Det är en helt vanlig dag i februari. Det är grått, kallt och trist ute, så som det brukar vara i Skåne vid den här tiden. Jag sitter vid min dator, det är förmiddag. Min syster öppnar ytterdörren och stänger den bakom sig. Hon har varit ute med familjens hund. Hon säger: "Du vet de höga, höga träden nere vid Gullvikskolan, de vid vändzonen? De håller på att såga ner dem. Gångbanan och vägen är avspärrade."
På ett enda ögonblick stelnar jag i min rörelse. Jag känner ett plötsligt obehag inombords. "Popplarna?" frågar jag min syster. "Inte vet jag vad det är för träd. Men du vet de höga som..." Jag lyssnar inte längre, jag springer upp på husets andra våning, ut på balkongen. Och jag konstaterar att det hon säger är sant. Popplarna vid Gullvikskolan har alltid varit fyra till antalet. Nu ser jag bara två, och alldeles intill dem den långa, svarta, hotfulla halsen på en mobilkran. Jag känner plötsligt både ilska och maktlöshet. Varför? Varför i hela friden!?
Gullvik är mitt barndomshem, den plats som för alltid kommer att vara förknippad med den tid då jag växte och utvecklades från liten pojke, sedan tonåring och så småningom en ung man. Alla de upplevelser och erfarenheter jag gjorde under de här omtumlande åren kretsar kring den här platsen. Min familj flyttade hit när jag var knappt sju år gammal. Hela låg- och mellanstadiet gick jag på Gullvikskolan. Högstadiet på den turbulenta och socialt besvärliga Hermodsdalskolan, någon kilometer bort. De magnifika popplarna, säkert 25 meter höga, som ligger alldeles intill vändzonen vid änden av Fosie Kyrkoväg, är ett av mina första minnen från Gullvik. Jag såg dem första gången allra första dagen i skolan. Jag hade aldrig sett så höga träd förr. Många är de gånger då jag blickat upp mot de höga, smala kronorna och lyssnat på vinden i dem. Allt från stilla vårfläktar till rasande höststormar. Vid ett par tillfällen har stora grenar slitits loss och rasat ner på gångbanan nedanför, men såvitt jag vet har ingen skadats. Tusentals gånger under de gott och väl 25 åren som vi bott här har jag gått förbi dem, med eller utan någon av familjens många hundar.
Jag tar eftermiddagsrundan med Beethoven, min systers hund. (Nej, han är inte en Sankt Bernhard!) Jag går till platsen, och konstaterar faktum; den första och den fjärde poppeln, den längst in mot den lilla villan intill och den allra närmast cykelbanan, har kapats obönhörligt någon decimeter ovanför marken. Kvar finns bara två färska stubbar. Deras innanmäte är fortfarande fuktigt. De två träden, alltihop, alla dessa ton virke, löv och grenar, är redan bortforslade. Inte ett spår, förutom de två stubbarna. Jag blir lite ledsen. Det är helt galet vad man kan vara fäst vid en sådan sak som några träd, och utan att veta om det. Det har väl att göra med att jag har barndomsminnen av dem. Och det att de "alltid" har funnits där. Jag blir lite ledsen, men också hoppfull. De två som är kvar då?
Det har nu gått två veckor sedan popplarna sågades ner och de två som lämnades kvar, står där fortfarande. Deras höga, ståtliga kronor kan fortfarande ses om man kommer med bil på inre ringvägen. Jag ser dem från mitt fönster, just nu, när jag sitter och skriver det här. Ingenting tyder på att de också ska bort. Jag vet inte varför man var tvungen att fälla de två andra. Om de var sjuka, eller om deras rötter hotade den intilligande vägen eller huset, så hade man naturligtvis inget val.
Förändringar. Det centrala i hela den här lilla historien som jag här valt att berätta, är förändringar. Jag tyckte att popplarna "alltid" har stått där. Det är naturligtvis inte sant. Att döma av deras stammar har de kanske stått där i 80-100 år. Det går säkert att ta reda på exakt när de planterades, för den som bryr sig tillräckligt mycket. De fyra - numera två - popplarna, ligger på Gullvik. Gullvik är en del av Fosie. I Fosie har man hittat massor av lämningar av några av de äldsta bosättningarna i Sverige. På dessa marker har det bott människor i över 5000 år. Popplarna har inte stått där "alltid". De har, när allt kommer omkring, bara stått där i ett par ögonblick. Det är en svindlande tanke.
Vägen som slutar tvärt i en vändzon och en liten parkeringsplats, alldeles intill popplarna, heter Fosie Kyrkoväg. Det låter inte logiskt. Vägen leder inte längre till Fosie kyrka. Om man går upp på den höga vallen som ligger strax bortom vägen, förstår man snart varför vägen slutar så tvärt, och varför den heter som den gör. På andra sidan vallen går inre ringvägen, denna ständigt bullrande pulsåder i den malmöitiska infrastrukturen. På andra sidan nästa vall, ligger Fosie kyrka. Innan man anlade inre ringvägen, 1973-75, har Fosie Kyrkoväg naturligtvis gått hela vägen fram till kyrkan. Vägen klipptes obarmhärtigt rakt av, när den nya tidens och den växande stadens vägar skulle dras fram. Som så mycket annat. Det är det inte många som tänker på idag. "Alla" vet att till Fosie kyrka kommer man via Eriksfältsgatan. När Gullvikskolan byggdes 1924, kanske 300 meter fågelvägen från kyrkan, fanns ingenting som hette Eriksfältsgatan. Det har dock, för länge sedan, funnits en storbonde i området som hette Erik. Nydala, Hermodsdal och Lindängen står på "Eriks fält". Man borde kanske döpa om Fosie kyrkoväg. Men det har ingen brytt sig om.
Förändringar. Det mesta förändras konstant. Och så ska det väl vara. Vore det inte så, så vore väl världen inte levande. Jag själv är inte samma människa som jag var för tio år sedan, eller ens tre år sedan. Människor runt omkring mig förändras. Relationer. Platser. Malmö, staden som jag lever i och som väl alltid kommer att vara mitt hem i någon mån, är sedan länge inne i en intensiv förändringsfas, som pågår fortfarande. Även Gullvik, denna skyddade lilla oas vid stadens östra utkant, har förändrats otroligt mycket sedan jag först kom hit för 27 år sedan. Men än så länge vajar två ståtliga popplar intill vändzonen vid Gullvikskolan. Hur länge? Den som lever får se, som somliga brukar säga.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar