Tankar om tystnad, saker och ting som inte blev av, saker som blev istället.

Jag är tillbaka. Ett tag var jag nästan rädd för att jag skulle låta den här bloggen sjunka långt in i den oändliga cyberrymden, glömmas bort och dö. Men det kan jag inte tillåta. Det är nästan tre månader sedan jag senast skrev i den här bloggen. Det är för lång tid, tycker jag. Mycket har hänt sedan dess. En del frågetecken måste rätas ut.
   Den tredje oktober skrev jag om att jag besökt min döende farmor på Oxie Vårdhem. Att jag skulle göra det så länge hon var i livet. Det blev bara ett besök. Min farmor dog i sin säng på vårdhemmet klockan halv åtta på morgonen den fjärde oktober. Jag blev ofantligt tacksam inför Gud och livet för att jag hann åka ut och sitta tillsammans med henne en stund, den tredje oktober; åtminstone en gång. Min farmor begravdes i Limhamns kyrka knappt en månad efter sin död. Vi var bara fem personer på begravningen. Min gamla konfirmationspräst höll i den. Det blev en lugn och stilla ceremoni.
   Den första november reste jag ut till Rögle kloster för att påbörja arbete som volontär där för en oklar framtid. Tanken var då att det skulle bli ganska länge. Jag gjorde mina två provveckor till att börja med, som jag och Syster Celine hade kommit överens om. Men efter de två provveckorna blev det antiklimax. Syster Celine förklarade för mig, att vi var ju tre volontärer. Och över vintermånaderna, när klostrets stora trädgård ligger i vintervila, är tre volontärer åtminstone en för mycket. Där fanns inte mer för mig att göra. Det blev att resa hem till Malmö igen. Dock lovades jag att det skulle finnas massor av jobb till våren, om det fortfarande var aktuellt då.
   Jag och Syster Celine skildes som väldigt goda vänner, som alltid, men jag var naturligtvis ändå besviken på situationen. Jag hade sett fram emot klosterliv ett tag. En tid av både fysisk och själslig tystnad, av andlig träning och tillväxt. Den väg till dessa skatter som jag hade tänkt mig, stängdes. Jag får, åtminstone för närvarande, välja en annan. I tidigare inlägg har jag skrivit om att jag vantrivs med att bo i min pappas radhus i östra Malmö. Det är förvisso sant. Hela adressen andas bitterhet, misslyckande; en ruttnande sarkofag över ett lyckligt familjeliv som aldrig blev av. Det är förvisso sant. Men jag har också lärt mig att jag kan vända på det, och påverka mitt förhållningssätt och mitt mående betydligt mer än jag tidigare insett. Genom att regelbundet påminna mig om allt jag har att vara tacksam över, genom att be regelbundet för att behålla min andliga spänst och relation till Gud, så som jag uppfattar Gud, och genom att helt enkelt bjuda till - kan jag påverka mycket mer än jag tror, både för mig själv och andra.
   Jag kommer att sakna tystnaden i Rögle kloster. Både den fysiska och den inre, andliga tystnaden. Denna tystnad som kan vara både välsignande och utvecklande och tryckande, plågsam, bärare av enorm ångest. Ångest som man dock kommer igenom, om man bara stannar kvar och möter den. Hela världen i övrigt, utanför klostermurarna, samhället vi lever i idag, är konstruerat efter rakt motsatt tanke. Strömmen av distraktionsmedel, det ena mer meningslöst än det andra, sinar aldrig. Jag har behov av tystnad. Men den kan jag finna på annat håll. Det går faktiskt.
   Min längtan ut och bort består. Den är en del av mitt innersta väsen. Jag har bestämt mig för att flytta ifrån min hemstad Malmö; staden som jag bott i hela mitt liv. Jag har siktet inställt på Norge, särskilt Svalbard. Jag tror att Svalbard är en plats som passar mitt kynne. Jag har aldrig varit där. Men det är en fantastiskt vacker plats, efter vad jag sett på bilder. Oförstörd skönhet. Kargt. Kompromisslöst. Om jag kommer att flytta dit? Det vet jag inte. Det är helt avhängigt att jag får jobb där. Jag söker i hela Norge. Hela Norge är intressant. Men helst inte söder om Lofoten, om jag får välja.
   Jag skulle också kunna styra kosan i helt motsatt riktning, till Malta i Medelhavet. Det är också en plats som jag är mycket intresserad av. Jag håller på att konvertera till Katolska Kyrkan, och Kyrkan är stark på Malta, mycket stark. Den är en central del av samhället. Dessutom älskar jag havet - som ju omger Malta. Malta är rikt på kultur och historia, vilket jag också tycker mycket om. Kommer jag att välja Malta i stället? Samma sak där - allt avhängigt att jag får jobb. Men med tanke på min spirande relation med Kyrkan, så vore Malta kanske ett vettigare alternativ än Norge. Vad jag vet är att jag vill bort från Malmö och också Sverige, och Nordnorge och Malta är favoriterna. Ut, bort, till någonting - delvis - helt nytt. Jag säger delvis; för mig själv tar jag ju med mig vart jag än skulle flytta, med allt vad det innebär.
   På min vänstra överarm har jag en tatuering föreställande en varg som ylar mot en måne. Intill vargen står ett knotigt, dött träd och flera torra löv virvlar omkring den i en storm. Den bilden är så nära ett självporträtt som jag kommer. Stora delar av mitt liv har varit stormiga. Somliga stormar har jag orsakat själv, andra har jag inte kunnat råda över. Men än så länge finns jag kvar här. Jag har inte gått under. Det har funnits stunder då jag varit rädd för att jag skulle göra det och stunder då jag rent ut önskat att jag skulle göra det. Men just nu känner jag mig starkare än på länge. Just nu har jag inga som helst planer på att gå under, eller rädsla för det. Och - för att återgå till tanken om "självporträttet" i likhet med en ensam varg som ylar mot en måne har jag alltid sökt efter min flock. På många ställen, i många sällskap, på många platser. Delvis tror jag att jag nu äntligen har hittat hem. Dels är jag medlem i en gemenskap av vänner som skänker mitt liv innebörd och styrka. Dels har jag funnit Gud och Kyrkan, och alla de rika skatter och den outsinliga mening och nåd som kommer av det. Men jag söker fortfarande. Jag tror att det ligger i min natur. Dock har tiden kommit att fånga den där ylande vargens uppmärksamhet, stanna upp och verkligen tänka efter på vad det är jag vill. Därför om jag inte vet exakt vart jag vill komma - hur ska jag då kunna veta när jag har kommit fram?
   Många tankar och känslor, nya idéer och mål, har farit genom mitt huvud sedan den där jobbiga dagen av ovisshet i november förra året, då jag lämnade Rögle kloster. Många av dem hade förmodligen aldrig blivit till om jag hade varit kvar där. Och alla de tankar och känslor jag skulle ha upplevt om jag stannat kvar, kommer jag aldrig att få veta av. Vägen blev en annan, åtminstone just nu. Men jag sviktar aldrig i min förtröstan. Herrens vägar äro outgrundliga. Mitt i all denna ovisshet, är livet en ofantlig gåva, en rikedom som jag inte kan greppa. Det fanns en tid då jag satt med en alldeles tom, glasartad blick och stirrade ner i en bardisk, och var helt övertygad om att jag inte skulle bli 30. Så ser det inte ut längre. Idag är varje ögonblick - trots allt - en gåva.

Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.