Tankar om två gamla vargar.

En gammal indianhövding satt högt uppe på en klippa på prärien tillsammans med sitt barnbarn. De satt tysta medan de blickade ut över det nordamerikanska ökenlandskapets röda klippor och de vidsträckta slätterna nedanför. Så sade hövdingen till barnet: "Två gamla vargar strider hela tiden inom oss. Den ena står för ilska, hat, bitterhet och hämnd. Den andra står för kärlek, tolerans, givmildhet och glädje." Efter en kort stunds tystnad frågade barnet: "Vilken av dem vinner?" Hövdingen svarade: "Den vi matar."

Den här vackra lilla historien är verkligen tankeväckande. Man kan fråga sig varför vi människor livet igenom envisas med att mata båda vargarna, mer eller mindre. Kanske måste det vara så. Kanske är det bara helgon och psykopater som bara matar den ena vargen. Igår, torsdagen den 15:e september 2011, gjorde jag själv en intressant iakttagelse angående just detta med de två vargarna. Jag hade fikat med några vänner inne i min hemstad Malmö och satt på bussen på väg hem. Vid en hållplats vällde en stor grupp med dagisbarn, säkert tjugo stycken, ombord på bussen. De skrattade och förde väsen så som dagisbarn gör. Mitt bröst fylldes med glädje över att få uppleva all denna barnsliga sprallighet och spontanitet, och jag log lite för mig själv. Då slog det mig - hur radikalt annorlunda har jag inte reagerat massor av gånger i exakt samma situation? Blixtrande tankar om "håll käften, ungjävlar!" och "finns det över huvud taget NÅGON ansvarskännande personal som kan ta hand om de där ligisterna?" brukade ofta fara genom mitt inte särskilt stilla sinne. De upprymda barnaskriken skar genom mitt huvud och jag förbannade de stackars små livens blotta närvaro. Någon gång gick jag till och med av bussen och tog nästa i stället. Det är förvisso längesedan det hände nu. Men det har hänt! Och igår reagerade jag på en exakt likadan händelse med rakt motsatta känslor. Jag kände det som en belöning att jag fick sitta där och ta del av de här barnens äventyr - som en bussresa i stan ju är när man är i den åldern.
   Den enda anledningen till att jag kände på det sättet igår var att jag på senare tid "matat" den goda vargen. Jag är i balans, jag känner glädje och kärlek i mitt liv för närvarande, jag upplever att jag är i god kontakt med Gud, så som jag uppfattar Gud. Jag har ägnat många, många år av mitt liv åt att nästan uteslutande mata den andra vargen. Det fanns en period då jag helt ärligt tror att jag inte log på flera år. Under den tiden lät jag den onda vargen växa sig så stark att den nära nog slukade mig inifrån. Det låter jag den inte göra längre. Visst, den får mat fortfarande. För ofta. Men inte så att den håller på att ta död på mig. Och den andra vargen, den goda vargen, växer stadigt till sig. Målet är naturligtvis att den ska bli min ledstjärna, och att den andra, den onda vargen, ska få hålla sig i periferin. Det svåra är att komma ihåg att mata den goda vargen - varje dag! Det går inte att leva på gamla meriter.
   För det är ju så, att om jag inte matar den goda vargen, så kommer jag i längden, per automatik, att mata den onda. Det är en ofantlig nåd att ha friheten att välja. Det är faktiskt den främsta och den enda helt okränkbara gåvan som Gud gav oss människor, enligt Gamla Testamentet - den fria viljan. Allt annat kan människors handlingar - eller Gud, måhända - ta ifrån oss; ägodelar, hälsa, vänner, familj. Men aldrig vår fria vilja, vår möjlighet att förhålla oss till våra tankar, våra handlingar och vår omgivning. Det finns teologer som menar att helvetet är den finaste komplimang som Gud har givit oss. Att Gud mycket, mycket hellre skulle vilja se oss gå till helvetet av vår fria vilja än att tvinga oss in i himlen. Jag vet inte om jag håller med om den formuleringen, men jag förstår hur dessa teologer tänker. Idag har jag det fria valets ofantliga gåva. Just idag väljer jag att mata den goda vargen. Men den onda vargen finns där - inom mig och inom oss alla. Och det ska den göra, det måste den få göra. Jag tror nämligen inte att det ALLTID är dåligt att mata den onda vargen. Det förekommer att människor ställs inför situationer i sina liv då de egenskaper som den onda vargen representerar ibland måste användas, kanske till och med bör användas. Det kan vara när våra familjer eller våra liv eller vår frihet är hotade. Tyvärr kommer det alltid att finnas angripare som bara förstår den onda vargens språk. Så måste det kanske vara. Vi bör dock eftersträva att den goda vargen och dess egenskaper utgör regeln och den onda vargen undantag, undantag som hålls i periferin.
   Den fria viljans gåva är det finaste som Gud givit människan, men också ett ofantligt ansvar. Mycket, mycket lidande på Jorden är resultatet av missbruk av Människans fria vilja. Det är upp till oss alla att ändra på det. Var och en i sitt liv, varje dag. Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig - och lycka till med dina vargar.