För några veckor sedan startade jag den här bloggen. Syftet var, och är, att belysa, reflektera över och diskutera olika företeelser i vår tid och vår värld, alltid utifrån ett kristet perspektiv. Jag skapade bloggen, designade den med färg, typsnitt och liknande. Publicerade mitt första inlägg. Kände mig stolt; stolt över att ha börjat skriva igen, över att göra någonting som kändes meningsfullt. Jag har alltid älskat att skriva, och hatat att skriva. Ibland är driften att skriva en ren plåga, ibland har jag plågats under långa perioder därför att jag inte har skrivit när min själ egentligen har behövt det. Men så för några veckor sedan startade jag den här bloggen. Det kändes bra. Men mycket snart drogs mina blickar till två ord på en flik ovanför fältet i vilket jag skapar bloggens inlägg: "Tjäna pengar". Det krävdes inte särskilt många besök, innan jag klickade på den fliken.
Idén kallas AdSense. Den går ut på att annonsörer för företag får publicera reklamannonser i anslutning till min webbplats, i det här fallet min blogg, och på det tjänar jag pengar. Tankarna väcktes genast och började snurra i mitt huvud: "Varför inte förena nytta med nöje?" "Jag väljer ju själv vilka annonser jag tillåter." "Jag behöver pengar. Alla pengar är bättre än inga pengar." "Det här kan bli början på något stort." "Du säger faktiskt att det här ska vara en blogg om kristna värderingar. Det här rimmar illa." "Det är skillnad på att tjäna pengar och att vara girig." Och så vidare. Så småningom hade jag nästan fattat beslutet att registrera mig för AdSense och börja tillåta kommersiella annonser i min blogg. Jag hade till och med börjat räkna på hur mycket tid och arbete jag skulle behöva lägga ner på det, och hur mycket jag skulle kunna tjäna. Det hör till saken att jag för närvarande har väldigt ont om ekonomiska tillgångar. Jag lever i stor utsträckning på andra, både individer och samhälle. Det tär på självkänsla och välbefinnande att vara fattig. I mitt sinne frestades jag länge av det erbjudande som AdSense ville ge mig.
Jag är kristen. Jag vill slå vakt om kristna värderingar, framför allt i mitt eget liv, men i förlängningen förhoppningsvis även i andras. Jag anser att det finns belägg för att Jesus och Bibeln i grunden inte är negativa till att människor har privata egendomar och tjänar pengar - ibland till och med mycket pengar. I tidsskriften "Kyrknytt" försöker Sören Dalevi kasta lite ljus över problemet: "Det är inte fel att tjäna pengar, det är inte ens fel att tjäna mycket pengar. Materiell välgång ses i Bibeln, inte minst i Gamla Testamentet, som ett uttryck för gudomlig välsignelse. Det är därför som det i första Mosebok gång på gång, in i minsta detalj, berättas om hur stora patriarkernas kreaturshjordar är. Pengar och välgång är något i grund och botten positivt, en gåva från Gud. Att det går väl för människor är något att glädja sig åt, inte något att vara avundsjuk på. 'Arbetaren är väl värd sin lön', för att säga det med Paulus ord." (Sören Dalevi, Kyrknytt nr 2, 2006, s. 10)
Må så vara. Det låter rimligt. Personligen kommer jag, apropå Gamla Testamentet, att tänka på Job, som efter att framgångsrikt ha utstått de mest vidriga lidanden, belönas rikligt av Herren med mångdubbelt av de tillgångar som han hade innan hans svårigheter började.
I nya testamentet talar Jesus i mycket skarpa ordalag gentemot giriga och rika människor som samlar pengar på hög. "Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik man att komma in i himlen" säger han t ex i Markusevangeliets tionde kapitel. Tydligast uttrycks det kanske i Matteusevangeliets sjätte kapitel: "Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Matteus 6:24) Å andra sidan tog Jesus kärleksfullt till sig de två illa ansedda tullindrivarna Levi och Zachaios. En tredje tullindrivare - Matteus - blev till och med en av hans tolv lärjungar.
Intressant i fallet Zachaios var att han inte var illa ansedd bara av sin omgivning - utan även av sig själv! Han mådde dåligt av det liv han levde, och höll sig undan folkmassorna när Jesus kom till hans stad (Jeriko på dagens Västbanken, enligt de flesta teologer). Han ville så gärna få en skymt av den beryktade Mästaren, men skämdes så att han klättrade upp i ett högt träd på avstånd i stället för att ansluta sig till folkmassan. Zachaios glömde att Jesus var allvetande; Jesus kallade prompt ner honom och förklarade att de två skulle ligga till bords hemma hos Zachaios samma kväll.
Jag tror inte att Jesus i grund och botten förkastade pengar och materiell rikedom. Vad som är väsentligt är den inställning till pengar och materiell rikedom som vi människor uppvisar, och vad vi låter pengar och tillgångar göra med oss! Faktum kvarstår ju att även de mest altruistiska handlingar, både under Jesu tid och i våra dagar, förutsätter vissa monetära tillgångar. Förnödenheter måste samlas in för att kunna delas ut till behövande, och dessa förnödenheter måste tjänas ihop av någon. Om ett par föräldrar inte arbetar och tjänar pengar, kan de inte mätta sina barn eller sätta kläder på deras kroppar. Om en välgörenhetsorganisation inte får in pengar, kan den inte utföra sitt arbete med att lindra lidande. Om ett sjukhus (statligt eller privat spelar absolut ingen roll!) inte får in pengar, kan inga sjukdomar botas eller liv räddas. Förvisso säger Jesus vid ett tillfälle i nya testamentet att "kärleken till pengar är roten till allt ont" (1 Tim 6:10), men här tror jag att vi har att göra med en slarvig översättning. Jag tror att det Jesus här menar är girighet - och det är någonting helt annat än att "tjäna pengar". Även Predikaren varnar för kärleken till pengar: "Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog." (Pred 5:9).
Det är sent på natten. Jag borde sova. I flera dagar har jag gått igenom argumenten för och emot kommersiella annonser i min blogg. Jag avser att skriva en blogg utifrån ett kristet perspektiv, kristna värderingar. Men jag hatar att vara fattig. Allt det som Bibeln säger om rikedom och pengar - det vet jag. Jag kan citera det fram- och baklänges. Till slut så drar jag fram den gamla slitna frågan: "Vad skulle Jesus ha gjort?" Också försöker jag göra så som Han försökt lära mig - jag lyssnar till mitt hjärta. För det är ju så - så länge jag är nykter, balanserad och i kontakt med min egen andlighet, så ljuger mitt samvete aldrig för mig. Jag lyssnar en stund till mitt hjärta, så gott jag förmår. Jag räknar på de futtiga slantar som multinationella storföretag vill erbjuda mig för plats i min logg, och hur många träffar på min sida som skulle krävas för att få in en viss summa pengar. Jag räknar på hur mycket tid, arbete och samvetskval det skulle kunna kosta mig. Jag gör helt enkelt en klassisk, företagsekonomisk "cost/benefit"-analys. Också fattar jag mitt beslut:
Nej, tack.
Jag publicerar alla inlägg som jag gör i den här loggen på Facebook; helt enkelt därför att jag hoppas att mina vänner vill läsa det jag skriver, och jag vill underlätta för dem att göra det. Och i ett avseende är den här bloggen som Facebook: "Det är gratis och kommer alltid att vara det".
Kommer jag att använda AdSense eller något liknande program för att försöka tjäna pengar någon gång i framtiden? Mycket möjligt, jag är ju faktiskt utbildad mediavetare. Men aldrig i den här bloggen. Allt har sin plats. Allt har sin tid. Både Gud och mammon.
Det här var det första inlägget av tre på temat "Tankar om Gud och mammon". Nästa publiceras onsdagen den 28/9. Då handlar det om girighet. Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar