Härmed publiceras det första inlägget i min första blogg.
Den här bloggen kommer att ägnas åt betraktelser av människor och samhälle, alltid utifrån kristen värdegrund. Du är hjärtligt välkommen, kära bloggläsare.
Mer än fyra femtedelar av jordens befolkning bekänner sig till någon form av gudstro. Den tendens som vi upplever idag i Nordeuropa och Västeuropa, med en tilltagande och mer och mer intolerant ateism, är i själva verket undantag; ett sorgligt undantag. Vissa former av socialt och mänskligt förfall, förlamande ensamhet och så kallade välfärdssjukdomar verkar bara finnas i de mest utpräglat ateistiska delarna av världen. Vägarna till tro är tusenfaldiga. Det finns de som föds in i sin tro, och som ser den som en självklar del av livet från mycket tidig ålder. Andra kommer till tro långt senare, ofta efter en lång tid av extrema svårigheter, likt den förlorade sonen i Lukasevangeliet. Det finns de som är totalt orubbliga i sin tro, likt Job i Gamla Testamentet, och de som vacklar in och ut ur en gudstro under större delen av sitt liv.
Jag är ett av få barn i min generation som faktiskt gått i söndagsskola. Jag har ytterst vaga minnen ifrån dessa tillfällen. Min mor lät mig gå i söndagsskola, förmodligen under ganska kort tid, då vi bodde på Bellevuegården i Malmö. Jag har inga minnen från min tid i söndagsskola som är av tillräcklig substans för att jag ska våga mig på att referera till dem i denna blogg; jag var inte många år gammal när jag gick i söndagsskola. Dock vill jag tro att ett litet, litet första frö till det som långt senare skulle bli min tro, såddes redan under denna tid.
Men det är naturligtvis så, att om man ställer en spirande blomma i en mörk garderob och vägrar att vattna den, så dör den. Då jag nådde konfirmationsålder var jag en orubblig ateist som nöjde mig med den materiella och sinnliga världens nöjen. Jag hade ingenting till övers för religion eller präster, eller det de stod för. Min far, starkt pådriven av sin mor, mer eller mindre tvingade mig att gå och läsa för att bli konfirmerad, något som jag först långt senare skulle bli tacksam för. En del av det som tutades i oss gick faktiskt in och under konfirmandtiden lades en grund för det som skulle spira först långt senare.
Vid 27 års ålder var jag med om en svår trafikolycka, i vilken jag borde ha dött. Den inträffade på Österlen i Skåne. Vi kom för fort in i en skarp, feldoserad vänsterkurva och kraschade rakt in i en tjock ek som stod vid sidan av vägen. De två andra som var med i bilen skadades svårt. Jag satt obältad i baksätet. Jag klarade mig nästan oskadd. Jag är mycket vetenskapligt lagd; jag älskar kunskap. Jag borde ha krossat passageraren som satt framför mig, slungats ut genom vindrutan och dött vid trädet. Det går inte att förklara att jag satt kvar. I det ögonblicket slog min tro rot, för att aldrig tappa fästet igen. Åtminstone inte hittills.
Sedan tre år tillbaka firar jag jul i ett katolskt kloster i Skåne. Jag har så att säga återvänt till rötterna när det gäller julfirande. Jag firar jul av den anledning som det är tänkt att vi ska fira jul, och vänder demonstrativt ryggen åt det vämjeliga, sönderkommersialiserade "julfirande" som mest är en hyllning till dödssynden frosseri. Dock, för all del - visst blir det en del frosseri i klostret också. Julbordet är mycket generöst där också, men med all rätt. Vi högtidlighåller Frälsarens födelse, den största tänkbara av fester! Men vi glömmer inte bort julens kärna, till skillnad från stora delar av samhället. Och fenomenet "julklappar" har jag övergett tills vidare. Det är väl sannolikt att det får lov att ändras om jag blir far någon gång i framtiden.
Från och med 2011 firar jag även påsk i samma kloster. 2011 blev också det första året i mitt liv då jag tog den kristna fastan på allvar; något som jag avser att fortsätta med. Jag var som den förlorade sonen. I likhet med de flesta och det mesta i vårt samhälle ville jag ha allt, genast. Jag tänkte bara på min egen njutning och vinning. Men jag har fått lära mig den hårda vägen att det är bara genom altruistiskt tänkande och handlande, genom att successivt flytta fokus från mig själv till mina medmänniskor, som jag kan växa i min relation till världen och till Gud. Idag har jag Gud i mitt liv, och jag försöker varje dag att leva så som Jesus lär. Jag misslyckas mer eller mindre, praktiskt taget alltid, liksom de allra flesta av oss. Lyckligtvis är nåden oändlig. Jag tror orubbligt på att vi, i likhet med den förlorade sonen, alltid är välkomna hem igen.
Att tro är egentligen inte särskilt dramatiskt. Som sagt, mer än fyra femtedelar av jordens befolkning gör det. Och även de allra enklaste av alla våra vardagsbestyr kräver att vi tror på någonting, på ett eller annat sätt. Den här bloggen kommer jag att ägna åt att försöka lyfta fram tron som ett sätt att leva i vår tid. Jag kommer att försöka att angripa många av de vanligaste problem och frågor som uppstår och kommer att fortsätta att uppstå mellan religion, människor, samhälle och samtid. Mina syften är två: att bidra till att avdramatisera föreställningen om gudstro i vårt samhälle idag genom att berätta om mina egna och i viss mån andras erfarenheter, samt att sprida Evangeliets budskap efter bästa förmåga, såsom Jesus ålade sina följeslagare att göra. Tack för att du läst det här, medmänniska. Gud välsigne dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar