Tankar om Gud och mammon.

För några veckor sedan startade jag den här bloggen. Syftet var, och är, att belysa, reflektera över och diskutera olika företeelser i vår tid och vår värld, alltid utifrån ett kristet perspektiv. Jag skapade bloggen, designade den med färg, typsnitt och liknande. Publicerade mitt första inlägg. Kände mig stolt; stolt över att ha börjat skriva igen, över att göra någonting som kändes meningsfullt. Jag har alltid älskat att skriva, och hatat att skriva. Ibland är driften att skriva en ren plåga, ibland har jag plågats under långa perioder därför att jag inte har skrivit när min själ egentligen har behövt det. Men så för några veckor sedan startade jag den här bloggen. Det kändes bra. Men mycket snart drogs mina blickar till två ord på en flik ovanför fältet i vilket jag skapar bloggens inlägg: "Tjäna pengar". Det krävdes inte särskilt många besök, innan jag klickade på den fliken.
   Idén kallas AdSense. Den går ut på att annonsörer för företag får publicera reklamannonser i anslutning till min webbplats, i det här fallet min blogg, och på det tjänar jag pengar. Tankarna väcktes genast och började snurra i mitt huvud: "Varför inte förena nytta med nöje?"  "Jag väljer ju själv vilka annonser jag tillåter." "Jag behöver pengar. Alla pengar är bättre än inga pengar."  "Det här kan bli början på något stort."  "Du säger faktiskt att det här ska vara en blogg om kristna värderingar. Det här rimmar illa."  "Det är skillnad på att tjäna pengar och att vara girig." Och så vidare. Så småningom hade jag nästan fattat beslutet att registrera mig för AdSense och börja tillåta kommersiella annonser i min blogg. Jag hade till och med börjat räkna på hur mycket tid och arbete jag skulle behöva lägga ner på det, och hur mycket jag skulle kunna tjäna. Det hör till saken att jag för närvarande har väldigt ont om ekonomiska tillgångar. Jag lever i stor utsträckning på andra, både individer och samhälle. Det tär på självkänsla och välbefinnande att vara fattig. I mitt sinne frestades jag länge av det erbjudande som AdSense ville ge mig.
 
   Jag är kristen. Jag vill slå vakt om kristna värderingar, framför allt i mitt eget liv, men i förlängningen förhoppningsvis även i andras. Jag anser att det finns belägg för att Jesus och Bibeln i grunden inte är negativa till att människor har privata egendomar och tjänar pengar - ibland till och med mycket pengar. I tidsskriften "Kyrknytt" försöker Sören Dalevi kasta lite ljus över problemet: "Det är inte fel att tjäna pengar, det är inte ens fel att tjäna mycket pengar. Materiell välgång ses i Bibeln, inte minst i Gamla Testamentet, som ett uttryck för gudomlig välsignelse. Det är därför som det i första Mosebok gång på gång, in i minsta detalj, berättas om hur stora patriarkernas kreaturshjordar är. Pengar och välgång är något i grund och botten positivt, en gåva från Gud. Att det går väl för människor är något att glädja sig åt, inte något att vara avundsjuk på. 'Arbetaren är väl värd sin lön', för att säga det med Paulus ord." (Sören Dalevi, Kyrknytt nr 2, 2006, s. 10)
   Må så vara. Det låter rimligt. Personligen kommer jag, apropå Gamla Testamentet, att tänka på Job, som efter att framgångsrikt ha utstått de mest vidriga lidanden, belönas rikligt av Herren med mångdubbelt av de tillgångar som han hade innan hans svårigheter började.
   I nya testamentet talar Jesus i mycket skarpa ordalag gentemot giriga och rika människor som samlar pengar på hög. "Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik man att komma in i himlen" säger han t ex i Markusevangeliets tionde kapitel. Tydligast uttrycks det kanske i Matteusevangeliets sjätte kapitel: "Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Matteus 6:24) Å andra sidan tog Jesus kärleksfullt till sig de två illa ansedda tullindrivarna Levi och Zachaios. En tredje tullindrivare - Matteus - blev till och med en av hans tolv lärjungar.
   Intressant i fallet Zachaios var att han inte var illa ansedd bara av sin omgivning - utan även av sig själv! Han mådde dåligt av det liv han levde, och höll sig undan folkmassorna när Jesus kom till hans stad (Jeriko på dagens Västbanken, enligt de flesta teologer). Han ville så gärna få en skymt av den beryktade Mästaren, men skämdes så att han klättrade upp i ett högt träd på avstånd i stället för att ansluta sig till folkmassan. Zachaios glömde att Jesus var allvetande; Jesus kallade prompt ner honom och förklarade att de två skulle ligga till bords hemma hos Zachaios samma kväll.
   Jag tror inte att Jesus i grund och botten förkastade pengar och materiell rikedom. Vad som är väsentligt är den inställning till pengar och materiell rikedom som vi människor uppvisar, och vad vi låter pengar och tillgångar göra med oss! Faktum kvarstår ju att även de mest altruistiska handlingar, både under Jesu tid och i våra dagar, förutsätter vissa monetära tillgångar. Förnödenheter måste samlas in för att kunna delas ut till behövande, och dessa förnödenheter måste tjänas ihop av någon. Om ett par föräldrar inte arbetar och tjänar pengar, kan de inte mätta sina barn eller sätta kläder på deras kroppar. Om en välgörenhetsorganisation inte får in pengar, kan den inte utföra sitt arbete med att lindra lidande. Om ett sjukhus (statligt eller privat spelar absolut ingen roll!) inte får in pengar, kan inga sjukdomar botas eller liv räddas. Förvisso säger Jesus vid ett tillfälle i nya testamentet att "kärleken till pengar är roten till allt ont" (1 Tim 6:10), men här tror jag att vi har att göra med en slarvig översättning. Jag tror att det Jesus här menar är girighet - och det är någonting helt annat än att "tjäna pengar". Även Predikaren varnar för kärleken till pengar: "Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog." (Pred 5:9).

Det är sent på natten. Jag borde sova. I flera dagar har jag gått igenom argumenten för och emot kommersiella annonser i min blogg. Jag avser att skriva en blogg utifrån ett kristet perspektiv, kristna värderingar. Men jag hatar att vara fattig. Allt det som Bibeln säger om rikedom och pengar - det vet jag. Jag kan citera det fram- och baklänges. Till slut så drar jag fram den gamla slitna frågan: "Vad skulle Jesus ha gjort?" Också försöker jag göra så som Han försökt lära mig - jag lyssnar till mitt hjärta. För det är ju så - så länge jag är nykter, balanserad och i kontakt med min egen andlighet, så ljuger mitt samvete aldrig för mig. Jag lyssnar en stund till mitt hjärta, så gott jag förmår. Jag räknar på de futtiga slantar som multinationella storföretag vill erbjuda mig för plats i min logg, och hur många träffar på min sida som skulle krävas för att få in en viss summa pengar. Jag räknar på hur mycket tid, arbete och samvetskval det skulle kunna kosta mig. Jag gör helt enkelt en klassisk, företagsekonomisk "cost/benefit"-analys. Också fattar jag mitt beslut:

Nej, tack.

Jag publicerar alla inlägg som jag gör i den här loggen på Facebook; helt enkelt därför att jag hoppas att mina vänner vill läsa det jag skriver, och jag vill underlätta för dem att göra det. Och i ett avseende är den här bloggen som Facebook: "Det är gratis och kommer alltid att vara det".
   Kommer jag att använda AdSense eller något liknande program för att försöka tjäna pengar någon gång i framtiden? Mycket möjligt, jag är ju faktiskt utbildad mediavetare. Men aldrig i den här bloggen. Allt har sin plats. Allt har sin tid. Både Gud och mammon.

Det här var det första inlägget av tre på temat "Tankar om Gud och mammon". Nästa publiceras onsdagen den 28/9. Då handlar det om girighet. Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.

Tankar om två gamla vargar.

En gammal indianhövding satt högt uppe på en klippa på prärien tillsammans med sitt barnbarn. De satt tysta medan de blickade ut över det nordamerikanska ökenlandskapets röda klippor och de vidsträckta slätterna nedanför. Så sade hövdingen till barnet: "Två gamla vargar strider hela tiden inom oss. Den ena står för ilska, hat, bitterhet och hämnd. Den andra står för kärlek, tolerans, givmildhet och glädje." Efter en kort stunds tystnad frågade barnet: "Vilken av dem vinner?" Hövdingen svarade: "Den vi matar."

Den här vackra lilla historien är verkligen tankeväckande. Man kan fråga sig varför vi människor livet igenom envisas med att mata båda vargarna, mer eller mindre. Kanske måste det vara så. Kanske är det bara helgon och psykopater som bara matar den ena vargen. Igår, torsdagen den 15:e september 2011, gjorde jag själv en intressant iakttagelse angående just detta med de två vargarna. Jag hade fikat med några vänner inne i min hemstad Malmö och satt på bussen på väg hem. Vid en hållplats vällde en stor grupp med dagisbarn, säkert tjugo stycken, ombord på bussen. De skrattade och förde väsen så som dagisbarn gör. Mitt bröst fylldes med glädje över att få uppleva all denna barnsliga sprallighet och spontanitet, och jag log lite för mig själv. Då slog det mig - hur radikalt annorlunda har jag inte reagerat massor av gånger i exakt samma situation? Blixtrande tankar om "håll käften, ungjävlar!" och "finns det över huvud taget NÅGON ansvarskännande personal som kan ta hand om de där ligisterna?" brukade ofta fara genom mitt inte särskilt stilla sinne. De upprymda barnaskriken skar genom mitt huvud och jag förbannade de stackars små livens blotta närvaro. Någon gång gick jag till och med av bussen och tog nästa i stället. Det är förvisso längesedan det hände nu. Men det har hänt! Och igår reagerade jag på en exakt likadan händelse med rakt motsatta känslor. Jag kände det som en belöning att jag fick sitta där och ta del av de här barnens äventyr - som en bussresa i stan ju är när man är i den åldern.
   Den enda anledningen till att jag kände på det sättet igår var att jag på senare tid "matat" den goda vargen. Jag är i balans, jag känner glädje och kärlek i mitt liv för närvarande, jag upplever att jag är i god kontakt med Gud, så som jag uppfattar Gud. Jag har ägnat många, många år av mitt liv åt att nästan uteslutande mata den andra vargen. Det fanns en period då jag helt ärligt tror att jag inte log på flera år. Under den tiden lät jag den onda vargen växa sig så stark att den nära nog slukade mig inifrån. Det låter jag den inte göra längre. Visst, den får mat fortfarande. För ofta. Men inte så att den håller på att ta död på mig. Och den andra vargen, den goda vargen, växer stadigt till sig. Målet är naturligtvis att den ska bli min ledstjärna, och att den andra, den onda vargen, ska få hålla sig i periferin. Det svåra är att komma ihåg att mata den goda vargen - varje dag! Det går inte att leva på gamla meriter.
   För det är ju så, att om jag inte matar den goda vargen, så kommer jag i längden, per automatik, att mata den onda. Det är en ofantlig nåd att ha friheten att välja. Det är faktiskt den främsta och den enda helt okränkbara gåvan som Gud gav oss människor, enligt Gamla Testamentet - den fria viljan. Allt annat kan människors handlingar - eller Gud, måhända - ta ifrån oss; ägodelar, hälsa, vänner, familj. Men aldrig vår fria vilja, vår möjlighet att förhålla oss till våra tankar, våra handlingar och vår omgivning. Det finns teologer som menar att helvetet är den finaste komplimang som Gud har givit oss. Att Gud mycket, mycket hellre skulle vilja se oss gå till helvetet av vår fria vilja än att tvinga oss in i himlen. Jag vet inte om jag håller med om den formuleringen, men jag förstår hur dessa teologer tänker. Idag har jag det fria valets ofantliga gåva. Just idag väljer jag att mata den goda vargen. Men den onda vargen finns där - inom mig och inom oss alla. Och det ska den göra, det måste den få göra. Jag tror nämligen inte att det ALLTID är dåligt att mata den onda vargen. Det förekommer att människor ställs inför situationer i sina liv då de egenskaper som den onda vargen representerar ibland måste användas, kanske till och med bör användas. Det kan vara när våra familjer eller våra liv eller vår frihet är hotade. Tyvärr kommer det alltid att finnas angripare som bara förstår den onda vargens språk. Så måste det kanske vara. Vi bör dock eftersträva att den goda vargen och dess egenskaper utgör regeln och den onda vargen undantag, undantag som hålls i periferin.
   Den fria viljans gåva är det finaste som Gud givit människan, men också ett ofantligt ansvar. Mycket, mycket lidande på Jorden är resultatet av missbruk av Människans fria vilja. Det är upp till oss alla att ändra på det. Var och en i sitt liv, varje dag. Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig - och lycka till med dina vargar.

Tankar om tro och Människan, första inlägget.

Härmed publiceras det första inlägget i min första blogg.

Den här bloggen kommer att ägnas åt betraktelser av människor och samhälle, alltid utifrån kristen värdegrund. Du är hjärtligt välkommen, kära bloggläsare.

Mer än fyra femtedelar av jordens befolkning bekänner sig till någon form av gudstro. Den tendens som vi upplever idag i Nordeuropa och Västeuropa, med en tilltagande och mer och mer intolerant ateism, är i själva verket undantag; ett sorgligt undantag. Vissa former av socialt och mänskligt förfall, förlamande ensamhet och så kallade välfärdssjukdomar verkar bara finnas i de mest utpräglat ateistiska delarna av världen. Vägarna till tro är tusenfaldiga. Det finns de som föds in i sin tro, och som ser den som en självklar del av livet från mycket tidig ålder. Andra kommer till tro långt senare, ofta efter en lång tid av extrema svårigheter, likt den förlorade sonen i Lukasevangeliet. Det finns de som är totalt orubbliga i sin tro, likt Job i Gamla Testamentet, och de som vacklar in och ut ur en gudstro under större delen av sitt liv.

Jag är ett av få barn i min generation som faktiskt gått i söndagsskola. Jag har ytterst vaga minnen ifrån dessa tillfällen. Min mor lät mig gå i söndagsskola, förmodligen under ganska kort tid, då vi bodde på Bellevuegården i Malmö. Jag har inga minnen från min tid i söndagsskola som är av tillräcklig substans för att jag ska våga mig på att referera till dem i denna blogg; jag var inte många år gammal när jag gick i söndagsskola. Dock vill jag tro att ett litet, litet första frö till det som långt senare skulle bli min tro, såddes redan under denna tid.

Men det är naturligtvis så, att om man ställer en spirande blomma i en mörk garderob och vägrar att vattna den, så dör den. Då jag nådde konfirmationsålder var jag en orubblig ateist som nöjde mig med den materiella och sinnliga världens nöjen. Jag hade ingenting till övers för religion eller präster, eller det de stod för. Min far, starkt pådriven av sin mor, mer eller mindre tvingade mig att gå och läsa för att bli konfirmerad, något som jag först långt senare skulle bli tacksam för. En del av det som tutades i oss gick faktiskt in och under konfirmandtiden lades en grund för det som skulle spira först långt senare.

Vid 27 års ålder var jag med om en svår trafikolycka, i vilken jag borde ha dött. Den inträffade på Österlen i Skåne. Vi kom för fort in i en skarp, feldoserad vänsterkurva och kraschade rakt in i en tjock ek som stod vid sidan av vägen. De två andra som var med i bilen skadades svårt. Jag satt obältad i baksätet. Jag klarade mig nästan oskadd. Jag är mycket vetenskapligt lagd; jag älskar kunskap. Jag borde ha krossat passageraren som satt framför mig, slungats ut genom vindrutan och dött vid trädet. Det går inte att förklara att jag satt kvar. I det ögonblicket slog min tro rot, för att aldrig tappa fästet igen. Åtminstone inte hittills.

Sedan tre år tillbaka firar jag jul i ett katolskt kloster i Skåne. Jag har så att säga återvänt till rötterna när det gäller julfirande. Jag firar jul av den anledning som det är tänkt att vi ska fira jul, och vänder demonstrativt ryggen åt det vämjeliga, sönderkommersialiserade "julfirande" som mest är en hyllning till dödssynden frosseri. Dock, för all del - visst blir det en del frosseri i klostret också. Julbordet är mycket generöst där också, men med all rätt. Vi högtidlighåller Frälsarens födelse, den största tänkbara av fester! Men vi glömmer inte bort julens kärna, till skillnad från stora delar av samhället. Och fenomenet "julklappar" har jag övergett tills vidare. Det är väl sannolikt att det får lov att ändras om jag blir far någon gång i framtiden.

Från och med 2011 firar jag även påsk i samma kloster. 2011 blev också det första året i mitt liv då jag tog den kristna fastan på allvar; något som jag avser att fortsätta med. Jag var som den förlorade sonen. I likhet med de flesta och det mesta i vårt samhälle ville jag ha allt, genast. Jag tänkte bara på min egen njutning och vinning. Men jag har fått lära mig den hårda vägen att det är bara genom altruistiskt tänkande och handlande, genom att successivt flytta fokus från mig själv till mina medmänniskor, som jag kan växa i min relation till världen och till Gud. Idag har jag Gud i mitt liv, och jag försöker varje dag att leva så som Jesus lär. Jag misslyckas mer eller mindre, praktiskt taget alltid, liksom de allra flesta av oss. Lyckligtvis är nåden oändlig. Jag tror orubbligt på att vi, i likhet med den förlorade sonen, alltid är välkomna hem igen.

Att tro är egentligen inte särskilt dramatiskt. Som sagt, mer än fyra femtedelar av jordens befolkning gör det. Och även de allra enklaste av alla våra vardagsbestyr kräver att vi tror på någonting, på ett eller annat sätt. Den här bloggen kommer jag att ägna åt att försöka lyfta fram tron som ett sätt att leva i vår tid. Jag kommer att försöka att angripa många av de vanligaste problem och frågor som uppstår och kommer att fortsätta att uppstå mellan religion, människor, samhälle och samtid. Mina syften är två: att bidra till att avdramatisera föreställningen om gudstro i vårt samhälle idag genom att berätta om mina egna och i viss mån andras erfarenheter, samt att sprida Evangeliets budskap efter bästa förmåga, såsom Jesus ålade sina följeslagare att göra. Tack för att du läst det här, medmänniska. Gud välsigne dig.