min hemmagrupp i Malmö. Lokalen var låst. Det har varit så på torsdagar den senaste tiden. Kanske - inte nödvändigtvis - är den mötesansvarige aktiv i beroendesjukdomen igen. Tråkigt, men sånt händer. Att mötas av en låst dörr är alltid otrevligt när man har för avsikt att gå på ett möte. Hur som helst, jag och några kamrater åkte ett litet stycke med bil, till ett annat lunchmöte, som blev av. Det blev ett fint möte med fina delningar. Efter mötet promenerade jag över Värnhemstorget, för att ta bussen hem. En smutsig, nedbruten gestalt fångade min blick. Våra blickar möttes, bara för ett kort ögonblick. Men det räckte för att vi skulle känna igen varandra. Det var en nära släkting till mig, som bor i närheten. Jag vet att han har sjukdomen, det har han haft länge. Men jag har aldrig sett honom i detta fullständigt bedrövliga skick. Det var förfärande att se! Vad jag vet så har han en lägenhet nära Värnhemstorget, men han såg ut som någon som bott utomhus en längre tid. Han undvek min blick och gick vidare. Orkade väl inte ens stanna för att hälsa. Han försvann bort i riktning mot Systembolaget. Jag stod kvar, alldeles stum. Nedstämd.
I inledningen på möten i gemenskapen finns ett återkommande moment där vi brukar säga: Vi stillar oss en stund och tänker på varför vi har kommit hit; om vi orkar så kan vi ägna dem som fortfarande lider därute, och som borde vara här, en tanke. När jag stod där och såg min släkting försvinna bort, så slog dessa ord och dess innebörd mig med full kraft. Och jag blev som förlamad när det plötsligt slog mig: Det kunde ha varit jag! Jag och denna släkting har supit tillsammans många gånger. Vi gjorde det under en period för tio-tolv år sedan. Vi var båda två problemdrinkare redan då, men varken hans eller mina konsekvenser var så kännbara ännu. Kort därefter fann jag tolvstegsprogrammet och gemenskapen. Om jag bara hade gjort några få val annorlunda, för ca åtta-tio år sedan - så hade det kunnat vara jag som gick där! Allvaret i det jag håller på med gör sig påmint. Jag har många fina vänner i Tolvstegsgemenskapen. Vi skrattar ofta, det är mycket kärlek. Men det här är vad det egentligen handlar om - liv eller död. Ett värdigt liv eller en långsam, plågsam död i vämjelig förnedring. Samtidigt som jag blev sorgsen över det jag fick se, fylldes mitt hjärta med tacksamhet. Tacksamhet över att det faktiskt inte är jag.
Ett gammalt familjeminne kommer över mig. Det här minns jag inte själv, jag har fått det berättat för mig. Jag bör ha varit tre-fyra år gammal. Det var julafton. Hela släkten var samlad hemma hos min mormor och morfar i deras villa i den nordöstra utkanten av Malmö. Det hörde till jultraditionerna på den tiden att morfar spelade jultomte. Han hade en fin tomtemask och en lång, tung, mörkbrun rock och en STOR gammaldags säck med alla klappar i. Morfar hade gått för att "köpa tidningen". Den aktuella släktingen sitter i familjens soffa, med mig i knät. Han har sina händer runt min överkropp, för att jag inte ska falla. Så bultar det på dörren, kraftigt, tre-fyra gånger. Mormor öppnar. In kommer tomten, och skrockar: "Finns det några snälla barn här?" Min släkting har berättat att han kände hur min puls gick upp till "typ 200 slag i minuten" när tomten kom. Så vred jag mitt lilla huvud upp mot honom, såg honom i ögonen och sade: "Det är inte farligt, *****." Också var jag - tydligen - livrädd själv!
Det här var länge sedan. Morfar har spelat jultomte för sista gången, och den stora släkten som firade jul tillsammans är nu många olika fragment, som firar på olika håll. För min egen del har jag valt sedan några år tillbaka att fira jul och påsk i ett katolskt kloster. Jag ägnar jul och påsk åt att minnas och hedra Jesus, så som det är tänkt från början, och för att det känns rätt för mig. Delar av släkten firar fortfarande tillsammans. Men de gamla tiderna har flytt, och de kommer aldrig tillbaka. Jag undrar om min släkting också mindes den där julen när vi såg varandra igår; den där julen för ca 30 år sedan, då jag satt i hans knä.
Varje dag ber jag till Herren. Bönen har blivit en del av min dagliga rutin. När jag hinner, uppsöker jag gärna Katolska Kyrkan i Malmö mitt på dagen, för att be och meditera en stund. Då är där ont om folk. Allt är alldeles tyst. Jag var där inne tidigare idag. Jag har för vana att i min bön inkludera Den Heliga Birgittas bön: "Herre, visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den." Idag, efter det känsloladdade mötet med min släkting igår, vet jag att jag är bönhörd - varje dag! Det hade kunnat vara jag som gick där. Men jag fick Guds och snälla människors hjälp att göra några val annorlunda. Och efter mötet på Värnhemstorget i Malmö igår, saknas inte villighet, det vill jag lova. Jag ber Herren att hjälpa mig att vakta på min ödmjukhet, min tacksamhet och min ärlighet, och tackar Honom för att jag fick möta min släkting igår. Även om det inte var läge att prata med honom. Jag bad för honom en lång stund idag. Det var allt jag kunde göra för honom, kände jag. Det känns så futtigt ibland. Och ändå är det så ofantligt stort. Det vet jag ju. Efter min stund i kyrkan tog jag en promenad genom den underbara Slottsparken och Kungsparken, denna underbara brittsommardag. I parkerna strosade många glada människor, och höstens vackra, dramatiska färger börjar bryta fram på träden. Min kropp sjöd av tacksamhet.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
söndag 6 maj 2012
"Swenglish" and other broken English!
Återigen har det gott alldeles för lång tid sedan jag skrev något i den här bloggen. Nästan tre månader, konstaterar jag. Jag vill skriva betydligt oftare än vad jag faktiskt gör det.
Detta inlägg vill jag ägna åt det fantastiska fenomenet språket. Jag älskar språk. Jag har alltid haft lätt för att lära mig språk, tyckt om att lära mig språk. Jag har studerat främmande språk på avancerad nivå. Framför allt tycker jag om lingvistik och språkhistoria, att utforska de fascinerande och ofta dramatiska perioder och skeenden i världshistorien som olika språk har gått igenom. Utformats, omformats och reviderats av lärda män under många sekel; och skapats på nytt varje dag av de människor som talar språket ifråga i sin vardag. Inte minst när man lär sig ett främmande språk, kan kombinationen av språkförbistringar och fantasifulla, personliga översättningar ofta resultera i komiska situationer. Hur många svenska turister har inte varit med om att personal på hotell eller varuhus fnissat lite förläget när de försökt förklara vad de vill ha. Antagligen, får man anta, för att senare gapskratta hejdlöst tillsammans med vänner och kolleger. Jag vet hur jag själv är i liknande situationer.
Många är väl de svenskar som skrattar så att tårarna sprutar åt Morgan och Ola-Conny från Gekås i Ullared, vars resor runt om i världen visas på Kanal 5. Morgan och Ola-Conny uppvisar den mest extrema form av fenomenet "svengelska", eller "Broken English", man kan tänka sig. Allt medan de, naturligtvis, hamnar i den ena dråpliga situationen efter den andra.
Svengelska, eller "Broken English", kan verkligen vara alldeles vanvettigt roligt. Här nedan publicerar jag ett axplock av några av de bästa jag har hittat. Allt det här är, enligt uppgift, situationer som faktiskt hänt på riktigt. Nedanstående texter har hämtats dels ifrån hemsidan www.allaroligahistorier.se (underrubrik "svengelska"), dels ifrån boken Broken English av Stewart Clark (Alfabeta bokförlag, Stockholm, 2005). Den med tysken i flygplanstolen - "What make you?" - upplevde jag själv på en flygning med Lufthansa mellan Bangkok och München. Urvalet innehåller både typisk "svengelska" och annan "Broken "English." Håll till godo, kära läsare!
"And now the prick over the 'i'..."
(Dansk kulturminister inför den församlade internationella pressen.)
"I tried to screw the ball in the goal."
(Norsk kvinnlig fotbollspelare på amerikansk TV.)
"You'd better pass yourself!"
(Samma kvinnliga fotbollspelare till en fräck amerikansk motståndare.)
"Olof Palme could not come because he has a bad influence."
(Inställning av presskonferens. Ja, det låter otroligt, men det där har faktiskt hänt!)
"Dear friends, we are the same guys as before, although we have lost our pricks."
(När Götabanken blev Gota Bank.)
"What make you?!"
(Tysk flygresenär blir förgrymmad på passageraren framför när denne fäller bak sitt säte för att vila. Frasen han letade efter var alltså sannolikt "What are you doing?")
Tre unga, något överförfriskade, svenska turister, tar en taxi i London efter en pubrunda. Två av dem satte sig där bak medan den tredje öppnade förarens dörr och försökte kliva in. När han upptäckte misstaget utbrast han: "Sorry, in my country the rat is on the other side!"
"Bag to be used in case of sickness or to gather remains."
(Spypåse på spanskt flygbolag.)
"We take your bags and send them in all directions."
(Anslag för danskt flygbolag.)
"This is King Kong Olav..."
(Amerikansk senator presenterar den norske kungen Olav inför den församlade senaten.)
"The elevator is being fixed for the next day. During that time we regret that you will be unbearable."
(Anslag på trasig hiss i Bukarest, Rumänien.)
"Don´t get into this."
(Skylt på vägmärke med symbolen "Infart förbjuden", Japan.)
"If this is your first visit to the USSR, you are welcome to it."
(Text i broschyr på hotell i Moskva, under Sovjetunionens tid.)
"Please leave your values at the front desk."
(Anslag på hotell i Paris.)
"Guests are requested not to smoke or do other disgusting behaviours in bed."
(Skylt på hotell i Japan.)
"If you wish breakfast, lift the telephone and our waitress will arrive". This will be enough to bring up your food."
(Hotell i Israel.)
"Pepsi brings your ancestors back from the grave."
(Kinesisk översättning av Pepsi-Colas slogan "Come alive with the Pepsi Generation.)
"No boots allowed on the bitch".
(Skylt på tysk strand.)
"No automobiles. Pederasts only."
(Skylt på spansk gågata.)
"Anyone leaving their garments here for more than 30 days will be disposed of."
(Anslag i skyltfönstret till kemtvätt i London.)
Slutligen: automatiska översättningstjänster på Internet; till exempel Google Translate, med flera. Få saker har väl lett till så många goda skratt och gjort livet så surt för så många förtvivlade, språkförbistrade människor som dessa översättningstjänster. Här följer några exempel på hur illa det kan gå om man låter en halvdan gratis översättningsmotor göra jobbet. Ibland kan de faktiskt förvanska texten så att den knappt ens längre är begriplig. Det är faktiskt fascinerande!
Hur mycket är jag skyldig?
How much am I guilty?
Han är bortrövad.
He's away-assed.
Det är medvind.
It´s withwind.
Vid det här laget.
Beside this team.
Katten låg och spann.
The cat low and bucket.
Var god fyll i den förtryckta blanketten.
Please fill in the tyrannized form.
Sköt om dig!
Shot around yourself!
Ja, kära medmänniska, det var allt för den här gången. Om du nu har fått dig ett par eller några goda skratt under en liten stund, så har det varit värt tiden och energin som det tog att skriva det här. Den övergripande titeln på den här bloggen är "Värden och värderingar". Det är en praktisk titel på många sätt, eftersom man kan få in väldigt mycket under den titeln. Just den här gången har det handlat mer om "värden" än "värderingar". Värdet i att skratta och ha roligt. Det är en av många saker som gör livet värt att leva, och gör våra dagar lättare.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Detta inlägg vill jag ägna åt det fantastiska fenomenet språket. Jag älskar språk. Jag har alltid haft lätt för att lära mig språk, tyckt om att lära mig språk. Jag har studerat främmande språk på avancerad nivå. Framför allt tycker jag om lingvistik och språkhistoria, att utforska de fascinerande och ofta dramatiska perioder och skeenden i världshistorien som olika språk har gått igenom. Utformats, omformats och reviderats av lärda män under många sekel; och skapats på nytt varje dag av de människor som talar språket ifråga i sin vardag. Inte minst när man lär sig ett främmande språk, kan kombinationen av språkförbistringar och fantasifulla, personliga översättningar ofta resultera i komiska situationer. Hur många svenska turister har inte varit med om att personal på hotell eller varuhus fnissat lite förläget när de försökt förklara vad de vill ha. Antagligen, får man anta, för att senare gapskratta hejdlöst tillsammans med vänner och kolleger. Jag vet hur jag själv är i liknande situationer.
Många är väl de svenskar som skrattar så att tårarna sprutar åt Morgan och Ola-Conny från Gekås i Ullared, vars resor runt om i världen visas på Kanal 5. Morgan och Ola-Conny uppvisar den mest extrema form av fenomenet "svengelska", eller "Broken English", man kan tänka sig. Allt medan de, naturligtvis, hamnar i den ena dråpliga situationen efter den andra.
Svengelska, eller "Broken English", kan verkligen vara alldeles vanvettigt roligt. Här nedan publicerar jag ett axplock av några av de bästa jag har hittat. Allt det här är, enligt uppgift, situationer som faktiskt hänt på riktigt. Nedanstående texter har hämtats dels ifrån hemsidan www.allaroligahistorier.se (underrubrik "svengelska"), dels ifrån boken Broken English av Stewart Clark (Alfabeta bokförlag, Stockholm, 2005). Den med tysken i flygplanstolen - "What make you?" - upplevde jag själv på en flygning med Lufthansa mellan Bangkok och München. Urvalet innehåller både typisk "svengelska" och annan "Broken "English." Håll till godo, kära läsare!
"And now the prick over the 'i'..."
(Dansk kulturminister inför den församlade internationella pressen.)
"I tried to screw the ball in the goal."
(Norsk kvinnlig fotbollspelare på amerikansk TV.)
"You'd better pass yourself!"
(Samma kvinnliga fotbollspelare till en fräck amerikansk motståndare.)
"Olof Palme could not come because he has a bad influence."
(Inställning av presskonferens. Ja, det låter otroligt, men det där har faktiskt hänt!)
"Dear friends, we are the same guys as before, although we have lost our pricks."
(När Götabanken blev Gota Bank.)
"What make you?!"
(Tysk flygresenär blir förgrymmad på passageraren framför när denne fäller bak sitt säte för att vila. Frasen han letade efter var alltså sannolikt "What are you doing?")
Tre unga, något överförfriskade, svenska turister, tar en taxi i London efter en pubrunda. Två av dem satte sig där bak medan den tredje öppnade förarens dörr och försökte kliva in. När han upptäckte misstaget utbrast han: "Sorry, in my country the rat is on the other side!"
"Bag to be used in case of sickness or to gather remains."
(Spypåse på spanskt flygbolag.)
"We take your bags and send them in all directions."
(Anslag för danskt flygbolag.)
"This is King Kong Olav..."
(Amerikansk senator presenterar den norske kungen Olav inför den församlade senaten.)
"The elevator is being fixed for the next day. During that time we regret that you will be unbearable."
(Anslag på trasig hiss i Bukarest, Rumänien.)
"Don´t get into this."
(Skylt på vägmärke med symbolen "Infart förbjuden", Japan.)
"If this is your first visit to the USSR, you are welcome to it."
(Text i broschyr på hotell i Moskva, under Sovjetunionens tid.)
"Please leave your values at the front desk."
(Anslag på hotell i Paris.)
"Guests are requested not to smoke or do other disgusting behaviours in bed."
(Skylt på hotell i Japan.)
"If you wish breakfast, lift the telephone and our waitress will arrive". This will be enough to bring up your food."
(Hotell i Israel.)
"Pepsi brings your ancestors back from the grave."
(Kinesisk översättning av Pepsi-Colas slogan "Come alive with the Pepsi Generation.)
"No boots allowed on the bitch".
(Skylt på tysk strand.)
"No automobiles. Pederasts only."
(Skylt på spansk gågata.)
"Anyone leaving their garments here for more than 30 days will be disposed of."
(Anslag i skyltfönstret till kemtvätt i London.)
Slutligen: automatiska översättningstjänster på Internet; till exempel Google Translate, med flera. Få saker har väl lett till så många goda skratt och gjort livet så surt för så många förtvivlade, språkförbistrade människor som dessa översättningstjänster. Här följer några exempel på hur illa det kan gå om man låter en halvdan gratis översättningsmotor göra jobbet. Ibland kan de faktiskt förvanska texten så att den knappt ens längre är begriplig. Det är faktiskt fascinerande!
Hur mycket är jag skyldig?
How much am I guilty?
Han är bortrövad.
He's away-assed.
Det är medvind.
It´s withwind.
Vid det här laget.
Beside this team.
Katten låg och spann.
The cat low and bucket.
Var god fyll i den förtryckta blanketten.
Please fill in the tyrannized form.
Sköt om dig!
Shot around yourself!
Ja, kära medmänniska, det var allt för den här gången. Om du nu har fått dig ett par eller några goda skratt under en liten stund, så har det varit värt tiden och energin som det tog att skriva det här. Den övergripande titeln på den här bloggen är "Värden och värderingar". Det är en praktisk titel på många sätt, eftersom man kan få in väldigt mycket under den titeln. Just den här gången har det handlat mer om "värden" än "värderingar". Värdet i att skratta och ha roligt. Det är en av många saker som gör livet värt att leva, och gör våra dagar lättare.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
lördag 18 februari 2012
Nej! Inte popplarna!
Det är en helt vanlig dag i februari. Det är grått, kallt och trist ute, så som det brukar vara i Skåne vid den här tiden. Jag sitter vid min dator, det är förmiddag. Min syster öppnar ytterdörren och stänger den bakom sig. Hon har varit ute med familjens hund. Hon säger: "Du vet de höga, höga träden nere vid Gullvikskolan, de vid vändzonen? De håller på att såga ner dem. Gångbanan och vägen är avspärrade."
På ett enda ögonblick stelnar jag i min rörelse. Jag känner ett plötsligt obehag inombords. "Popplarna?" frågar jag min syster. "Inte vet jag vad det är för träd. Men du vet de höga som..." Jag lyssnar inte längre, jag springer upp på husets andra våning, ut på balkongen. Och jag konstaterar att det hon säger är sant. Popplarna vid Gullvikskolan har alltid varit fyra till antalet. Nu ser jag bara två, och alldeles intill dem den långa, svarta, hotfulla halsen på en mobilkran. Jag känner plötsligt både ilska och maktlöshet. Varför? Varför i hela friden!?
Gullvik är mitt barndomshem, den plats som för alltid kommer att vara förknippad med den tid då jag växte och utvecklades från liten pojke, sedan tonåring och så småningom en ung man. Alla de upplevelser och erfarenheter jag gjorde under de här omtumlande åren kretsar kring den här platsen. Min familj flyttade hit när jag var knappt sju år gammal. Hela låg- och mellanstadiet gick jag på Gullvikskolan. Högstadiet på den turbulenta och socialt besvärliga Hermodsdalskolan, någon kilometer bort. De magnifika popplarna, säkert 25 meter höga, som ligger alldeles intill vändzonen vid änden av Fosie Kyrkoväg, är ett av mina första minnen från Gullvik. Jag såg dem första gången allra första dagen i skolan. Jag hade aldrig sett så höga träd förr. Många är de gånger då jag blickat upp mot de höga, smala kronorna och lyssnat på vinden i dem. Allt från stilla vårfläktar till rasande höststormar. Vid ett par tillfällen har stora grenar slitits loss och rasat ner på gångbanan nedanför, men såvitt jag vet har ingen skadats. Tusentals gånger under de gott och väl 25 åren som vi bott här har jag gått förbi dem, med eller utan någon av familjens många hundar.
Jag tar eftermiddagsrundan med Beethoven, min systers hund. (Nej, han är inte en Sankt Bernhard!) Jag går till platsen, och konstaterar faktum; den första och den fjärde poppeln, den längst in mot den lilla villan intill och den allra närmast cykelbanan, har kapats obönhörligt någon decimeter ovanför marken. Kvar finns bara två färska stubbar. Deras innanmäte är fortfarande fuktigt. De två träden, alltihop, alla dessa ton virke, löv och grenar, är redan bortforslade. Inte ett spår, förutom de två stubbarna. Jag blir lite ledsen. Det är helt galet vad man kan vara fäst vid en sådan sak som några träd, och utan att veta om det. Det har väl att göra med att jag har barndomsminnen av dem. Och det att de "alltid" har funnits där. Jag blir lite ledsen, men också hoppfull. De två som är kvar då?
Det har nu gått två veckor sedan popplarna sågades ner och de två som lämnades kvar, står där fortfarande. Deras höga, ståtliga kronor kan fortfarande ses om man kommer med bil på inre ringvägen. Jag ser dem från mitt fönster, just nu, när jag sitter och skriver det här. Ingenting tyder på att de också ska bort. Jag vet inte varför man var tvungen att fälla de två andra. Om de var sjuka, eller om deras rötter hotade den intilligande vägen eller huset, så hade man naturligtvis inget val.
Förändringar. Det centrala i hela den här lilla historien som jag här valt att berätta, är förändringar. Jag tyckte att popplarna "alltid" har stått där. Det är naturligtvis inte sant. Att döma av deras stammar har de kanske stått där i 80-100 år. Det går säkert att ta reda på exakt när de planterades, för den som bryr sig tillräckligt mycket. De fyra - numera två - popplarna, ligger på Gullvik. Gullvik är en del av Fosie. I Fosie har man hittat massor av lämningar av några av de äldsta bosättningarna i Sverige. På dessa marker har det bott människor i över 5000 år. Popplarna har inte stått där "alltid". De har, när allt kommer omkring, bara stått där i ett par ögonblick. Det är en svindlande tanke.
Vägen som slutar tvärt i en vändzon och en liten parkeringsplats, alldeles intill popplarna, heter Fosie Kyrkoväg. Det låter inte logiskt. Vägen leder inte längre till Fosie kyrka. Om man går upp på den höga vallen som ligger strax bortom vägen, förstår man snart varför vägen slutar så tvärt, och varför den heter som den gör. På andra sidan vallen går inre ringvägen, denna ständigt bullrande pulsåder i den malmöitiska infrastrukturen. På andra sidan nästa vall, ligger Fosie kyrka. Innan man anlade inre ringvägen, 1973-75, har Fosie Kyrkoväg naturligtvis gått hela vägen fram till kyrkan. Vägen klipptes obarmhärtigt rakt av, när den nya tidens och den växande stadens vägar skulle dras fram. Som så mycket annat. Det är det inte många som tänker på idag. "Alla" vet att till Fosie kyrka kommer man via Eriksfältsgatan. När Gullvikskolan byggdes 1924, kanske 300 meter fågelvägen från kyrkan, fanns ingenting som hette Eriksfältsgatan. Det har dock, för länge sedan, funnits en storbonde i området som hette Erik. Nydala, Hermodsdal och Lindängen står på "Eriks fält". Man borde kanske döpa om Fosie kyrkoväg. Men det har ingen brytt sig om.
Förändringar. Det mesta förändras konstant. Och så ska det väl vara. Vore det inte så, så vore väl världen inte levande. Jag själv är inte samma människa som jag var för tio år sedan, eller ens tre år sedan. Människor runt omkring mig förändras. Relationer. Platser. Malmö, staden som jag lever i och som väl alltid kommer att vara mitt hem i någon mån, är sedan länge inne i en intensiv förändringsfas, som pågår fortfarande. Även Gullvik, denna skyddade lilla oas vid stadens östra utkant, har förändrats otroligt mycket sedan jag först kom hit för 27 år sedan. Men än så länge vajar två ståtliga popplar intill vändzonen vid Gullvikskolan. Hur länge? Den som lever får se, som somliga brukar säga.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
På ett enda ögonblick stelnar jag i min rörelse. Jag känner ett plötsligt obehag inombords. "Popplarna?" frågar jag min syster. "Inte vet jag vad det är för träd. Men du vet de höga som..." Jag lyssnar inte längre, jag springer upp på husets andra våning, ut på balkongen. Och jag konstaterar att det hon säger är sant. Popplarna vid Gullvikskolan har alltid varit fyra till antalet. Nu ser jag bara två, och alldeles intill dem den långa, svarta, hotfulla halsen på en mobilkran. Jag känner plötsligt både ilska och maktlöshet. Varför? Varför i hela friden!?
Gullvik är mitt barndomshem, den plats som för alltid kommer att vara förknippad med den tid då jag växte och utvecklades från liten pojke, sedan tonåring och så småningom en ung man. Alla de upplevelser och erfarenheter jag gjorde under de här omtumlande åren kretsar kring den här platsen. Min familj flyttade hit när jag var knappt sju år gammal. Hela låg- och mellanstadiet gick jag på Gullvikskolan. Högstadiet på den turbulenta och socialt besvärliga Hermodsdalskolan, någon kilometer bort. De magnifika popplarna, säkert 25 meter höga, som ligger alldeles intill vändzonen vid änden av Fosie Kyrkoväg, är ett av mina första minnen från Gullvik. Jag såg dem första gången allra första dagen i skolan. Jag hade aldrig sett så höga träd förr. Många är de gånger då jag blickat upp mot de höga, smala kronorna och lyssnat på vinden i dem. Allt från stilla vårfläktar till rasande höststormar. Vid ett par tillfällen har stora grenar slitits loss och rasat ner på gångbanan nedanför, men såvitt jag vet har ingen skadats. Tusentals gånger under de gott och väl 25 åren som vi bott här har jag gått förbi dem, med eller utan någon av familjens många hundar.
Jag tar eftermiddagsrundan med Beethoven, min systers hund. (Nej, han är inte en Sankt Bernhard!) Jag går till platsen, och konstaterar faktum; den första och den fjärde poppeln, den längst in mot den lilla villan intill och den allra närmast cykelbanan, har kapats obönhörligt någon decimeter ovanför marken. Kvar finns bara två färska stubbar. Deras innanmäte är fortfarande fuktigt. De två träden, alltihop, alla dessa ton virke, löv och grenar, är redan bortforslade. Inte ett spår, förutom de två stubbarna. Jag blir lite ledsen. Det är helt galet vad man kan vara fäst vid en sådan sak som några träd, och utan att veta om det. Det har väl att göra med att jag har barndomsminnen av dem. Och det att de "alltid" har funnits där. Jag blir lite ledsen, men också hoppfull. De två som är kvar då?
Det har nu gått två veckor sedan popplarna sågades ner och de två som lämnades kvar, står där fortfarande. Deras höga, ståtliga kronor kan fortfarande ses om man kommer med bil på inre ringvägen. Jag ser dem från mitt fönster, just nu, när jag sitter och skriver det här. Ingenting tyder på att de också ska bort. Jag vet inte varför man var tvungen att fälla de två andra. Om de var sjuka, eller om deras rötter hotade den intilligande vägen eller huset, så hade man naturligtvis inget val.
Förändringar. Det centrala i hela den här lilla historien som jag här valt att berätta, är förändringar. Jag tyckte att popplarna "alltid" har stått där. Det är naturligtvis inte sant. Att döma av deras stammar har de kanske stått där i 80-100 år. Det går säkert att ta reda på exakt när de planterades, för den som bryr sig tillräckligt mycket. De fyra - numera två - popplarna, ligger på Gullvik. Gullvik är en del av Fosie. I Fosie har man hittat massor av lämningar av några av de äldsta bosättningarna i Sverige. På dessa marker har det bott människor i över 5000 år. Popplarna har inte stått där "alltid". De har, när allt kommer omkring, bara stått där i ett par ögonblick. Det är en svindlande tanke.
Vägen som slutar tvärt i en vändzon och en liten parkeringsplats, alldeles intill popplarna, heter Fosie Kyrkoväg. Det låter inte logiskt. Vägen leder inte längre till Fosie kyrka. Om man går upp på den höga vallen som ligger strax bortom vägen, förstår man snart varför vägen slutar så tvärt, och varför den heter som den gör. På andra sidan vallen går inre ringvägen, denna ständigt bullrande pulsåder i den malmöitiska infrastrukturen. På andra sidan nästa vall, ligger Fosie kyrka. Innan man anlade inre ringvägen, 1973-75, har Fosie Kyrkoväg naturligtvis gått hela vägen fram till kyrkan. Vägen klipptes obarmhärtigt rakt av, när den nya tidens och den växande stadens vägar skulle dras fram. Som så mycket annat. Det är det inte många som tänker på idag. "Alla" vet att till Fosie kyrka kommer man via Eriksfältsgatan. När Gullvikskolan byggdes 1924, kanske 300 meter fågelvägen från kyrkan, fanns ingenting som hette Eriksfältsgatan. Det har dock, för länge sedan, funnits en storbonde i området som hette Erik. Nydala, Hermodsdal och Lindängen står på "Eriks fält". Man borde kanske döpa om Fosie kyrkoväg. Men det har ingen brytt sig om.
Förändringar. Det mesta förändras konstant. Och så ska det väl vara. Vore det inte så, så vore väl världen inte levande. Jag själv är inte samma människa som jag var för tio år sedan, eller ens tre år sedan. Människor runt omkring mig förändras. Relationer. Platser. Malmö, staden som jag lever i och som väl alltid kommer att vara mitt hem i någon mån, är sedan länge inne i en intensiv förändringsfas, som pågår fortfarande. Även Gullvik, denna skyddade lilla oas vid stadens östra utkant, har förändrats otroligt mycket sedan jag först kom hit för 27 år sedan. Men än så länge vajar två ståtliga popplar intill vändzonen vid Gullvikskolan. Hur länge? Den som lever får se, som somliga brukar säga.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
fredag 3 februari 2012
Tankar om tystnad, saker och ting som inte blev av, saker som blev istället.
Jag är tillbaka. Ett tag var jag nästan rädd för att jag skulle låta den här bloggen sjunka långt in i den oändliga cyberrymden, glömmas bort och dö. Men det kan jag inte tillåta. Det är nästan tre månader sedan jag senast skrev i den här bloggen. Det är för lång tid, tycker jag. Mycket har hänt sedan dess. En del frågetecken måste rätas ut.
Den tredje oktober skrev jag om att jag besökt min döende farmor på Oxie Vårdhem. Att jag skulle göra det så länge hon var i livet. Det blev bara ett besök. Min farmor dog i sin säng på vårdhemmet klockan halv åtta på morgonen den fjärde oktober. Jag blev ofantligt tacksam inför Gud och livet för att jag hann åka ut och sitta tillsammans med henne en stund, den tredje oktober; åtminstone en gång. Min farmor begravdes i Limhamns kyrka knappt en månad efter sin död. Vi var bara fem personer på begravningen. Min gamla konfirmationspräst höll i den. Det blev en lugn och stilla ceremoni.
Den första november reste jag ut till Rögle kloster för att påbörja arbete som volontär där för en oklar framtid. Tanken var då att det skulle bli ganska länge. Jag gjorde mina två provveckor till att börja med, som jag och Syster Celine hade kommit överens om. Men efter de två provveckorna blev det antiklimax. Syster Celine förklarade för mig, att vi var ju tre volontärer. Och över vintermånaderna, när klostrets stora trädgård ligger i vintervila, är tre volontärer åtminstone en för mycket. Där fanns inte mer för mig att göra. Det blev att resa hem till Malmö igen. Dock lovades jag att det skulle finnas massor av jobb till våren, om det fortfarande var aktuellt då.
Jag och Syster Celine skildes som väldigt goda vänner, som alltid, men jag var naturligtvis ändå besviken på situationen. Jag hade sett fram emot klosterliv ett tag. En tid av både fysisk och själslig tystnad, av andlig träning och tillväxt. Den väg till dessa skatter som jag hade tänkt mig, stängdes. Jag får, åtminstone för närvarande, välja en annan. I tidigare inlägg har jag skrivit om att jag vantrivs med att bo i min pappas radhus i östra Malmö. Det är förvisso sant. Hela adressen andas bitterhet, misslyckande; en ruttnande sarkofag över ett lyckligt familjeliv som aldrig blev av. Det är förvisso sant. Men jag har också lärt mig att jag kan vända på det, och påverka mitt förhållningssätt och mitt mående betydligt mer än jag tidigare insett. Genom att regelbundet påminna mig om allt jag har att vara tacksam över, genom att be regelbundet för att behålla min andliga spänst och relation till Gud, så som jag uppfattar Gud, och genom att helt enkelt bjuda till - kan jag påverka mycket mer än jag tror, både för mig själv och andra.
Jag kommer att sakna tystnaden i Rögle kloster. Både den fysiska och den inre, andliga tystnaden. Denna tystnad som kan vara både välsignande och utvecklande och tryckande, plågsam, bärare av enorm ångest. Ångest som man dock kommer igenom, om man bara stannar kvar och möter den. Hela världen i övrigt, utanför klostermurarna, samhället vi lever i idag, är konstruerat efter rakt motsatt tanke. Strömmen av distraktionsmedel, det ena mer meningslöst än det andra, sinar aldrig. Jag har behov av tystnad. Men den kan jag finna på annat håll. Det går faktiskt.
Min längtan ut och bort består. Den är en del av mitt innersta väsen. Jag har bestämt mig för att flytta ifrån min hemstad Malmö; staden som jag bott i hela mitt liv. Jag har siktet inställt på Norge, särskilt Svalbard. Jag tror att Svalbard är en plats som passar mitt kynne. Jag har aldrig varit där. Men det är en fantastiskt vacker plats, efter vad jag sett på bilder. Oförstörd skönhet. Kargt. Kompromisslöst. Om jag kommer att flytta dit? Det vet jag inte. Det är helt avhängigt att jag får jobb där. Jag söker i hela Norge. Hela Norge är intressant. Men helst inte söder om Lofoten, om jag får välja.
Jag skulle också kunna styra kosan i helt motsatt riktning, till Malta i Medelhavet. Det är också en plats som jag är mycket intresserad av. Jag håller på att konvertera till Katolska Kyrkan, och Kyrkan är stark på Malta, mycket stark. Den är en central del av samhället. Dessutom älskar jag havet - som ju omger Malta. Malta är rikt på kultur och historia, vilket jag också tycker mycket om. Kommer jag att välja Malta i stället? Samma sak där - allt avhängigt att jag får jobb. Men med tanke på min spirande relation med Kyrkan, så vore Malta kanske ett vettigare alternativ än Norge. Vad jag vet är att jag vill bort från Malmö och också Sverige, och Nordnorge och Malta är favoriterna. Ut, bort, till någonting - delvis - helt nytt. Jag säger delvis; för mig själv tar jag ju med mig vart jag än skulle flytta, med allt vad det innebär.
På min vänstra överarm har jag en tatuering föreställande en varg som ylar mot en måne. Intill vargen står ett knotigt, dött träd och flera torra löv virvlar omkring den i en storm. Den bilden är så nära ett självporträtt som jag kommer. Stora delar av mitt liv har varit stormiga. Somliga stormar har jag orsakat själv, andra har jag inte kunnat råda över. Men än så länge finns jag kvar här. Jag har inte gått under. Det har funnits stunder då jag varit rädd för att jag skulle göra det och stunder då jag rent ut önskat att jag skulle göra det. Men just nu känner jag mig starkare än på länge. Just nu har jag inga som helst planer på att gå under, eller rädsla för det. Och - för att återgå till tanken om "självporträttet" i likhet med en ensam varg som ylar mot en måne har jag alltid sökt efter min flock. På många ställen, i många sällskap, på många platser. Delvis tror jag att jag nu äntligen har hittat hem. Dels är jag medlem i en gemenskap av vänner som skänker mitt liv innebörd och styrka. Dels har jag funnit Gud och Kyrkan, och alla de rika skatter och den outsinliga mening och nåd som kommer av det. Men jag söker fortfarande. Jag tror att det ligger i min natur. Dock har tiden kommit att fånga den där ylande vargens uppmärksamhet, stanna upp och verkligen tänka efter på vad det är jag vill. Därför om jag inte vet exakt vart jag vill komma - hur ska jag då kunna veta när jag har kommit fram?
Många tankar och känslor, nya idéer och mål, har farit genom mitt huvud sedan den där jobbiga dagen av ovisshet i november förra året, då jag lämnade Rögle kloster. Många av dem hade förmodligen aldrig blivit till om jag hade varit kvar där. Och alla de tankar och känslor jag skulle ha upplevt om jag stannat kvar, kommer jag aldrig att få veta av. Vägen blev en annan, åtminstone just nu. Men jag sviktar aldrig i min förtröstan. Herrens vägar äro outgrundliga. Mitt i all denna ovisshet, är livet en ofantlig gåva, en rikedom som jag inte kan greppa. Det fanns en tid då jag satt med en alldeles tom, glasartad blick och stirrade ner i en bardisk, och var helt övertygad om att jag inte skulle bli 30. Så ser det inte ut längre. Idag är varje ögonblick - trots allt - en gåva.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Den tredje oktober skrev jag om att jag besökt min döende farmor på Oxie Vårdhem. Att jag skulle göra det så länge hon var i livet. Det blev bara ett besök. Min farmor dog i sin säng på vårdhemmet klockan halv åtta på morgonen den fjärde oktober. Jag blev ofantligt tacksam inför Gud och livet för att jag hann åka ut och sitta tillsammans med henne en stund, den tredje oktober; åtminstone en gång. Min farmor begravdes i Limhamns kyrka knappt en månad efter sin död. Vi var bara fem personer på begravningen. Min gamla konfirmationspräst höll i den. Det blev en lugn och stilla ceremoni.
Den första november reste jag ut till Rögle kloster för att påbörja arbete som volontär där för en oklar framtid. Tanken var då att det skulle bli ganska länge. Jag gjorde mina två provveckor till att börja med, som jag och Syster Celine hade kommit överens om. Men efter de två provveckorna blev det antiklimax. Syster Celine förklarade för mig, att vi var ju tre volontärer. Och över vintermånaderna, när klostrets stora trädgård ligger i vintervila, är tre volontärer åtminstone en för mycket. Där fanns inte mer för mig att göra. Det blev att resa hem till Malmö igen. Dock lovades jag att det skulle finnas massor av jobb till våren, om det fortfarande var aktuellt då.
Jag och Syster Celine skildes som väldigt goda vänner, som alltid, men jag var naturligtvis ändå besviken på situationen. Jag hade sett fram emot klosterliv ett tag. En tid av både fysisk och själslig tystnad, av andlig träning och tillväxt. Den väg till dessa skatter som jag hade tänkt mig, stängdes. Jag får, åtminstone för närvarande, välja en annan. I tidigare inlägg har jag skrivit om att jag vantrivs med att bo i min pappas radhus i östra Malmö. Det är förvisso sant. Hela adressen andas bitterhet, misslyckande; en ruttnande sarkofag över ett lyckligt familjeliv som aldrig blev av. Det är förvisso sant. Men jag har också lärt mig att jag kan vända på det, och påverka mitt förhållningssätt och mitt mående betydligt mer än jag tidigare insett. Genom att regelbundet påminna mig om allt jag har att vara tacksam över, genom att be regelbundet för att behålla min andliga spänst och relation till Gud, så som jag uppfattar Gud, och genom att helt enkelt bjuda till - kan jag påverka mycket mer än jag tror, både för mig själv och andra.
Jag kommer att sakna tystnaden i Rögle kloster. Både den fysiska och den inre, andliga tystnaden. Denna tystnad som kan vara både välsignande och utvecklande och tryckande, plågsam, bärare av enorm ångest. Ångest som man dock kommer igenom, om man bara stannar kvar och möter den. Hela världen i övrigt, utanför klostermurarna, samhället vi lever i idag, är konstruerat efter rakt motsatt tanke. Strömmen av distraktionsmedel, det ena mer meningslöst än det andra, sinar aldrig. Jag har behov av tystnad. Men den kan jag finna på annat håll. Det går faktiskt.
Min längtan ut och bort består. Den är en del av mitt innersta väsen. Jag har bestämt mig för att flytta ifrån min hemstad Malmö; staden som jag bott i hela mitt liv. Jag har siktet inställt på Norge, särskilt Svalbard. Jag tror att Svalbard är en plats som passar mitt kynne. Jag har aldrig varit där. Men det är en fantastiskt vacker plats, efter vad jag sett på bilder. Oförstörd skönhet. Kargt. Kompromisslöst. Om jag kommer att flytta dit? Det vet jag inte. Det är helt avhängigt att jag får jobb där. Jag söker i hela Norge. Hela Norge är intressant. Men helst inte söder om Lofoten, om jag får välja.
Jag skulle också kunna styra kosan i helt motsatt riktning, till Malta i Medelhavet. Det är också en plats som jag är mycket intresserad av. Jag håller på att konvertera till Katolska Kyrkan, och Kyrkan är stark på Malta, mycket stark. Den är en central del av samhället. Dessutom älskar jag havet - som ju omger Malta. Malta är rikt på kultur och historia, vilket jag också tycker mycket om. Kommer jag att välja Malta i stället? Samma sak där - allt avhängigt att jag får jobb. Men med tanke på min spirande relation med Kyrkan, så vore Malta kanske ett vettigare alternativ än Norge. Vad jag vet är att jag vill bort från Malmö och också Sverige, och Nordnorge och Malta är favoriterna. Ut, bort, till någonting - delvis - helt nytt. Jag säger delvis; för mig själv tar jag ju med mig vart jag än skulle flytta, med allt vad det innebär.
På min vänstra överarm har jag en tatuering föreställande en varg som ylar mot en måne. Intill vargen står ett knotigt, dött träd och flera torra löv virvlar omkring den i en storm. Den bilden är så nära ett självporträtt som jag kommer. Stora delar av mitt liv har varit stormiga. Somliga stormar har jag orsakat själv, andra har jag inte kunnat råda över. Men än så länge finns jag kvar här. Jag har inte gått under. Det har funnits stunder då jag varit rädd för att jag skulle göra det och stunder då jag rent ut önskat att jag skulle göra det. Men just nu känner jag mig starkare än på länge. Just nu har jag inga som helst planer på att gå under, eller rädsla för det. Och - för att återgå till tanken om "självporträttet" i likhet med en ensam varg som ylar mot en måne har jag alltid sökt efter min flock. På många ställen, i många sällskap, på många platser. Delvis tror jag att jag nu äntligen har hittat hem. Dels är jag medlem i en gemenskap av vänner som skänker mitt liv innebörd och styrka. Dels har jag funnit Gud och Kyrkan, och alla de rika skatter och den outsinliga mening och nåd som kommer av det. Men jag söker fortfarande. Jag tror att det ligger i min natur. Dock har tiden kommit att fånga den där ylande vargens uppmärksamhet, stanna upp och verkligen tänka efter på vad det är jag vill. Därför om jag inte vet exakt vart jag vill komma - hur ska jag då kunna veta när jag har kommit fram?
Många tankar och känslor, nya idéer och mål, har farit genom mitt huvud sedan den där jobbiga dagen av ovisshet i november förra året, då jag lämnade Rögle kloster. Många av dem hade förmodligen aldrig blivit till om jag hade varit kvar där. Och alla de tankar och känslor jag skulle ha upplevt om jag stannat kvar, kommer jag aldrig att få veta av. Vägen blev en annan, åtminstone just nu. Men jag sviktar aldrig i min förtröstan. Herrens vägar äro outgrundliga. Mitt i all denna ovisshet, är livet en ofantlig gåva, en rikedom som jag inte kan greppa. Det fanns en tid då jag satt med en alldeles tom, glasartad blick och stirrade ner i en bardisk, och var helt övertygad om att jag inte skulle bli 30. Så ser det inte ut längre. Idag är varje ögonblick - trots allt - en gåva.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)