Återigen har det gått alldeles för lång tid sedan jag senast skrev i den här bloggen. Nära nog ett halvår, faktiskt. Det är alldeles för lång tid. I mitt senaste inlägg berättade jag att jag varit och lyssnat på Tomas Sjödin, köpt en bok som han skrivit och att jag var på väg att fira min trettiofjärde födelsedag i Rögle kloster. Så skedde också, och det var fina dagar. Reträtten handlade om skam. Jag träffade flera stycken mycket modiga människor under den helgen, och fann också att jag bär förmåga till mod och andlig uthållighet inom mig som jag inte trodde mig om att äga.
Men det där ligger alltså nästan ett halvår bakom mig. Just idag, för närvarande, plågas jag mest av en så banal sak som vädret! Jag AVSKYR verkligen den här ihållande vintern! Jag vill att det ska bli vår! Medan jag sitter och skriver det här, hör jag områdets vaktmästare köra runt området och skotta undan den nyfallna snön med sin lilla traktor. Jag tycker att snöns tid borde vara förbi för i år! Det värsta är att vintern/våren liksom verkar leka med oss allihop, ge oss lite sol och värme för att sedan med sadistisk tillfredsställelse rycka undan det igen. Mina reaktioner på det här vädret förvånar faktiskt mig själv också. Jag känner ju en stark dragning till arktiska vidder, älskar arktiska landskap, drömmer om att bo och arbeta en period av mitt liv till exempel på Svalbard eller i Yukon. Jag kan ofta titta drömskt på information på Internet om tomma och lediga lägenheter i några av Sveriges nordligaste kommuner. Men jag inbillar mig att det skulle vara en annan sak. Bor man i ett riktigt arktiskt klimat så är man inställd på att det är riktigt kallt, och vet om det. Bor man på Svalbard så behöver man aldrig fråga sig vad man ska ha på sig när man går ut under vintermånaderna. Liksom: "Du ska ha underställ, thermobrallor, dunparkas och heltäckande mössa innanför luvan och dubbla handskar, FÖR ANNARS DÖR DU!" Men den skånska vintern funkar inte alls så. Den leker med oss i månader. Det är omöjligt att veta vad man ska ha på sig. Och eftersom man då väljer fel, så blir man sjuk och förkyld, också kan man klaga på det ett par veckor. För några veckor sedan, när vi fick några få dagars sol och vårvärme, såg jag på en plats i min hemstad några gula och lila krokusar som stack upp sina späda blommor någon centimeter över den vinterhårda marken. De stackarna är väl döda vid det här laget.
En annan sak som jag gjort till en vana på senare tid är att förlägga mina vinterkläder på bussar. Jag tror att jag undermedvetet gör detta i ren protest mot att det fortfarande är vinter och förbiser helt och hållet att det bara är jag som blir lidande av min tankspriddhet. De senaste tre veckorna har jag förlagt två par handskar och två mössor. Lyckligtvis har det fortfarande funnits att ta av i de djupa gömmorna i hemmets garderober. Och för ytterligare någon månad sedan förlade jag min älskade Arsenal-halsduk på en regionbuss i Lund. Den kom inte in till Skånetrafikens hittegodsavdelning under veckan efter att jag förlorat den. Jag bävar inför tanken på vilket vidrigt öde den stackars halsduken kan ha råkat ut för, om den till exempel hamnade i händerna på en Liverpoolsupporter eller något ännu värre (och vad skulle det vara???).
Så, nu har jag gnällt färdigt för den här gången. Trots allt detta så känner jag idag glädje, kärlek och tillförsikt i mitt liv. Våren kommer, det vet jag ju. Herren låter våren komma när det är tänkt, och den har aldrig uteblivit ännu. Och mot slutet av nästa vecka så kommer ljuset på riktigt! Då är det påsk. I och med påskens mirakel kommer Ljuset in i världen, allt är försonat, allt är förlåtet, allt är kärlek och liv, precis som det ska vara i naturen den här tiden på året. Jag tror inte att det är någon slump att påsken infaller på våren. (Fast förvisso, i Australien och i Sydafrika infaller den ju på hösten. Hmm. Nåja.)
Det är inte bara utomhus det har varit kallt och mörkt den senaste tiden. Det har varit vinter i mitt inre också. Och det är främst mitt eget fel. Genom att vända mig bort från Gud, genom att konsekvent fokusera på destruktiva saker som är tråkiga och tar energi, och som jag dessutom inte kan göra något åt, genom att fjärma mig ifrån människor som tycker om mig och istället vara ensam - har jag stängt av de flesta kanaler till en sund andlighet som jag har i mitt liv. Det är dumt. Det kom till en punkt för några dagar sedan då jag bad Gud om hjälp att hitta tillbaka till en bra och kreativ väg; inte bara för min egen skull, utan också för att jag skulle kunna vara till nytta och glädje för mina medmänniskor. Jag föll ner på knä och bad, så som jag gjort alldeles, alldeles för sällan på senare tid. Jag tyckte själv att jag var längre ner och mer desperat än vad jag varit på länge. Inom ett par dagar så kom det sig att jag fick idén att jag varje dag en tid framöver skulle ringa en av mina vänner som har valt att leva enligt vissa riktlinjer och förslag som vi har gemensamt. Bara för att prata med en medmänniska som jag tycker om och som förstår mig. Ett samtal varje dag, under en tid. Det kom sig också att jag "som av en tillfällighet" kom över en mängd litteratur i mina gömmor, som jag verkligen behöver just nu, och som jag inte använt mig av på alldeles för länge. Och tänk - plötsligt bröt vårsolen fram inom mig. Jag förmådde flytta mitt fokus. Allting som jag någonsin verkligen behöver finns alldeles intill mig hela tiden. Men jag måste själv välja att använda mig av det. Ingen kan göra det åt mig. Gud ÄR stor, och Hans vägar äro outgrundliga. Det är vår - torts allt. Och nästa vecka kommer Ljuset på riktigt in i världen - igen. Och kanske har allt det här ändå varit precis så som det har varit tänkt. Det finns ju ett talesätt som säger att det alltid är som mörkast precis före gryningen.
Tack för att du läst det här, kära medmänniska. Gud välsigne dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar