Det råder ett typiskt marsväder i min hemstad Malmö. Å ena sidan är det vackert väder, med solsken ifrån en klarblå himmel. Å andra sidan blåser kalla vindar, ibland mycket kalla. Det är lätt att missta sig när man ska gå ut, och förledas till att klä sig för tunt. Det känns som att våren äntligen har kommit för att stanna, vårblommor har slagit ut, men vinterns kyla vill inte kännas vid att den inte längre har någonting att hämta, och hänger kvar, varje minut som den kan. Det kom till mig när jag reflekterade över det här tidigare idag - precis så är det ju också med mig själv, med mitt eget mående. Jag är på god väg in i en ny vår i mitt liv, efter att ha levt i perioder i en andlig och social vinter, som jag skapat själv. Men det där börjar försvinna. Jag prioriterar mitt eget liv och min egen hälsa nu, sedan snart ett år tillbaka. Jag tränar mycket. Sover - i regel - gott på nätterna. Jag har konkreta mål som jag är förväntansfull inför. Jag är klar över vad jag finner mig i och vad jag inte finner mig i. Jag är klar över vad jag accepterar att vara en del av, och inte.
Dock: för att våren i mitt liv ska vara bestående, för att jag ska kunna fortsätta att utvecklas - så krävs att jag har en fruktbar och levande relation till min högre makt, som jag kallar för Gud. De gånger då jag har gått vilse i mitt liv, och fått konsekvenser av det, så har det alltid berott på egenrättfärdighet, arrogans, högmod - att jag vänder mig bort från Gud. Jesus säger i Evangeliet: "Ingen kan säga om Guds Rike: 'här är det' eller 'där är det'. Guds Rike finns inom er." Jag är övertygad om att det är så. Gud tränger sig aldrig på. Vi måste välja att vilja ha Honom i våra liv. Men Han är alltid med, om vi vill det. Och likt den förlorade sonen i Lukasevangeliet, är vi alltid välkomna tillbaka.
Jag ber dagligen för närvarande, minst morgon och kväll, ibland oftare. Jag har lärt mig att vara noga med vad jag ber om - Gud hör bön, nämligen. Om jag ber om någonting, vad som helst, för min egen del, är jag alltid noga med att tillägga: "om det är i enlighet med Din vilja". Alltså säger jag inte "ge mig" utan "om Du vill, så skulle jag gärna vilja". Det är en övning i ödmjukhet som jag sedan - förhoppningsvis - för vidare till mina relationer med människor också.
I mina böner ingår nästan alltid frasen "Låt mig vara en tillgång för Dig och för mina medmänniskor". Och jag blir bönhörd - varje dag. Min mest närstående i mitt liv idag börjar få fysiska krämpor på grund av dåliga knän, dålig rygg, dåligt hjärta, en mycket tung kropp - och också ett mycket tungt liv bakom sig, på olika sätt. Jag får gåvan att finnas där för honom och hjälpa honom och underlätta hans liv väsentligt - varje dag. Det är att bli bönhörd! Jag blev också konkret bönhörd när jag reste hem från staden för någon timme sedan, med en av Malmös stadsbussar. Jag gick ombord på bussen, har turen att hitta ett säte som jag glider ner på med min stora träningsväska i knät. Då hör jag snett bakom mig: DUNS!!! Vänder mig om. Passageraren som gick bakom mig, en ung kvinna, har rasat handlöst framlänges i ett epileptiskt anfall. Hennes ben rycker och krampar, så som de gör hos en som får ett epileptiskt anfall. Jag agerar på reflex. Jag har haft flera stycken EP-anfall själv, även om det är ganska länge sedan nu. Eftersom jag har anlag för sjukdomen själv, har jag också läst om den, satt mig in i den och lärt mig vad man ska göra när det händer. Jag reser mig och ropar högt: "EP-anfall!" för att bussföraren ska höra det. Hukar sedan bredvid kvinnan, liksom tre andra passagerare. En av dem är hennes partner, förmodligen hennes make, och han är lugn och väl insatt. Vi ser till att hon inte biter sig i tungan och att benen ligger så fria som möjligt. Det är ett kort anfall. Hon kvicknar till och reser sig för egen maskin efter mindre än två minuter. Omtöcknad och ledsen sätter hon sig på sätet. Hennes make tar hand om henne, höjer avvärjande och med ett milt leende handen inför erbjudanden om mer hjälp.
När jag kommit hem reflekterar jag över det här. Jag är lyckligt lottad. Den sort epilepsi jag har är en sort som behöver "tändvätska". Förser jag den inte med denna tändvätska, får jag inga anfall heller. Enkelt. För alla epileptiker är det inte så enkelt. För den här unga kvinnan var det inte så enkelt. Jag tänker med ett styng av sorg och skuld på de människor i min närhet som fick se mina anfall, särskilt på en flickvän/sambo som fanns i mitt liv för många år sedan. Den rädsla och maktlöshet som hon måste ha känt varje gång jag fick ett anfall. Och hur känslokall jag var inför det. Jag upplevde ju inte det. Man är medvetslös under ett EP-anfall - lyckligtvis. Efter händelsen på bussen slog det mig att jag handlat på reflex, det som jag lärt mig att man skulle göra "satt i ryggmärgen", så att säga. Det var också glädjande att konstatera att ingen ombord på bussen blev chockad eller uppspelt av det som hände. Alla tycktes veta och förstå vad ett epileptiskt anfall är. Kanske är sjukdomen inte längre så "konstig" och stigmatiserad som den har varit. Kanske vet vi bättre idag, även när det gäller det här.
Paret kom sannolikt från Nord- eller Västafrika, hon var ca 25, han var ca 30. Hon bar en vinröd slöja runt sitt huvud. Dessa skillnader mellan dem och mig reflekterade jag inte ett ögonblick över där i bussen. Jag tänkte inte på det förrän efteråt. Det var en självklarhet för mig att hjälpa dessa medmänniskor, om jag kunde det. Och när jag kommit hem ifrån bussresan, såg jag det plötsligt: Jag hade ju blivit bönhörd - här också! Jag ber: Låt mig vara en tillgång, för Dig och för mina medmänniskor. Och det fick jag vara där på bussen. Jag minns också ett träningspass som jag genomgick i början av förra veckan. Jag hade gjort ett ärende på Centralstationen, och under den korta gångvägen upp till gymmet passerar jag S:t Petri kyrka, Malmös största och äldsta. Jag gick in, tände två ljus och satte mig och bad. Jag visste att passet jag hade framför mig skulle bli jobbigt, jag skulle både springa en mil och köra lite styrkeövningar efter det. Jag bad: Var med mig under träningen. Hjälp mig att orka. Hjälp mig att göra mig stark, så att jag kan finnas till för dem som inte är lika starka (så formulerar jag mig alltid när jag ber angående min träning). Resultatet? Jag sprang som vinden den dagen, och lyfte med lätthet, tyckte jag, fastän vikterna var minst desamma som de brukar vara. Det är så. Släpper jag in Gud i mitt liv, finns det inga gränser för hur fantastiskt mitt liv kan bli. Jag blir bönhörd. Varje dag. Men det gäller att vara uppmärksam, så att jag ser det.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar