Det var med både vånda och stora förväntningar som jag klev på bussen på Södervärn i Malmö klockan fem i sju på morgonen, tisdagen den första november. Jag kände vaga tvivel, som jag dock ignorerade. Det här beslutet hade vuxit fram i mig under många månader och jag visste att det var riktigt. Jag hade bestämt mig för att flytta ut till Rögle kloster ett tag, för att bo och arbeta där som volontär. Tvivel gnagde i mig under många veckor, innan jag faktiskt ringde upp syster Celine i Rögle, och erbjöd mig att arbeta för dem. Jag tänkte att jag har annat att göra. Jag måste så fort som möjligt skaffa mig en "riktig" lägenhet, ett "riktigt" arbete, komma ut i livet "på riktigt" - vad det nu innebär. Jag anser fortfarande att det är sant att alla de där sakerna är viktiga. Och de flesta av dem går faktiskt att sköta från en dator, även i ett kloster. Jag kom fram till att mina kontakter med myndigheter, fastighetsägare och liknande, faktiskt går att kombinera med det här.
Dessutom: Jag känner faktiskt att jag inte har något val. De senaste månaderna, efter att min tid som student i Lund tagit slut efter elva terminer, vistas jag åter i mitt barndomshem, ett radhus i den östra utkanten av Malmö. Detta eftersom jag ju blev tvungen att lämna min studentlägenhet och än så länge misslyckats med att hitta något jobb. Jag dör själsligt av att vistas där. Jag kan inte sova på nätterna. Varje dygn som jag vistas där känns det som att jag vissnar andligt ytterligare en liten bit, som en blomma om hösten. I Rögle känner jag tvärt om. Min andlighet lever, den spirar, jag växer inombords, jag känner mig levande. Jag är omgiven av kärleksfulla människor. Jag får tid för tystnad, men också för enkelt men meningsfullt arbete. Jag får vistas på landet, vilket jag tycker om. Jag är glad över att jag vågade gå emot mina tvivel och mina rädslor, och faktiskt göra det här.
Jag anländer till Rögle under morgons tidebön, Laudes. Efter gudstjänsten tar Syster Celine emot mig. Jag visas till mitt rum. Det är ett rum ovanför matsalen. Jag har en god vän som arbetat som volontär ett helt år i Rögle. Han hade det här rummet, rum nr 18. Jag skickar ett SMS till honom och berättar för honom att jag tagit hans gamla rum i besittning. Han svarar att det känns skönt att ha en så fin efterträdare.
Under de kommande dagarna bekantar jag mig med de andra som jobbar där, och med uppgifterna som vi förväntas göra. Jag lär mig detaljer om serveringsarbetet och köket. Jag får ett ganska tungt arbete i systrarnas stora trädgård. Det handlar om att gräva upp en gräsmatta som ska bli rabatt till våren. Dessutom ska alla planteringar i den sex hektar stora trädgården marktäckas med löv inför vintern. Under vissa stunder under de här dagarna känner jag mig lycklig, fylld av kärlek. Vid ett par tillfällen är jag på väg därifrån. Jag blir upprörd, bitter, ledsen, känner att alltihop var ett misstag, att jag måste hem. Hem? Till vadå? Till pappas radhus? Inte en chans. När jag lugnat ner mig lite, strävar jag på igen. Jag deltar i tidebönerna och i den heliga Mässan, ber, ödmjukar mig så gott jag förmår, och går vidare. Vid ett tillfälle blir det akut. Jag förklarar för Syster Celine att jag måste åka in till ett möte i Malmö. Det är inga problem. Resorna är lite omständliga, tar många timmar. Men jag får mitt möte. Trots det sover jag oroligt den natten. Kvällen därpå känns det också jobbigt. Jag ringer ett par vänner, också klarar jag den kvällen också.
Under helgen får vi gäster. En grupp studenter ifrån Lund, många utländska utbytesstudenter, ska tillbringa helgen hos oss. Det är en helt tyst reträtt, och det måste vi respektera. Vi finns till hands, men tränger oss aldrig på. Under den avslutande middagen under söndagen blir det desto mer samtal, och många skratt.
På söndagens eftermiddag åker jag hem för min måndagsledighet. Jag ska träffa delar av min släkt, min mormor fyller år denna söndag. Jag ska träffa min kära moster, som är nere från Stockholm. Jag ska ta itu med lite annat. Gå på ytterligare ett möte med vänner. Sent kvällen därpå, måndagen, ska jag vara tillbaka i Rögle för att på tisdagens morgon påbörja en ny vecka.
Under min lediga dag blir jag påmind om hur många distraktionsmedel jag har att förströ mig med i mitt liv utanför klostret. TV-program, filmer, Facebook, musik. Oavbrutet bombardemang av reklam och budskap, det ena mer meningslöst än det andra. Ständigt tjatter. Konstant brus. Aldrig någon riktig tystnad, varken själslig eller fysisk. I Rögle är det tvärt om. Tystnad. Andlighet. Bön. Monotont, meditativt arbete. Äkta möten mellan närvarande människor, en bristvara ute i det "riktiga" livet. Läsning av böcker. Ljudet av en knastrande brasa. På kvällarna: kompakt mörker, en strålande stjärnhimmel om det är klart väder. I Rögle kan jag inte längre tränga undan det som finns inom mig, inte längre undvika de stora, svåra frågorna. Det är en resa jag gett mig ut på, en inre, själslig resa. Jag tror att det kan vara nyttigt för mig att vistas ett tag i den här miljön som ett komplement till min konvertitundervisning för pater Anders Piltz. Hur länge den här resan varar vet jag inte, men det blir nog ett tag. Jag har satt ett preliminärt tak på 15 månader. Men sånt är ju svårt att säga i förväg, och det är väl inte heller meningen när det gäller den här typen av resa.
Jag har här valt att dela med mig av ett val som jag gjorde, och försökt att förklara varför jag gjorde det. Det kommer jag också att fortsätta med, en gång i veckan så länge jag bor i Rögle, har jag tänkt mig. Jag tror att om vi blir fler som gör det - delar med oss och lyssnar på vad vi har att säga - så kan världen bli en vackrare och bättre plats.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar